Idag vågade jag äntligen tala om för min man att det får vara nog nu. Vi hade gäster igår och som vanligt blev han väldigt full. När gästerna gått hem skulle han börja plocka med disken och jag bad honom låta bli för att han inte skulle slå sönder några glas. Som en trotsig barnunge gjorde han tvärtemot vad jag sa och slog naturligtvis sönder ett av mina (våra) vi glas. Jag gick då och lade mig för att han inte skulle starta ett bråk och säga elaka saker till mig vilket han ofta gör när han fått i sig den mängden han fick i sig igår. Han sover i ett annat rum när han har druckit, vilket jag är glad att jag fått igenom.
På morgonen idag sa jag att nu får det vara nog. Jag orkar inte leva i detta mer. Han flinade bara och sa att ett glas var väl inte så farligt. Men för mig blev det det glaset som fick min bägare att rinna över. Hans första reaktion var han sa att han kan väl flytta om det är så. Jag frågade om han hellre flyttar än tar tag i sitt problem, då kan han åtminstone erkänna att han har ett problem. Det gjorde han efter att jag redogjort för honom vad jag hittat på en sida på internet. Där stod det om man dricker lika många öl som han gör om dagen så är det lika mycket som ungefär 120 helrör starksprit om året. Alltså skulle han dricka ca tre helrör i veckan. När jag översatte hans ölkomsumtion i sprit började han förstå att han inte bara tar en öl då och då.
Jag berättade även att hans svåger skämtar om hans drickande och kallar honom alltid alkisen när han ringer och att hans söner himlar med ögonen åt honom när han pratar rappakalja när han har druckit. Sedan ska vår tonårsson ta hem sin flickvän för första gången nästa weekend. Jag berättade för min man att sonen var nervös för att hans pappa skulle göra bort honom genom att säga något dumt inför flickvännen. Det verkade också göra lite ont.
Nu har han lovat att minska ner och bara ta lite på helgerna (idag dricker han öl 7 dagar i veckan). Jag vet att man inte ska hoppas för mycket men att han lovar försöka är i alla fall något. Håller tummarna för att det ska bli bättre. För jag orkar inte längre......

Ursula

Hej Tösabiten!
Jag kan inte annat än att hålla med Aeromagnus, vad ska det tjäna till, att hålla koll? Men å andra sidan har jag också varit där. En period var jag besatt av att hålla koll på hur mycket innehållet i flaskorna sjönk, osv. Jag trodde verkligen på det.
Enligt min erfarenhet så kommer din man att slinka undan från din "ställa mot väggen". Det han kommer att se är att du har spionerat på honom. Han kommer inte att bry sig ett dyft om att det står på papperet att X antal flaskor druckits ur. Jag skulle tro att han blir asförbannad på att du har kontrollerat honom. Så kanske han blir förnärmad och tar så illa vid sig att det slutar med att du nästan ber om förlåtelse och han kanske säger något gulligt.
Men jag förstår dig. Du kan inte göra annat. Du följer den utlagda 'banan', liksom.
Man håller på så mycket.
/Ursula

Tösabiten

Tack Ursula! Du har varit där och förstår mig. Även om du vet att det inte hjälper så vet du säkert att det jag gör inte är så ovanligt när man är i min (vår) situation. Jag tror man måste igenom det där och uppleva att det inte hjälpte själv. Men nu har jag "kollat" min man i tre dagar och han har inte druckit något, trots att jag varit borta ikväll. Då känns det bra att veta istället för att gå och undra hur mycket han drack när jag inte var hemma. Det glädjer mig att han i alla fall försöker!

Får hoppas för din skull att det håller i. Om det inte gör det vad ska du göra då? Du kommer inte kunna leva ett bra liv genom att vara polis hemma. Det kommer du inte orka. Du måste tänka på dig och ditt mående. Om du inte gör det kommer du att må ännu sämre och det är ju inte så bra för dig.

