Det är för mig den frågan jag brottas med som mest just nu, för vill jag leva utan ah? Kan jag och vad i hela friden skulle jag göra utan, vem är jag utan?

Jag vill kunna njuta av vinet på fredag efter jobbet, lördag kväll... Är det möjligt?

Är det möjligt efter många års högkonsumtion dagligen (1-3 flaskor)? Högpresterande, sköter mitt jobb, vinet dämpar min stress och tar bort alla måsten. Utan vin är jag sur och vresig, med mott vin är jag glad och avstressad. Det är en ond ond cirkel. Ett glas slutar aldrig så, det går aldrig sluta. På lediga dagar börjar jag ofta med vinet, det är det första jag tänker på när jag vaknar.

Jag vill att mina barn ska ha sin mamma hela livet, mer engagerad och mer av allt utom vinet.

Men jag vet inte om jag är beredd att ge upp vinet helt, men hur hittar man balansen igen och blir som "normalt" folk? Min man säger att det är bara att göra, men vi har inte lyckats på flera år.

Allt känns som en ond cirkel och jag känner mig bara allt olyckligare, trots att jag har "allt".

Går det hitta en balans och hur???

Kram

Heddali

Du har verkligen gjort en fantastisk vändning och klarat en dryg vecka nu! Fortsätt med din målbild, steg för steg och du kommer kunna vända livet dit du vill!

bulln

Så jävla bra jobbat med middagen dära! Så starkt!
I ärlighetens namn blev jag illamående av att läsa om 'uppladdningen' inför nykterheten, att den liksom skulle invigas med en fest bland festsugna när du redan bestämt dig för att bli nykter - själv har jag huvudsakligen kommit på nykterhetstankar dagen EFTER en fest och inte före :D
Heja dig och tack för att du påminde mig om varför det är fantastiskt att vara nykter.

Märtan

Haha på ett sätt förstår jag ditt illamående, men ur min synvinkel var/är det viktigt att faktiskt bestämma sig för mig "på riktigt". Hur många gånger har man inte lovat dagen efter att sluta eller dricka mindre... Att lova före var att se helheten som ett avslut om du förstår min lite snurriga tanke...

Idag är dag 12... ☺️ Det känns helt normalt och rastlösheten och det dåliga humöret börjar försvinna. Ingen tanke på att börja dricka som förr igen, aldrig. För mig sitter oerhört mycket i inställning, likadant när jag slutade röka för många år sedan. Bestämde mig (svårt och stort men inget omöjligt steg) och slutade tvärt efter år av bruk.

Jag vill till måttlighet, det kommer ta sin tid, har inte brått och ingen tid att passa. Just nu vill jag bara läka, fysiskt som psykiskt.

bulln

Jo, du har en poäng slog det mig. Min insikt den här gången kom liksom både före och efter, att under en väldigt lång period känna att det är nog men ändå inte kunnat sluta för alltid var det någon situation som krävde alkohol. Sen rann bägaren över dagen efter en fest där jag inte kunde stå emot grupptryck och sumpade hela dagen efter i en stor ångestsörja. Tillsammans skapade det ett vrede som hjälpt mig att hålla mig nykter i nu tre veckor.
Bra jobbat med tolv dagar! Heja oss!

Märtan

Tack för att du undrar! Det går rätt bra, med rätt bra menar jag att jag inte alls känner mig särskilt lockad av alkoholen men jag kan inte sticka under stol med att det hade varit ljuvligt med en rejäl vinare för tillfället ?

Ett problem jag upptäckt med min beroendehjärna är att jag genast letar substitut, något som triggar mig... Jag saknar och söker "kickar", det stör mig att jag inte kan känna mig nöjd med livet som det är. Kanske är det övergående, eller inte? Det har alltid varit så... Rökning, ätstörningar, alkohol... Kickar.

Det kan jag känna mig rejält less över.

Banani.... Den där vreden, använd den!! Den är inte alltid av ondo om man kan styra den, heja dig!! Oss!!

2v idag!!! ????

bulln

Så tänker jag att det inte behöver vara något osunt, många lever hela sina liv i jakten på kickar.
Boxning, skidåkning, klättring eller terränglöpning kanske vore nåt? Eller något utanför comfort zone, typ teaterimpro eller pardans? Man sparar ju rätt mycket pengar på att inte dricka alkohol.
Men om all kicksökning är driven av ångest kanske yoga skulle vara käckt

Märtan

... Helt ärligt så vet jag int riktigt vad min kicksökning drivs av, bra fråga!!

