av Missan

Min man har druckit för mycket i över 20 år. Vet inte hur jag stått ut i alla år. Vi har 4 barn tillsammans.. Det har väl varit bra emellanåt. Han sköter sitt jobb. På något vis förtränger jag det .. Skjuter det framför mig tänker att det blir nog bra till slut. Men efter 20 år kan det bli bra? Barnen har flyttat hemifrån bara en 17 åring kvar. Tror jag har skyddat dom ganska bra. Han har haft ett hett temperament o varit arg många gånger men aldrig slagit. Men han blir tjatig,larvig och ibland elak. Visar inte öppet att han dricker utan gömmer flaskor. Jag har ibland hällt ut sprit ( då blir han vansinnig) Går och kollar hur mycket han dricker osv. Han vet att han har problem säger han men vet när det är dags att sluta... Hur länge ska jag orka?

aeromagnus
mån, 2016-05-30 - 13:35

Ja hur länge kommer du orka? Om man läser mellan raderna har du kapitulerat sedan länge. Måste vara jobbigt med allt kollande för du vet ju hur han blir. En fråga som du själv måste fundera på. Vill jag leva så här resten av mitt liv? Att förändra hans beteende att dricka ja det fixar du inte, han måste själv knäcka koden. HAn verkar sakna vilja att sluta dricka/minska sitt drickande. Jag tycker du skall söka upp al-anon, dett är AA fast för medberoende/personer som lever med en som missbrukar.

Missan
mån, 2016-05-30 - 20:14

Tack för ditt svar.Att jag har orkat är för att det är bättre i veckorna. Kan inte dricka så mycket när han ska jobba. Förr jobba han mycket hemma hade alltid nya projekt med huset.( drack då också) Nu kollar han tv o går upp o lägger sig kl 20.(Måste kunna köra bil dagen därpå )Han säger inte mycket utan är lugn... På helgerna går han upp tidigt o går o smygsuper. Han kan jobba med nåt o sen går han o sover ett par timmar. Pratar mycket ,irriterar sig på småsaker o vill diskutera. Blir ofta arg. Barnen vet om hans problem o tycker det är jobbigt.Men svårt att prata med dom om problemet ( det är ju deras pappa)Släkten o vännerna vet.Han skämmer ofta ut sig inför dom. Har några få vänner kvar.Han vill helst inte umgås med någon. Blir vi bortbjudna på nån större fest så dricker han nästan ingenting o vill gå hem tidigt.( när jag har som roligast) Han kan skärpa sig ibland om vi ska åka iväg nånstans o han kör dit. Men vill hem så fort som möjligt...Jag känner att jag tycker om honom när han är nykter men inte när han dricker...Jag ringde till en alkoholklinik en gång.Först började jag gråta men tillslut kunde jag berätta. Det kändes skönt. Jag fick avbryts samtalet då han kom hem. Har sen inte riktigt orkat ta tag i det igen. Kände att jag skulle må så dåligt o bli så ledsen. Känns skönt att skriva här.Det kanske kan ge mig kraft att söks hjälp.

aeromagnus
mån, 2016-05-30 - 20:54

Dela saker med andra är bra man minskar sin ryggsäck. Jag tycker dock att du ska prata med någon om detta. Jag är själv nykter alkoholist så jag vet hur din man tänker har gjort samma saker själv är nästan som att läsa om sig själv. Jag vet hur snabbt det kan förändras. Även om du tycker om din man så är ju inte hans beteende så bra för er. Få vänner, skämmer ut sig isolering mm mm jag förstår inte själv hur min fru stod ut med mig. Allt Vänder för mig när hon ställde ett ultimatum. Mig eller spriten. Jag valde min familj. Personligen tycker jag inte inte du ska nöja dig med ok veckodagar.