Blåklocka

Hej Tösabiten!
Förstår dig så väl och känner igen mig i det du beskriver.
Hur förbannad man blir på sin man då det suckas och på alla vis manifesteras så där lagom tydligt, men ändå så att man ska förstå vilken j-a glädjedödare man är som gör så att han inte får ta sig ett glas och må bra.
Det som faktiskt är själva frågan, problemet det avgörande, att ens man faktiskt inte kan, ska dricka någon alkohol- öht- nej det känns de inte vid.
Det hela kommer att handla om att det är vi, deras äkta hälfter, som är problemet. Och om vi inte fattar och går med på det, ja då flyr de och dricker i smyg.
Jag är så less på att vara den som ska ha problemet i mitt knä liksom. Han verkar inte ha något problem med att springa in och ut ur garaget och dricka vin direkt ur en bag- in- Box.... Om jag frågar vad han gör så kan han dra en lögn som är i nivå med en 3- årings uppfinningsrikedom.
Det som händer med mig där och då är att jag liksom inte vill göra bort honom. Det hade ju varit det enklaste i världen att gå med in i garaget, hålla upp vindunkar och ja be honom förklara sig. Men jag gör inte det. Varför? Det är som om vi där och då balanserar på en mycket skör tråd av lögner. Så länge han är i sin älskog med alkoholen, då är han glad. Jag har då ingen " befogad" ilska som skulle motivera ett gräl.
Alltså ljuger vi för varandra. Jag blir förtvivlad, drar mig undan och känner äckel och häpnar över hur det kan bli så här.
Hjälp! Hur gör man för att tala med en alkoholist då man inte är arg utan bara förtvivlad?

Tösabiten

Och jag känner igen mig i det du skriver. Till mig säger han att han ska åka och panta eller köpa snus när det egentligen är till systemet han ska. Varje torsdag har han egendomliga ärenden till samhället dit vi får åka för att handla mm. Det är 2,5 mil dit så jag tycker inte man bara åker för att köpa lite snus och det vet han, men ändå ljuger han ihop något. Sedan ställs alla öl in i garaget. Sedan jag sa ifrån dricker han Max 1-3 öl i veckan, synligt. Resten, som är 7-10 öl dricks i smyg. Då är det 05, och 7,3:or. Allt detta dricks upp på helgen, vilket blir 6 liter öl. Han har efter semestern faktiskt köpt Ica-öl till veckorna, vilket är ett framsteg, men hur länge håller det?
Jag kan också konfrontera om jag vill, som du skrev, bara gå in i garaget och visa kassen med öl, men jag gör det inte heller. Vet inte varför. Tror han att jag är så dum att jag tror att han har lagt ner drickandet bara så där? När jag frågar var han har varit så han han fixat lite i garaget. Jo tjena! Nä jag vet inte heller vad man ska säga..... Men jag är lite glad att han inte vräker i sig på veckodagarna, men nu får han i sig allt, samma mängd, men på helgen och nästan allt i smyg. Suck!

Livrädd

Vad de följer samma mönster! I höstas lovade min sambo mig att han skulle sluta dricka på veckorna och bara dricka fredag-lördag. Alltså dricker han synligt dessa båda dagar, resten av veckans dagar sitter han i garaget där han har sitt lager. Tror han att jag är helt dum i huvudet, eller? Nu har han dessutom börjat ta med sig garagenyckeln vart han än går, så jag har inte tillträde dit längre. Jag har svårt att tänka mig att det räcker med 7-10 smygöl och det är både 5,2 och starkare.

Tösabiten

Precis som tråden heter så sa jag ifrån. Då började min man dricka i smyg och gömma sina öl. Han hade massa konstiga ärende till samhället men han skulle egentligen bara till systemet. Detta smusslande orkade han med i några veckor. Nu orkar han inte bry sig utan dricker allt mer öppet för mig igen. Vet inte vilket som är värst, smygandet eller att behöva se eländet......
Han tycker väl han är redig som inte dricker hela veckorna längre. Nu blir det oftast folköl på veckorna frånsett 1-3 öl på vardagarna. Men nu samlar han ihop alla öl och häver i sig dem på helgen stället. Detta ragglandet, svamlandet mm. Han tror inte jag märker något, men herregud! Till och med barnen tycker han pratar rappakalja. Hatar fredagkvällar och lördagkvällar.
Tänker fortfarande att jag tar i lite, överdriver hans problem, men ca 12 öl, 0,5 liters 7.0 på fredag-lördag. Det är sex liter öl! Det är väl ganska mycket eller?
Tack snälla alla ni här för att ni finns, det är skönt att få skriva av sig och få känna att man inte är ensam även om man inte önskar någon annan samma elände. Hoppas ni kan ha en skön helg trots allt!