Jag får absolut inte den kicken av fysisk aktivitet, tyvärr. Heller inte av att göra saker utanför min comfortzone, något jag gör regelbundet (phuu). Det är någon annan del av hjärnan som stimuleras av ah och annan självplågeri. Kanske har jag för lite dopaminreceptorer...

Yoga har jag provat men har inte tålamod till, men är absolut värt fler försök! Tack för påminnelsen. Kanske är lite av allt ångestdrivet, frågan är då för mig - vart i hela friden kommer ångesten ifrån och varför.

Heddali

Beroendet kan säkert ha många ingångar; kicksökning, belöning, dämpande. För mig är det en kombo av belöning och en stunds flykt från tankar och vardagsångest. Jag vet inte heller riktigt varför jag har ångest men jag har läst att ångest har alla människor i olika grad, det är en känsla som andra känslor. Betydande alkoholintag under längre tid genererar ångest så det blir lätt ett ekorrhjul med ökad ångest som man vill dämpa. Kicksökning har jag inte alls men belöning söker jag, tex även i shopping tyvärr. Att leva livet utan ah (utöverväldigt måttligt drickande möjligtvis då)är för mig en långsiktig kamp att "stå ut" med vardagen utan belöningar i form av flera glas vin för ofta. Paradoxalt som jag ändå gillar min vardag, hjärnan är bra snurrig...

bulln

Ångest är inte helt lätt att förklara. En del verkar ha en biologisk känslighet för ångest men som också växer fram med sådant som händer i livet. Det kan ses som en överaktivitet i områden i hjärnan som också aktiveras vid fysisk smärta. Hjärnan har andra områden som skickar hämmande signaler så att vi inte uppmärksammar all aktivitet hela tiden. Hos en person som utvecklat mycket ångest kan man se de som en inlärning där ett stimuli som kanske egentligen inte borde trigga ångestkänslor plötsligt gör det. De hämmande signalsystemen kan också vara skadade, t ex av återkommande stress eller depression. Det här går att behandla med medicin och terapi.
Ursäkta om jag blev onödigt medicinsk, torr, svårförståelig eller förenklande :) men det här är lite mitt område.
Jag vill väl framhålla att ångest inte är en dålig känsla egentligen men att man kan råka utveckla dysfunktionellt mycket ångest. Sedan ruckar alkohol på dessa system jag babblar om vilket är en förklaring till bakisångest förutom eventuella dumma saker man gjort.
Hur som helst - upplever man problem med att hantera känslor så går det att inte bara lära sig hantera men också behandla så hoppet är stort ;)

Märtan

Tack för ett väldigt utvecklande och intressant svar/reflektion!

Ångest och ff hur hela hormonsystemet är oerhört intressant, ju mer man grottar sig i endokrinologin desto roligare men svårare blir det.

Gällande just ångest så upplever jag själv ingen varken direkt eller indirekt påtaglig ångest, om inte systemet lurar mig vill säga. Terapier och KBT bl a är ju som du säger väldigt effektivt något jag har lärt mig den hårda vägen, fly inte möt. Medikamenter är jag helt emot, särskilt alla former av SSRI. Blir förbannad bara av tanken på vilken skada de ställer till med.

Banani, djupdyk gärna än mer i ditt område, jag kommer lyssna och reflektera. Är själv medicinutbildad så jag är väldigt nyfiken på din expertis.

Snart är det 3v utan ah. Det känns mer normalt än tvärtom. Enda negativa är att jag tar min tillflykt i en cigg då och då. Urbota korkat och helt emot mina principer. Men hellre en cigg än en flaska vin just nu, dock inser jag ju att även detta är ett flyktbeteende (från vad?) och ett sätt att stimulera beroendehjärnan. Men jag tänker inte ge mig själv dåligt samvete för det, för i sin helhet tänker jag ändå ge mig själv en klapp på axeln. Insikten om att jag har ett alkoholmissbruk men kanske ändå inte är alkoholist ger mig en förhoppning om målet att en dag faktiskt bruka med måtta, respekt och njutning utan överdrift.