Missan
mån, 2016-05-30 - 22:29

Härligt att höra att du valde din familj. Jag har hotat att lämna honom men det är som om han vet att jag aldrig kommer att våga göra det. Han säger ofta att han inte kan leva utan mig o att jag stått ut i alla år. Jag tänkte att jag skulle lämna honom när barnen var stora om han inte bättra sig. Dom är det nu men jag är fortfarande kvar. Jag trivs så bra med livet i övrigt. Har underbara barn o även små barnbarn nu. Ett jobb som jag trivs med.Några nära vänner( dom vet o frågar ibland hur det är)Känner att jag inte orkar med att skiljas o sälja hus o allt vad det innebär. Men ändå vill jag inte ha det så här. Varför förstör han vårt liv vi skulle kunna ha det så bra? Man bli också så hemmablind ser inte alltid att han druckit. Andra ser men inte jag. Känner mig så lurad ibland.( Därför jag går o kollar om det minskar i hans flaskor...)

Izzy
tis, 2016-05-31 - 08:46

Jag vill bara säga att jag känner igen mig ii nästan allt du skrivit. Jag tänkte också som du att jag skulle vänta tills barnen blev stora, men det blev aldrig rätt tid punkt. Det blev jul, midsommar, någon fyllde år osv o då kunde jag ju inte göra det. Men till slut blev det bara för mycket o jag stod inte ut längre. Känslorna hade också försvunnit. Så jag tog steget tillslut efter mer än 20 år! Det är jättejobbigt men jag har inte ångrat det. Det är ca 11/2 år sen nu. Mitt ex drack inte bara på helgerna utan nästan varje kväll även om han skulle jobba tidigt. Han blev en hemsk person när han drack! Han valde spriten! Jag gav honom så många chanser men han kunde inte sluta och han dricker fortfarande. Du ska inte stå ut med hans beteende, du är värd bättre!
Kram Izzy?

Ursula
tis, 2016-05-31 - 23:01

Hej! Du frågar varför din man förstör ert liv när ni skulle kunna ha det så bra. Jag tror att din man tycker att han har det bra som han har det.
En sak förvånar mig, du säger att du blir hemmablind och inte ser när han druckit. Menar du verkligen det? Jag ser direkt på min man. Det räcker med att han t ex har mungipan på ett speciellt sätt eller hur han håller händerna, så förstår jag. Önskar att jag inte såg.
Det var strongt av dig att ringa till alkoholkliniken.
Du har i alla fall ett rikt liv, eller hur? Jag måste göra mitt liv lite mer socialt. Jag skulle kunna tänka mig t ex att börja på Alanon för att få lite väninnor, några möten har jag inte den minsta lust med. Men fördelen med Alanon måste ju vara att ingen hoppar i taket om man nu skulle vilja diskutera sin käre make!
/Ursula

Missan
tis, 2016-05-31 - 23:20

I veckorna är allt mycket lugnare. Vi kan småprata lite... Ikväll drack han nog bara nån öl men lade sig tidigt som vanligt. Tur jag har min hund att promenera med. Får se hur helgen blir. Ibland blir jag rädd att jag ska älta för mycket. Problemet finns ju där hela tiden. När jag vaknar på natten... på morgonen. Inte så mycket på jobbet men när jag kommer hem. Försöker släppa tanken han ska inte förstöra mitt liv. Jag vill ta vara på livet ha roligt träffa vänner mina barn /barnbarn, resa osv Vet inte hur länge jag kan förtränga hur vi har det. Tänker ibland att jag kanske borde säga nåt på jobbet om jag klappar ihop en dag...

Ursula
ons, 2016-06-01 - 16:50

Hej Missan!
Ältar och ältar...jag förstår vad du menar men nu har jag i princip slutat att älta. Vet inte hur det kommer sig. Har ingen lust. Det känns lite som om vi lever på randen till en katastrof, jag vaktar alltihopa för de nästan vuxna barnen som går/ska gå sina utbildningar. Min man går på AA-möten och sköter sig hyfsat. Det gäller att bibehålla honom i skick (vad det låter).
Jag är så tacksam för mitt jobb, vill aldrig gå i pension.
Jag är mest avtrubbad, mitt liv har blivit så konstigt. Ja, håller med dig, man vill inte få sitt liv förstört.
Kan du inte gå på något Alanon-möte?
Kram/Ursula