vad händer med dig om du slutar räkna ölen överhuvudtaget?
Om du några veckor i sträck fullständigt struntar i hur många öl han häller i sig och om han är nykter eller onykter :)

Att göra så kan få huvudet att klarna lite och få fokus från honom och mer mot dig och vad du ska göra av din dag för att den ska bli någorlunda.

Tösabiten

Jag önskar att jag kunde bara strunta i det. Jag önskar jag kunde tänka på mig själv. Jag önskar jag visste vad jag ska göra, hur min framtid ser ut och om han någonsin tänker dra ner på sitt drickande. Ikväll slog han till med ett antal glas whiskey också. Nej det hjälper nog inte, men har nästan blivit besatt av att hålla koll. Tänker inte på något annat på helgerna.
Ska verkligen försöka bli lite mer "egoistisk" och bry mig om mig själv.

du inte kan låta bli.
Det är medberoendets kärna och mening. Att slippa rikta fokus mot oss själv och istället peka finger på den som dricker.
Och med all rätt,om de bara gav oss lite ro och var nykter så slapp vi ju räkna och kunde rikta om fokus på oss själv.
Det brinner ju uppenbarligen och du försöker hålla koll på brasan.

Men någonstans innerst inne så vet du ju att hur mycket vatten du än häller på brasan så kommer den att fortsätta ryka eller brinna.
Vad händer om du tänker att han själv måste släcka den och du kan faktiskt ägna dig åt höstsolen,eller ett fika med väninnan istället.

Det är det tänket som måste till för att man ska kunna bryta sina egna tankemönster.
I början brukar man bara klara det några minuter,så småningom en halvtimme osv.
Men så småningom sätter sig det här tänket och till slut kan det komma några minuters frid i insikten att du inget kan göra.
Absolut ingenting.

Annat än för dig själv utan att för den skull vara egoistisk eller sluta bry dig om.
Men du kan omfamna dig själv istället och ge dig själv något du mår bra av.

Och i början finns det inget man mår bra av,för man har glömt vad det var.
Gå tillbaka till innan det här började och försök hitta något som brukade ge dig glädje.
Försök plocka upp det igen och se vad det kan ge dig.
Bara ett litet tips från hon som fortfarande inte alls är frisk,men vet att det här faktiskt fungerar,även om man trillar dit igen och igen och igen.

Så småningom får man en liten liten ryggrad som håller även när det stormar.
Som talar om för en vad som är rätt och fel och ger dig andra vinklar än att räkna flaskor och må dåligt.

Tösabiten

Jag känner att jag är kort i tonen mot honom. Tittar knappt på honom när han pratar med mig. Bryr mig inte om vad han säger eller pratar om. Så här beter jag mig även när han är nykter. För bara han visar sig så får jag bilderna i huvudet när han lullar omkring hemma, pratar gojja mm. Då hatar jag honom, men kan inte släppa känslan när han är nykter. Han fattar inget. För pratar jag om hur han är när han har druckit så bara går han.
Hade mina barn varit utflugna, då hade jag gått utan minsta eftertanke. Jag tycker om honom om han var som han var förut, men jag tror aldrig han blir densamma igen. Men så fort mina barn har flyttat ut för studier på annan ort, kommer jag våga ställa ultimatum. Nu vill jag inte krångla till deras liv. För om jag lämnar honom kommer jag även lämna den lilla by vi bor i och flytta hemåt mina gamla hemtrakter där jag har mina föräldrar och där jag växte upp. Här har jag inga direkta vänner att ty mig till. Allt jag gör för mig själv gör jag helt ensam med mina hundar. Då är det svårt att inte ha någon som stöttar en. Vill inte prata för mycket skit inför barnen om deras far. När jag blir för otrevlig kan min yngsta son gå i försvar för sin pappa och det sårar mig. De vet inte hur mycket jag offrat för deras skull under deras uppväxt. Alla gånger jag gått hem med dem från en nyårsfest eller kalas för att deras far varit för full för att ta hand om dem och för att de skulle slippa se eländet. Så jag räknar flaskor, håller koll. För en dag ska jag ställa ultimatum, jag eller alkoholen. Men då måste jag vara beredd på att fullfölja och gå om han inte fixar det. Jag är inte redo förrän barnen inte drabbas. Så jag får helt enkelt må dåligt så länge.

