Hej!

Reggade mig här idag, detta blir mitt första inlägg. Jag är en man i Stockholm, 36 år, varannanveckas-pappa till ett litet barn.

Nu börjar min resa. Jag har i många år funderat på att lägga ner alkohol helt, och den 4:e januari nu tog jag äntligen det beslutet. Nu börjar en kamp antar jag.

Jag har ända sen jag flyttade hemifrån i 20-årsåldern grundat, tagit det lungt med öl hemma först, för att sedan på fyllan och villan ramla runt på stan. Dvs, jag har aldrig haft ngt motstånd mot att dricka själv.

Alkohol har för mig varit två saker, dels en fantastisk resa att sitta hemma och lyssna på musik, se filmer och allt sådan blev fantastiskt tillsammans med alkohol. Nästa del har varit att träffa kvinnor, vara på krogen, vilket jag alltid behövt alkohol för att "klara av". Inser hur dumt det låter, men även idag är det största argumentet mot att sluta med alkohol att jag inte kan göra sånt på krogen som jag är "van" vid.

Dock har detta inte varit problemlöst de senaste åren. Kvällar på krogen har alltid slutat vid 7-tiden på morgonen, även fast jag haft familj. Jag har aldrig ngt problem att fortsätta dricka direkt på morgonen, eller vid 12 när jag vaknar igen. Har jag haft chansen så är 2-3 dagar inget konstigt alls med konstant ganska rejäl fylla. Första dagen är typiskt på krogen, dag 2-3 är hemma i sängen med musik och filmer.

Jag har aldrig blivit aggressiv eller så på fyllan, men en hel del konstigheter med att bli utslängd av vakter, en gång fyllecell, konstiga sms, och annat skit har förekommit.

Abstinens och bakfylla har blivit otroligt plågsamma de senaste åren. När jag gjort en av mina 2-3 dagars fyllor så tar den nästan en vecka av panik, ångest och svettningar, innan jag återigen känner mig stark och börjar bli sugen på "fest".

Dessa 3-dagars grejor har gjort att jag ibland tagit ledigt från jobbet, ofta planerat för dessa och avbokat grejor med vänner. Senaste året har jag skruvat på mig för all planering inför ledigheter för att jag istället tänkt på hur jag ska få till dessa dygn.

Dessa dygn är verkligen bland de bästa jag vet, när jag är där. Därav rubriken på detta inlägg.

Det händer även att jag druckit en del när barnet somnat, och nu när jag ensamt har hand om barnet är det ju givetvis helt galet. En av anledningarna till att detta måste upphöra.

Jag har flera gånger under de senaste åren trappat ner till ett måttligt drickande, men det har varat ett par månader innan jag är tillbaks till en 3-dagars grej igen.

Nån sorts vändpunkt kom nu kring nyår, då jag drack måttligt under hela kvällen med vänner, men när jag kom hem fortsatte jag i betydligt högre takt nyårsdagen, den 2:a och den 3:e. I ångesten och tankarna efteråt hittade jag denna sida, och efter ha läst ett par dagar här tog jag beslutet.

Nu slutar jag dricka helt.

Vet inte om det kommer vara hela livet, men på överskådlig framtid ska jag ej dricka alkohol. Jag läste någon här som sa att efter ca tre år upplevde hon att alkohol inte längre upptog något av hennes tankar. Dit ska jag.

Tack för att ni alla skrivit era berättelser, nu börjar jag också min resa.

Dag nr 11 idag.

Dag 50.

Livet tuffar på. Alla i min närhet vet att jag ofta tackar nej till alkohol, så ingen noterar varken att jag haft fyllor förra året, eller att jag inte dricker någonting alls nu.

Varje längre nykterhetsperiod är värd så mycket. Att slippa tänka på hur helgen skall gå till, hur man ska komma hem, om man kan köra, osv osv.

Jag är fortfarande kvar i ett läge där dricka inte är ett alternativ, dvs jag behöver inte argumentera med mig själv om att dricka eller inte. Skönt så länge det varar.

Jag läser här varje dag, det har fungerat bra förut, och på något sätt gör det att alkoholen stannar kvar i ett ondskans skimmer.

Kramar ni.

Mina längsta nykterhetsperioder i livet. :) Sorterade i längst varande. Jag är född 1974.