Missan
sön, 2016-06-05 - 21:46

Känner igen mig när du skriver att du lever på randen av en katastrof o vaktar dina barn. Tänker att det händer nåt till slut att spriten gör honom sjuk. Tror han är sjuk ibland har blivit avtrubbad av spriten. Ser bara sina egna behov tänker inte på att han sårar både mig o barnen. Så var han inte förr... Helgen har varit sådär.Vi har varit på vår stuga.Han har packat det viktigaste ( för honom)i sin väska 3 små flaskor sprit + en påse öl.Är lite rädd att åka ut dit ensam med honom eftersom jag aldrig vet hur han blir o vilket humör han är på. Men vi har släktingar bredvid som vi kan träffa. Sen har jag hundarna att gå långa promenader med. Älskar att vara där. Iallafall några dagar... Ikväll när vi kom hem lade han sig kl. 8 fastän vi är lediga imorgon.Pratade med 17 åringen idag om pappa o hans problem. Hon märker ju också fast vi inte brukar prata om det. Hon är så förnuftig. Vet inte om det är rätt att prata med henne? Men hon är ju berörd också eftersom hon bor hemma.Tror jag ska försöka prata med någon på AA som många råder till.

Hjärtat2016
lör, 2016-06-11 - 20:39

Hej! Jag har nu levt ihop med en man som dricker och missbrukar i snart sex år. Han har misshandlat mig psykiskt med ord som inte är sunda för någon. Han lägger sin skuld på mig och sticker iväg när han ska till. Det har pågått länge nu. Jag flyttade till slut, och då var han inte nådig. Han lyckas alltid manupelera mig tillbaka. Säger att han aldrig träffat nån som mig och att han inte vill leva utan mig osv. Att han ska sluta osv. Jag tog avstånd ifrån honom för två år sedan, var nästan på väg att gå vidare. Då ringde han upp mig, sa att han skulle in på behandling i månad och att han ville ta sig ur sitt missbruk. Jag fick panik, men han lyckades övertala mig att stanna. Jag bodde kvar i mitt och han började sakta flytta in saker hos mig. Vi hade det bra. Han gick på NA möten, plockade bort vänner som inte var bra för honom osv. Jag gick på meddberoende vecka som han bjudit in mig till och fick insyn på hur sjukdomen fungerar. Bestämde mig här för att stå emot och sätta gränser för mig och hur jag inte ska ta hans ilska. Han ville att vi skulle vara tillsammans och bo i ett annat land ihop. Han flyttade lite före och pendlade lite fram och tillbaka. Lika här, det var hans beslut att göra det. Vi hade vist varit osams när han tog det. Jag frågade honom hur han hade tänkt få mitt förtroende när han bestämde det. Nu när han hade tagit tag i sig.Det var inte så viktigt, det viktigaste var att han var nyckter. Den gick jag på. Jag trodde ju på honom, Han ringde både morgon och kväll för att ge mig sitt förtroende. Det kändes som om det var ärligt. Jag sa att jag ville att han skullevara ärlig emot mig om han kände eller tog ett återfall. Han valde att göra det, nästan nyckter i ett år. Han berättade det och sa att det inte var värt det och var snabbt hem til mig denna gång. Åkte på behandling i en vecka och tog nog inte in mycket där, kändes som om han träffade nya vänner. Det var bra, riktigt bra i två veckor efter det. Han började ta avstånd, ge mig små pikar men ville ändå ha mig vid sin sida. Jag tänkte att jag kunde låta honom vara lite själv och sa att jag åker över till en vän. det skulle jag inte har gjort. Allt brakade löst, han fick sitt bråk som han strävat efter i ett par dagar. Han gjorde slut med mig, nåt som han alltid gör och som vi även har pratat om. Vet inte hur många gånget jag har blivit illa behandlad och hem körd till dörren. Ren förnedring. Jag har inte hört ifrån honom än, men jag såg honom åka förbi mig häromdagen. Det har han gjort förut oxå. Allt som hände nu, var som om ingenting hade hänt, gick tillbaka två år i tiden. Det som var på väg mot rätt riktning, tänk vad ett återfall kan göra. Jag vet att han kommer att dyka upp, igen, men den här gången måste jag stå emot hans manupulering. Han är en jätte fin människa när han inte missbrukar. Jag såg förändringar, men jag såg också att det var långt kvar på den resan. Jag viste vad som var på gång innan han gjorde det. Jag bara teg och tog skiten igen... Jag mår så dåligt nu och jag tänker inte ta mer.. :(