Vi orkar vågar eller kan inte lämna och skyller då på den som dricker för att vi lever ett så miserabelt liv.
Men idag i Sverige är det ingen som behöver stanna i en relation om vi inte vill.

Däremot kanske vi inte orkar eller vågar men det är en helt annan sak.
Tro på dig själv Tösabiten.
Du är värd att få må bra och även dina barn som idag förmodligen inte har någon direkt kärnfamilj att omge sig med som bultar av lycka.

Men när man börjar ifrågasätta så kastar man just mellan dessa två sanningar.
Det är lika bra att jag stannar,konsekvenserna blir för stora för mig eller den som dricker eller anhöriga.
Det är ju bara jag som drabbas och jag kan leva i detta.

Och; Men varför i hela H-vetet stannar jag i detta?
var tappade jag hjärnan någonstans och hur får jag igen den?

Jag hoppas du kan ta mina beska meningar och göra om de till dina.
Jag tittar ofta tillbaka och tänker,varför väntade jag så länge.
Varför började jag känna förakt eller likgiltighet för den man jag en gång älskade djupt.

Jo för att jag hoppades och trodde att det skulle vända.
Och för att man kan inte lämna en människa som mår så dåligt.
Och för att man helt enkelt inte har kraften,modet eller viljan.

Men till sist kom den smygande,byggde ett litet bo i mig och fick sakta växa.
Och även om jag idag inte alls är så mycket friskare alla dagar så lever jag ett betydligt bättre liv.
Men i vilket fall som helst,fortsätt skriva. Det var iaf räddningen för mig.
Att varje dag kunna gå ni här och se att jag inte var tokig,inte trodde fel och att det fanns vägar att må lite bättre.

Tösabiten

Nu har det gått fem veckor sedan jag sa till min man att han dricker för mycket. Han sa att han skulle dra ner på ölen. Idag konfronterade jag honom igen. Sa att han inte har förändrat sitt drickande ett skit. Han reagerade direkt och sa att han visst hade dragit ner. Men när jag sa hur mycket han drack även om jag inte såg allt, men visste så blev han tyst. Jag frågade varför han köper hem flak med öl, då blir det ju att han dricker några varje dag och många på helgen, eftersom det finns. Det kunde han inte riktigt svara på. Jag talade också om att jag vet att han dricker i smyg men att jag ser på honom när han har druckit ändå. Jag sa också att jag inte tycker om honom eller den person han blir när han dricker och att det blir konstigt när han dricker varje dag, att jag tar avstånd. Vill han ha det så? Jag sa också att en bekant till oss sa att han förstod varför en annan bekant till oss hade lämnat sin man eftersom han drack och var full varenda helg. Han tyckte det var förståeligt för hur kul kunde hon ha när han alltid var full på helgen. Jag sa att jag verkligen kunde relatera till det han sa, för det är så jag har det. Då blev han tyst och gick iväg, ut och försvann en stund hemifrån. Blev han arg för det jag sa? Berörde det honom? Brydde han sig eller ville han bara komma ifrån skitsnacket? Jag vet inte. Men det värsta är att jag sitter här nu med lite dåligt samvete för att jag ev gör honom ledsen. Är det så här att vara medberoende?

Ursula

Hej!
Visst är det väl förunderligt att du sitter med dåligt samvete när du har uttryckt en egen åsikt? Han gick sin väg. Om han blev arg? Brydde sig? Kanske, kanske inte..
Han kommer att ha glömt det om ett ögonblick i alla fall, för alkoholister har inget minne.
Du håller på att lösgöra dig, det är vad jag ser.
Kram

När man liksom sätter strålkastaren på det som egentligen händer.
Då får man sen dåligt samvete för att man sabbar stämningen,gör en människa ledsen osv.
De rår ju inte för det och de gör så gott de kan,de är sjuka osv.