Pzd

Hej
Vill du verkligen behålla din familje och samtidigt klara av dig själv nykter. Varför inte söka hjälp? Du säger också att du är så duktig i ditt jobb. Vilken innebär att det går över din familje. Du kan inte äta kakan och behålla den. Du fixar det utan A.

Märtan

Idag är det exakt 3v nykter. Familjen och alla göromål har givetvis alltid prioriterats, dock har jag inte varit lika närvarande innan som jag är nu. Jag är helt övertygad om att man int måste vara absolutist för att ha ett fullvärdigt liv, problemet har varit överdriften av ah, inte att den existerar.

Söka hjälp för vad? Missbruket? Nej det får man ändå hantera själv, besluten måste komma inifrån. Sjukvården ger jag inte fem öre för, inte i flera avseenden av flertal anledningar.

Nej man kan inte äta kakan och behålla den om det är missbruk du pratar om, där håller jag med. Men jag är övertygad om att det går att hitta balans.

napalosrot

Grattis till 3v. Det har du gjort bra. Funderade på vad du menade med: "Insikten om att jag har ett alkoholmissbruk men kanske ändå inte är alkoholist" ???

Märtan

Det jag menar är att jag skiljer på ett riskbruk/missbruk och ett övertag av beroende. Jag klarar mig utan ah, men klarar jag mig utan "missbruk" av vad det än må vara? Det är väl lite det jag funderar på när det kommer till min beroendehjärna, att "jag" är ute efter något, en kick eller fokus av något slag, men det behöver nödvändigtvis inte vara just ah.

Kanske försöker jag lura mig själv, det återstår att se även om jag just nu inte tror det, man får vara vaksam. Haft gyllene tillfällen att köpa vin och konsumera, men jag har ingen lust alls. Det fysiska beroendet av ah är åtminstone tillfälligt som bortblåst. Däremot känner jag en saknad, inte efter ah, men efter något. Förmodligen därför jag tar en cigg här o var trots att det som jag tidigare nämnt går helt emot allt jag är och står för. Sjukt egentligen. Just nu vill jag bara röka, shoppa, fixera mig vid mat... You namn it. Missbruksbeteendet finns ju där och det är förmodligen detta jag måste jobba med, inte Vad som missbrukas utan grunden.

Ska beställa hem vit B3 och ta i högdos, ska se hur det påverkar min deppigast/rastlöshet som triggar känslan av att överdriva något.

Inser att jag låter flummig, kanske är jag helt väck... Ensam är jag, eller känner mig. Utanför jobbet inte en vän i hela världen känns det som, men en sjuhelsikes massa bekanta och människor som "känner" mig. Som apan.

napalosrot

Så det är så du menar. Jag känner igen det där med att hitta andra sätt att stimulera sig. Eller belöna sig. Någon sa att man dämpar kanske sin ångest eller vad det nu är. Det låter som du är inne på rätt spår som tänker så. Jag försöker att inte ersätta alkoholen utan vill möta mig själv. Känna hur det känns när suget kommer. Känna efter hur jag mår/tänker osv. Lära känna mig själv. Jag har gett upp tanken på att någonsin kunna dricka alkohol igen. Det är svårt att prata med andra om detta. Bra och skriva av sig här. Pratar du och din man om sånt här?
Kämpa på.

Märtan

Tack för att du förstår, det betyder mycket ska du veta!

Jag tror, eller jag är rätt övertygad om, att du gör helt rätt i att möta ångesten/dig själv istället för att hitta ersättningar. Ångest är ju egentligen bara en känsla som inte är dödlig, det får man minnas när det är som värst. Även när kroppen skriker efter flykt, vilket är helt naturligt.

Jag pratar inte heller med andra om detta, finns ingen större anledning. Givetvis pratar jag med min make, han har ju slutat som jag, men vi möter lite olika demoner längs vägen, något som är väldigt lärorikt och på ett sätt skönt, att det inte är samma då menar jag.

G upp tanken på att dricka helt är nog väldigt sunt för många här, kanske rentav de flesta? Jag har inte gett upp den tanken men jag vill aldrig aldrig mer hamna i den överkonsumtion jag varit i. Att aldrig kunna se en film, alltid oroa sig över om man kan köra eller ej, oron över spontanbesök eller samtal när man är ledig. Orken, lusten, allt. Fast sexlusten är som bortblåst tyvärr, men ett steg i taget.