Rosette
ons, 2016-06-08 - 17:01

Du berättar att du levt med en man i sex år som har alkoholproblem, han kan psykiskt misshandla dig och manipulera dig. Du har sett förändringar hos honom under dessa år, att han inte vill ha det såhär, samtidigt låter det som det har gått lång tid och du börjar må riktigt dåligt av det här, du behöver ta hand om dig, och se vad behöver du för att må bra i ditt liv. Du har börjat med att berätta här på forumet och det ger oss här chansen att ge dig stöd. Finns något mer som du tänker kan vara en hjälp för dig i din situation?
Fortsätt gärna skriv och läs här!
Vänliga hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen&Anhörigstödet

Hjärtat2016
tors, 2016-06-09 - 21:20

Jag ska nu tänka på vad som är bäst för mig, jag vill inte leva så här mer. Det kommer ta tid och jag vet att det inte är över. Han kommer att försöka igen och då måste jag stå emot. Så trött och orkeslös efter dom här turerna. Tack för ert stöd.

Missan
tis, 2016-06-28 - 22:04

Hej har inte skrivit på ett tag. Läst lite ibland.Känner att jag måste skjuta på problemet för att orka... I veckorna är han så tråkig. Han går ut o in mellan boden o huset. ( går ut o dricker) Kan ibland börja tjafsa om något( beroende hur mycket han druckit)Sitter sen vid tvn till kl.20 då han går o lägger sig( tittar på tv där) Vid kl.21 sover han...Suck! Det är sommar o jag vill inte gå o lägga mig.Jag går ut o går eller påtar i trädgården umgås med dottern. Man kan hitta på massor på sommaren spelar ingen roll om man jobbar.Njut av livet o sommaren säger jag till honom. Näe han har inte semester...Det är ensamt att vara gift med en alkolist även om jag försöker hitta på saker.På helgerna är han mer sällskaplig men då dricker han för mycket o blir jobbig, tjatig...

Missan
mån, 2016-08-08 - 23:21

Det var ett tag sen jag skrev. Har varit inne och läst en del och även kommenterar andras inlägg.Första veckorna på semestern var jag helt inne på att ta tag i problemet efter semestern.Pratade med mina barn för att dom skulle veta hur jag tänkte. Dom höll med och tyckte det var bra att ta tag i det.(Pratade även med min bror som undrade hur det stod till med honom.)Jag hade tänkt att få honom till en läkare och att jag skulle prata med någon. Nu har dom två senaste veckorna varit rätt hyfsade. Vi har varit mycket i vår sommarstuga träffat barn o barnbarn. Han har hållt på o byggt på vår nya gäststuga o jobbat mycket med det.Han har varit ganska trevlig både mot mig och andra. Jag vet att han druckit en del. Han har alltid med sig 3 st 50 cl starkspriti sin väska o ca 6-8 starköl.(flaskorna gömmer han bland sina kläder) Men jag märker inte direkt att han druckit men han stinker ju sprit förstås... Men efter några dagar så blir han plötsligt tyst o vresig, trött, deppig och går o lägger sig. Orkar inte snickra... Jag antar att spriten är slut då.. Han vill åka hem och bunkra upp... Fast det säger han ju inte utan han måste hem o duscha.... Under vårt liv tillsammans har ha ofta dragit igång olika projekt för att han behöver något att göra. Det har varit stora renoveringsprojekt. När jag varit tveksam har han sagt att det är bra för hans "problem" att han har nåt att göra. Då har jag gått med på det. Men det blir ju aldrig bättre för det. Nu har han inte velat göra något hemma på flera år utan det har varit stugan. Han fungerar faktiskt bättre när han har något projekt på gång men han kan ju ändå inte avstå...

Rosa Pantern
tis, 2016-08-09 - 01:19

Ja, det är svårt när det växlar, som du skrev någonstans. När man emellanåt står öga mot öga med "det friska", möjligheterna...den som verkar vilja eller försöka någonting bättre.