Och visst,allt det där är sant.
Men din verklighet som du lever i och som innebär en ständig kompis som du inte vill ha,alkoholen.
Vad gör den med dig?
Om du skär bort din man från alkoholen och ser den som boven och din man som en olycksbroder som fastnat i alkoholens garn så kan det vara lättare att skilja det åt.

Men jag håller med Ursula.
När man vågar sätta ord på det som faktiskt händer så börjar man lägga saker på sin rätta plats och börjar våga se saker i klartext.

Och till din fråga,är det att vara medberoende att man vågar säga sanningen och sen sitter med sitt dåliga samvete fast man borde sagt något för länge sen,det är att vara medberoende i alla fall i min värld.

Många gånger var det jag som bröt den dåliga stämningen av vita knogar och nykterhet(för min skull) med att köpa hem en flaska vin då jag liksom smält och glömt den sista fyllan och jag visste att han skulle bli sååå glad över att jag beredde plats i vårt liv för alkoholen igen.
Han slapp liksom göra det själv,jag gjorde det möjligt för honom att få dricka en skvätt igen.

Men inget du sa var ju falskt eller fel,bara väldigt jobbigt att säga och säkert också att höra för din man.
Bra jobbat :)

Tösabiten

Tack till både dig Ursula och Ullabella. Jag vill göra något åt det men är inte tillräckligt stark just nu. Men ni ser det ju från en annan vinkel. Jag behöver ha era åsikter och ert stöd. Idag tror jag jag har gråtit för mig själv nästanhela dagen. Tanken som virvlar runt i huvudet är: Vad ska jag göra av mitt liv? Hur ska jag agera? Vad, när och hur.... Jag har inga riktiga vänner och det kommer bli jobbigt vilket beslut jag än tar eftersom jag är ensam i det hela. Försöker prata med mina söner som är i övre tonåren. Men de vill inte se sin far som alkoholist. De försvarar honom de gånger jag faktiskt säger något lite elakt om hans drickande till min man inför dem. Det gör att jag känner mig ännu mer ensam. Jag vill inte mista dem. De har ju inte en aning om allt jag gjort för dem under deras uppväxt. Alla fester, kalas och högtider jag lämnat för att ta hem dem när deras pappa druckit för mycket, alla försvarstal jag haft för dem när han lovat saker på fyllan som han sedan inte har hållt.
Så idag är det jobbigt. Jag är ledsen och vet inte vad jag ska göra. Min mage har slagit bak ut och jag tröstäter godis. Inget min kropp behöver men jag orkar inte stå emot. Tänk om man bara hade haft en vän som man kunde prata med, få stöd och förståelse av. Därför är jag så glad att ni här finns. Det hjälper mig mycket att få skriva av mig. Kram till er alla som kämpar som jag!

Ursula

Dina söner är stora. Säkert tycker de inte alls om när deras pappa dricker. Du skrev i något inlägg att de kallar honom för 'alkisen' och att de himlar med ögonen. Du borde börja samarbeta med dom. Inkludera dom. Låta dom säga högt vad de innerst inne önskar: att deras pappa ska sluta dricka. Det tar säkert på din man, det gör ont i honom.
Du har dessutom skrivit tidigare att du ville prata med hans syster vilket han förbjöd dig att göra. Strunta i hans förbud. Du håller på att rädda dina barn och dig och du har rätt att kliva över honom. Prata med systern, berätta allt. Han blir kanske förbannad, men.. än sen då? Tror du att hon anar? Eller vet hon? Å andra sidan, alkoholister kan vara så konstiga. De kan vika, böja sig, anpassa sig. Skulle inte heller förvåna mig om han någon gång i framtiden skulle berömma dig och tycka att du gjort helt rätt! Man vet aldrig men det är, hur som helst, helt ointressant.
Kliv upp ur sängen, fråga sönerna om de vill att pappa ska sluta dricka. Ring till hans syster och berätta.
Kram

Och det är det allra svåraste. Att ta bort sina egna skygglappar för att man ska kunna fortsätta leva kvar i något som inte fungerar.
Och när de väl är borta så kan man visserligen välja att sätta på dom igen.
men då gör du det åtminstone medvetet.
Du kan alltid gå tillbaka hit och läsa vad du kommit fram till i dina klara stunder.
Att se att du faktiskt mellan varven vågar se och faktiskt också agera.
Dina barn skyddar förmodligen sin far som du kanske också skyddat honom?
De är förmodligen kvar i det tänket och det kan man kanske inte lasta dom för.