Hade en kort tanke igår om att kanske köpa lite vin, men så fort den tanken kom komsamtidigt känslan av att jag kanske inte ännu blir nöjd, jag kommer bli trött, ofokuserad och icke närvarande. Så den tanken hamnade snabbt på hyllan vilket kändes väldigt bra. Det kommer kanske dröja tills jag kan dricka vin igen, för mig handlar det väldigt mycket nu om att fokusera på det nyktra, landa helt enkelt och vad jag förstått och tror på efter att läst mycket av vad nästan alla skriver här inne så kan det ta tid, då får det helt enkelt göra det. Jag ska ingenstans och mitt liv är ju här och nu.

Skolstart imorgon, jag kommer lägga mig nykter ikväll, se på en film med maken, äta hemgjorda beef jerkey, dricka te och känna mig nöjd med det. Följa med barnen till skolan, ingen oroar för att lukta alkohol, ingen oro för att sedan köra till jobbet och vara pigg när jag kommer hem.

Maken åker snart och hämtar lite pizza (läs att jag i vanliga fall inte äter åksjuk mat, inget socker, inga tillsatser, inget vetemjöl, inga halvfabrikat etc), det känns helt ok ändå, att gå utanför sina ramar. Jag har nog många ramverk att jobba med, sådana som alkoholen har hjälpt mig att blunda för, stänga av, skjuta på.

Det blir en fin söndag det här, dag 22 idag. (56 nyktra dagar hittills detta år).

napalosrot

Märtan, känner igen mig i din beskrivning om att missbruka annat än alkohol. Har ersatt det ena med det andra tidigare. Tex att snusa/röka istället. Men har nu slutat med allt sånt. Kaffe är min sista last. Jag tror man ska prova sig fram för att hitta sin egen väg. Jag har jobbat med att sluta i två år nu och lär mig av mina egna erfarenheter och misstag. Och gör det än idag. Det är så svårt att göra som andra säger. Den går bara inte in. Alkoholdjävulen blockerar det. Eller så är det bara så man är. Det låter gott med pizza och att se film ihop. Bra att mannen också ändrar på vanorna. Tror det kommer att göra så det går lättare för dig/er. Grattis till dag 22.

Heddali

Du har verkligen vänt ditt tåg som dundrade in i vindimmorna till att tuffa på framåt utan alkohol, det är väldigt strongt gjort! Tycker du att känslorna av rastlöshet och tomhet helt gett md sig? Jag har själv "bara" minskat ahintag, inte lyckats med ett längre stopp, och jag tycker att jag trots minskinig av ah har kvar rastlöshet och viss ångest hela tiden. Hänger säkert ihop med att jag fortfarande dricker (mindre dock) vin kanske 2dgr av 7.

Märtan

Heddali... Absolut har den där påtagliga rastlösheten och ff tomheten minskat! Precis som du själv är inne på så tror jag absolut att det hänger ihop med ett totalt avståndstagande. Tycker absolut att du ska ge det en chans och prova, vad har du att förlora? Man kan alltid återgå till det som varit så varför inte.

Sen finns det en annan typ av tomhet och rastlöshet numer, men det är lovet känner jag. Omställningen och att det är nytt, nya mål. Jag stänger inte längre av och tänker på nästa glas, nästa belöning i form av just vinet. Tro mig, jag har inte fått så mycket gjort hemma som under tiden utan vin och rus. Innan var den stora glädjen att komma hem och korka upp, både börja och samtidigt avsluta dagen. Nu "tvingas" jag fejsa verkligheten och det är både skönt och jobbigt. Jag har insett att mitt behov av att få komma undan lite finns där, ge mig själv tid för reflektion.

Jag är lite smådeppig till och från, det går väldigt upp och ner. Ska ju öka upp mitt B3 rejält från imorgon, får se vad som händer. Men något som är riktigt skönt är att jag redan nu verkligen landar i känslan av att faktiskt aldrig vilka återgå till det som varit. De negativa sidorna av ah har blivit så tydlig och det skrämmer mig faktiskt. Än är jag en bit ifrån att bli måttlig, faktiskt inte ens sugen på det än... Skönt!!

Tack förresten!! Känner mig allt annat än stark, men det är väl en styrka att våga känna sig liten och svag kanske?