1. 18 år. (1974-1992)
2. 1år 10mån. (2011-2012)
3. 51 dagar. (ca 2009)
4. 50 dagar. (2014 - PÅGÅENDE)

Jag ligger på en stadig 4e plats just nu, går med enkelt upp på tredje plats om några dagar. En andra plats är möjlig, men långt kvar. Första plats en gång till i livet? :)

Gillar siffror idag.

snyggt jobbat med dina tabeller. Ja. den första perioden blir ju en utmaning. Jag har också chansen, även om det är knappt om tid för min del. Men på väg:-)
ha de bra Fredde

Tiden passerar... Att det har gått så mycket tid.

Jag har fortsatt i ungefär samma mönster, med "längre" nykterhetsperioder, typ 4-5 veckor, och sedan tuffare fyllor i ett par dagar. Inget jättedåligt har hänt förutom alla pengar jag spenderar, och att jag ställer in saker.

Jag har inte de senaste två åren haft någon direkt avsikt att ändra drickandet, utan mer bara låtit det vara som det är. Jag har uppskattat de nyktra veckorna massor, och även "friheten" att bara dricka sen när jag känner för det.

Men nu skriver jag ju här...

Jag har senaste veckan haft semester och det har blivit en del dricka varje dag, och de senaste tre dagarna var jag ensam och kunde dricka mer eller mindre dygnet runt. Jag var på ett hotell, och mådde bra.

Men nu har jag återigen upplevt den mest brutala ångesten efteråt. Jag slutade dricka i tid för att hinna hem till en 50-årskiva, men bakfyllan och ångesten som kom när jag nyktrade till gjorde att jag ställde in den. Och ångesten denna gång har varit bland den värsta jag någonsin upplevt.

Så... dag 3 med två nätter av de klassiska svettningarna, paniken, och ångesten över precis allt i livet.

Idamia

Kanske en lite för rak fråga, men jag skriver den i all välmening. Om du riskerar att känna som du gör just nu, vad är det som gör att du inte har som mål, att inte dricka mer? Jag menar, varför vill du inte låta bli att dricka helt?
Jag har inte läst din tråd, så du kanske har svarat på det redan, jag ber om ursäkt i så fall ? Du behöver inte svara, men tänk på det i alla fall. Ångest är det allra värsta som finns, jag vet, tro mig! Men den går över, ta en supervarm dusch. Det lindrar ett tag. Stor kram och det blir bättre!

Fint att se dig här, du är en av dem jag minns från min första tid på forum. Inte roligt med ångesten dock.... Hoppas den ger med sig och att du hittar ett livsmönster där du är fri från den. Allt gott / mt

Idamia, jo du har helt rätt, och det är därför jag skrev inlägget här igen, för att den ångesten är inte värt att ha i livet. Och att jag nu känner att jag återigen är i ett läge att lägga ned alkoholen helt...

Mullet, tack, och jo... Det släpper ju sakta för varje dag.

Ångesten är verkligen helt alkoholspecifik. Jag har de senaste åren haft en mycket bra livssituation, och mentalt hittat en stabil grund. Denna har gjort att jag inte brytt mig så mycket om den ångest som ibland kommer av alkohol, ty jag vet ju att den går över och så.

Men nu senast som sagt, slog den igenom mycket hårdare, och jag funderar återigen på om det är värt det...

Ett par veckor nu utan alkohol, och psyket återhämtar sig starkt.

Det är en av mina mekanismer, jag har förmågan att må så extremt bra psykiskt, att känna mig odödlig... Och det sitter verkligen i dygnet runt, men innebär också att jag inte är det minsta rädd för alkohol eller ångesten som jag vet kommer efter, jag är ju odödlig...

Och nu börjar jag återigen hamna där, livet är underbart... Och då kommer ju även tankarna på att köra lite dekadens.

Hoppas ni har en bra söndag!

Är inne i en mycket bra period just nu.

Sen jag skrev sist så har jag varit på ett bröllop där jag drack mycket, men är nu efter det uppe på 30 dagar helt utan alkohol. Även 30 dagar med i övrigt väldigt hälsosamt liv, med bra kost och bra motion.

Detta får snabbt effekter, sömn är bra, den alkoholrelaterade ångesten är helt borta, extrakilon minskar.. Alla problem i livet framstår i ett helt annat skimmer. osv osv.