Det är tungt att inse fakta, att ta till sig och värja sig på alla möjliga sätt.
Men det går att sakta men säkert ta kontrollen igen och jag tror du är på väg att göra det.
Det behöver inte gå fort,det behöver inte ens bara gå framåt.

Ibland måste man få backa också och bara vara istället för att agera framåt.
De insikter du gjort kanske du måste få vila i lite ett tag innan du vet hur du ska gå vidare.

Blåklocka

Hej!
Förstår dig så väl. Det kan kännas som en ond dröm. Verkligheten och det man faktiskt ser och är med om kan om man inte får gehör och kan dela svåra upplevelser med någon kommer Få en att tvivla på sig själv, på vad man upplever och är med om. Till dig vill jag bara säga; dina barn ser, upplever och är med om samma sak som du är. De vet att deras pappa dricker på ett sjukligt sätt. De vet att du inte mår bra av detta. De kan bara inte hantera dessa upplevelser.
I någon mening hanterar de sina upplevelser med förnekelse.
Jag tror att du/ ni skulle må mycket bättre om du verkligen skulle tala om vad du ser, göra " Flodhästen i vardagsrummet" synlig helt enkelt.
Nej, det är inte enkelt, jag vet men då du vågar göra detta då, först då kommer ansvaret hamna där det hör hemma. Nämligen hos din man.
Först då kommer han förstå ich tvingas göra det val som bara han jan göra.
Läs på min tråd om hur jag har gjort. Jag tog in min son i den verklighet vi levt under och talade med honom på ett naket och ärligt sätt kring min mans alkoholmissbruk.
Det jag erfor då jag lagt upp allt på bordet var att min ångest ich också set min son burit på gjorde oss lättare- fria.
Han hade ju sett, förstått men inte vågat ta det till sig och ännu mindre nämna något till mig eftersom det ju verkade vara så himla farligt.
Tänk på saken ur det perspektivet. "Att då inte ens mamma vågar lyfta något som finns i familjen, hur ska då jag våga?"...

Blåklocka

... Det är nu 2 veckor drygt sedan jag fick nog. Sedan dess har min man inte druckit någonting. Han har varit på möten, gjort upp strategier kring hur han ska göra i gamla invanda " supar-situationer", pratar öppet med mig om sitt supande om hur han gömt vindunkar i garaget, hur han gråtit då han ensam stått och druckit ljummet vin direkt ur dunken. Han tackar mig för att jag hade modet att konfrontera honom- själv hade han inte kraften säger han.
Samtidigt säger han att det känns för svårt att tänka sug ett liv där han aldrig kommer kunna dricka mera. Det är där han är nu. Jag har sagt till honom att jag kommer ge mitt stöd till att han gör denna förändring, men jag kommer inte finnas kvar om han gör val som innebär fortsatt drickande. Som det känns nu är jag glad och tacksam för att han börjat inse och att han tagit ansvar för sina alkoholproblem. Det jag däremot också känner är att någonting blivit oåterkalleligt förstört pga det som varit.
Jag är inte säker på att jag orkar vara kvar trots förändringen.
Hur som helst, mitt råd till dig är:
Säg som deg är till barnen. De kommer att högakta dig då du visar detta mod.
Tillrättalägg INGENTING för din man. Han är vuxen men har ett barnsligt, omoget beteende.
Inse att det är han som har problem inte du, men du får hans problem i ditt knä.
Se " problemet" som en kasse med skit, det brukar jag tänka. Vill jag ha denna skit i mitt knä? Nej! Det vill inte du heller!
Jag tror på dig. Bli arg! Det ger energi och kan få dig att orka/ våga!
Kram!