Idag vågade jag äntligen tala om för min man att det får vara nog nu. Vi hade gäster igår och som vanligt blev han väldigt full. När gästerna gått hem skulle han börja plocka med disken och jag bad honom låta bli för att han inte skulle slå sönder några glas. Som en trotsig barnunge gjorde han tvärtemot vad jag sa och slog naturligtvis sönder ett av mina (våra) vi glas. Jag gick då och lade mig för att han inte skulle starta ett bråk och säga elaka saker till mig vilket han ofta gör när han fått i sig den mängden han fick i sig igår. Han sover i ett annat rum när han har druckit, vilket jag är glad att jag fått igenom.
På morgonen idag sa jag att nu får det vara nog. Jag orkar inte leva i detta mer. Han flinade bara och sa att ett glas var väl inte så farligt. Men för mig blev det det glaset som fick min bägare att rinna över. Hans första reaktion var han sa att han kan väl flytta om det är så. Jag frågade om han hellre flyttar än tar tag i sitt problem, då kan han åtminstone erkänna att han har ett problem. Det gjorde han efter att jag redogjort för honom vad jag hittat på en sida på internet. Där stod det om man dricker lika många öl som han gör om dagen så är det lika mycket som ungefär 120 helrör starksprit om året. Alltså skulle han dricka ca tre helrör i veckan. När jag översatte hans ölkomsumtion i sprit började han förstå att han inte bara tar en öl då och då.
Jag berättade även att hans svåger skämtar om hans drickande och kallar honom alltid alkisen när han ringer och att hans söner himlar med ögonen åt honom när han pratar rappakalja när han har druckit. Sedan ska vår tonårsson ta hem sin flickvän för första gången nästa weekend. Jag berättade för min man att sonen var nervös för att hans pappa skulle göra bort honom genom att säga något dumt inför flickvännen. Det verkade också göra lite ont.
Nu har han lovat att minska ner och bara ta lite på helgerna (idag dricker han öl 7 dagar i veckan). Jag vet att man inte ska hoppas för mycket men att han lovar försöka är i alla fall något. Håller tummarna för att det ska bli bättre. För jag orkar inte längre......

Tösabiten

Nej, ställer man ett ultimatum måste man ju kunna fullfölja det och där är jag inte än. Jag tror inte att min man kan sluta på egen hand. Jag har sagt ifrån två gånger tidigare i år och då lovade han att han skulle dra ner på sitt drickande. Det som har hänt är att han dricker mer, men i smyg. Knäpp som man blir har jag räknat burkar och vet att så är fallet. Jag hade laddat för att prata med honom idag, men nu vet jag inte var han är. Jag lär väl tappa modet ju längre tid det går på dagen.
Vad skönt för dig att dina barn ställer upp och ställer ultimatum. Det tror jag biter för ingen vill väl mista sina barn. Jag hoppas det går bra för er, men väljer han alkoholen måste du följa dina barns exempel och lämna! Du är värd så mycket mer. Jag är också rädd för hur jag ska klara mig ekonomiskt och rädd för ensamheten. Men du är väl ganska ensam nu med? För så känner jag mig - ensam! Lycka till!

Vive

Hej.
Känner igen mig i det du skriver. Kände exakt som du med dåligt samvete osv. En dag hade jag fått nog och ordnade lägenhet och berättade för hans syster. Vi kontaktade hans arbetsgivare och i och med det är bollen i rullning. Nu är han tvungen att få behandling och bryter han det så är hans arbete i fara. De står för all behandling, läkarbesök, psykolog, mediciner osv.
Det känns så jädra bra att veta att han inte kan fortsätta med sitt destruktiva beteende utan konsekvenser.