Jag känner inget sug efter alkohol som så, eller måttligt drickande. Min vanliga fiende är ju dekadensen, att ibland kommer viljan släppa alla regler och försvinna in i dygnslånga virrvarr av alkohol, mat och kvinnor.

Dock börjar min hjärna ta sig an problem på ett annorlunda sätt på senaste tiden. Jag börjar mer och mer "värdesätta" problem, dvs att hjärnan är ju faktiskt gjord för att bearbeta problem och känslor, det sker ju i princip helt automatiskt. Och om jag då låter hjärnan göra det, istället för att bara skrika att jag är trött på alla problem, så tynar dom i allvar.

Efter ett tag så kommer det tom ett leende på mina läppar samtidigt som hjärnan tar upp ett uråldrigt problem och försöker älta det.

Jag läser också mycket här, och tänker på er alla.

nu utan alkohol...

Bland det bästa är nog den återställda sömnen. Att kunna somna varje kväll, sova hela natten, och även fast jag självklart är trött ibland på dagar/morgnar, så behöver jag inte känna oro eller ångest för sömnbrist.

Tänker en del på hur långa mina perioder blir... Jag har ju de senaste åren haft många nyktra perioder på ca 30-50 dagar, och en längre period på nästan två år.

Det är en lite konstig känsla när jag nu känner så stark motivation att aldrig mer dricka, att samtidigt veta att så har jag känt många gånger förut, och att det går över.

I princip alla mina nyktra perioder avslutas inte med ett "misslyckande" där jag inte lyckas säga nej till alkohol, utan mera medvetna beslut att nu är det dags att dricka igen. Tex beslutet att dricka efter två år nykter var en sådan stark och faktiskt märklig upplevelse att jag fortfarande minns varje sekund från den kvällen.

Mimmla

det där med dekadensen. Det är en sida jag har svårt att förstå med mig själv. Varför jag inte kan vara snäll mot mig själv alltid när jag mår så bra av det. Träna, äta bra mat och sova gott om nätterna.
Varför dyker den där känsla av att behöva grotta ner sig upp? Dricka, älta gamla minnen, hänga på Facebook och bara få försvinna in i ruset...
Det måste ju handla om ett behov utav verklighetsflykt? Om man då kommer fram till vad det beror på kan man A. Försöka göra något åt det. B. Acceptera att man inte kan göra något åt det och hitta andra, mer konstruktiva sätt att hantera det på.
Ofta blir jag rädd att jag är en människa som har en destruktiv sida i mig som det inte GÅR att göra något åt. Att de där perioderna kommer även när jag är nykter och hur ska jag då överleva om jag inte har alkoholen som snuttefilt?

Jag tror våra hjärnor har en stark drivkraft att söka/utvecklas/komma framåt/ändra/göra vad som helst.

Det är bara en felaktigt idé de flesta av oss har att man kan (eller ska) vara nöjd hela tiden.

Så när vi försöker vara nöjda slår hjärnan bakut ibland, och kräver en insats. Detta kan vara vad som helst egentligen, vad man än tar för sig, och alkohol är en av de saker som stillar hjärnans krav på att något skall hända/göras.

Så min teori är att alkoholen bara blir ett sätt att möta hjärnans krav på aktivitet/handling. Alltså vid de tillfällen man mår bra, och inte använder alkoholen för att stoppa obehagskänslor.

Och det är ju inte det lättaste att hitta meningsfulla eller roliga saker att göra hela tiden, medans alkohol fungerar för det syftet varje gång.

50 dagar har passerat.

Allt rullar på bra, har hållit mig frisk och tränar en massa, så det gör det hyfsat lätt att undvika alkohol. Och som idag, en fräsch måndag då känns det ju alltid som bäst. :)

Jag läser fortfarande här varje dag, vilket också antagligen hjälper till.

65 dagar helt utan alkohol...

Idag tänker jag lite på det praktiska, och det praktiska man slipper. Tex systembolaget, deras öppettider, och att överhuvudtaget åka dit och bära hem flaskor, och panta/återvinna...

Jag pratade med en vän i lördags, vi skulle träna, men först undrade han om vi hann åka ut till köpcentret innan 15. Vi hann dit, och jag kände starka känslor när jag sedan såg honom komma ut med två stora otympliga påsar med burkar.

70 dagar...

Det var nära i torsdags och fredags... Jag hade verkligen "behov" av att komma ut på krogen, ta en break från jobb, tankar, och kanske uppleva något äventyr i natten.

Det gick så långt att jag parkerade bilen i fredags på ett ställe i stan där jag skulle kunna ha lämnat den hela helgen.

Det var tankar på träningen som jag tror gjorde att jag höll mig, jag lyckades tänka på hur jag faktiskt går ned i vikt, passet som är inplanerat på måndag.

82 dagar...

Det var nära idag igen. Kroppen är öm efter antagligen för mycket träning den sista tiden... Och då kommer tankar om en paus från det hälsosamma livet.

Jag lyckades tänka på minnen om sömnlösa nätter med ångest, hur mycket pengar jag gör av med.

Frihet

Hej,
Har läst din tråd och imponeras av din kamp som för all del gått upp och ner och nu upp igen. Glad att se att du är stark nu trots att det är tufft.

Du skrev något jag verkligen ska ta till mig, då jag ofta dövar mina spöke, smärta och problem med vindimman. Så tack för dina ord nedan!!! Bästa inspirationen jag kunde få idag.

'Dock börjar min hjärna ta sig an problem på ett annorlunda sätt på senaste tiden. Jag börjar mer och mer "värdesätta" problem, dvs att hjärnan är ju faktiskt gjord för att bearbeta problem och känslor, det sker ju i princip helt automatiskt. Och om jag då låter hjärnan göra det, istället för att bara skrika att jag är trött på alla problem, så tynar dom i allvar. Efter ett tag så kommer det tom ett leende på mina läppar samtidigt som hjärnan tar upp ett uråldrigt problem och försöker älta det.'

Träning får mig att leva hälsosamt i övrigt, jag tappar suget efter alkohol och socker när jag är inne i en bra träningsperiod. Och det var det som skedde förra hösten. Det var lätt att leva hälsosamt och utan alkohol.

Jag drog sen på mig några skador i slutet av förra året, som gjorde att läkare ordinerade vila från träningen. Och ett tag efter det så återgick jag till krogliv och alkohol igen. Hela detta år har jag levt enligt mitt vanliga mönster, dvs helger med krog och fester i några dagar, och sedan några veckor uppehåll.

Jag har barn varannan vecka, och då är det alltid helt alkoholfritt.

Jag har inte haft några större sociala negativa konsekvenser av detta, men bakisångesten är brutal och ekonomin tar stryk, och hälsa/träning blir nästan obefintlig.

Så återigen läser jag en del här, och har tankar på längre uppehåll. Och träningen är igång igen, så kanske därför även detta kommer naturligt.

Dag 39 idag helt utan alkohol, och alla tråkiga bieffekter av alkoholen är urspolade.

..., vilken resa. Inger både hopp, men också lite uppgivenhet om kraften i giftet. Att vår hjärna efter ett tag verkar glömma bort allt skit som det för med sig. Hur som helst är jag imponerad av att du lyckas vara nykter i rätt långa perioder. Kroppen och själen mår ju så bra av detta! Träning är jätteviktigt för mig också. Nu kör vi en längre fräsch resa vetja. För mig funkar en dag i taget, hade en drygt 4 månaders skön period nu från sommaren son var så skön, men har slarvat lite i några veckor. På återhörande!

Du är en av dem som fanns här på forum när jag började läsa och skriva! Inte många av dem som är kvar här - färre än 10 men fler än fem skulle jag tro. Precis som Morgondag skriver förmedlar din tråd känslor av hopp och möjligheter men också djupaste respekt inför drogandets makt. Jag har på senare år mött många som söker hjälp för sockerberoende. Det verkar lättare att tala öppet om det än om alkohol men (ännu) svårare att bli tagen på allvar och hålla sig fri. Det sociala trycket är starkt vid sidan av hjärnans lockelser.
Starkt jobbat av dig och värdefullt att få del av dina erfarenheter. All min respekt för att du konsekvent håller dig nykter när du är med ditt barn ❣️God Jul och Gott Nytt År önskar jag dig? Kanske ses vi här om ett år igen /mt