Och det gemensamma kan vara tungt att bryta upp. Och man anar en hård period innan allt är ordnat och klart och man alls kan landa i den nya situationen, liksom...

Min man gav upp alkoholen sedan fyra månader, p g a jag verkligen "gjorde slut" samt han riskerade sitt körkort (vilket kan varit det viktigaste/:-?).

Vi lever kvar tillsammans och trivseln är högre nu. Men ännu mera tid och stabilisering i det nyktra livet ger jag oss, för jag vet liksom inte hur en relation ska vara - och lever kvar i tveksamhet..

En del i mig är lite för skeptisk och cynisk för att gå ihop med den del av mig, som hängivet gav sitt hjärta till den här mannen.

P.s. Det hjälpte föga att varna, uttrycka ultimatum.. Först när jag faktiskt säger att jag bestämt mig för att gå, slutar han.

Missan
sön, 2016-08-28 - 22:19

Hej... det var ett tag sen. Sista veckanpå semestern tog jag mod till mig o ringde till alkoholmottagningen. Berättade om min man.(Det var jobbigt svårt att prata blir ledsen emellanåt) Hon säger att det är inte mycket man kan göra när han inte själv vill. Bestämde dock att skicka hem papper till mig som jag kunde visa honom......... Han fick själv syn på brevet och undrade om jag blivit sjuk eller nåt? Jag sa att det var till honom... Visade var det var. Han tar brevet och säger att jag gjort bort mig. Vaddå jag tycker du behöver få hjälp att sluta/ minska du mår ju inte bra säger jag osv ..... ....Nu har det gått 2 veckor och han har inte sagt ett ord om detta samtal. Vart han gjorde av brevet vet jag inte heller.... Han fortsätter som förrut. Jobbar o går o smådricker när han kommer hem. Klipper gräset är annars placerad vid tv. Lägger sig kl.20. Helgerna är han gladare. Vi åker till vår stuga. (Han gömmer 3 st flaskor 50 cl starksprit och 6 starköl bland kläderna i hans väska.)Där ute jobbar han med vår gäststuga.Blir lite tjatig emellanåt men sköter sig hyfsat när han har något att göra........Vi har kräftskiva med släkten barnen med respektive och har det ganska trevligt. När vi är ensamma pratar vi inte så mycket med varandra. Det är så mycket som blivit förstört mellan oss. Han kallar mig ofta idiot osv Skriker till mig jag ber honom vara tyst o sluta skrika....Känner att jag mår bättre när jag skjuter upp problemet o inte ältar så mycket. Inte kolla hur mycket han druckit. Göra saker som jag vill o tycker om,men vi har ju ändå ett problem som kvarstår.....

Blåklocka
mån, 2016-08-29 - 08:32

Hej!
Jag tycker att det var bra gjort och modigt av dig att kontakta alkoholmottagningen.
Det var ju ingen konstig reaktion från din man heller, då han såg brevet. Jag tror du får tänka att varje påminnelse, påpekande som din man erfar om att han är en alkoholist, det är något han gör allt för att gömma undan inför sig själv. Den så vanliga reaktionen att våra alkoholberoende anhöriga lägger över all skit de känner på oss. Jag har bestämt mig för att då min man skriker att jag är allt från en subba till ett psykfall och allt däremellan, då bemöter jag det med " va bra, men jag pratar inte med dig nu".
Det de säger till oss tänker jag mig att det är till sig själva de säger detta. De gör ju allt för att gömma undan, hålla ifrån sig osv just själva faktumet att de super ihjäl sig och på vägen dit förstör alla viktiga relationer osv.
Detta är ju en fasansfull upptäckt såklart. Bättre då att gömma undan, skylla på den på alla sätt och vis galna kärring som förstör livet för dem.
Försök tänk på det här sättet.
Bestäm därefter om du vill/ kan/ tänker vara en mänsklig soptunna.
Jag bestämde mig i lördags för att det tänker inte jag vara.
Detta talade jag om för min man då han var nykter på lördagmorgon, efter ett suparrace sedan i onsdags.
Jag talade om att jag pratat med min son samt har en gräns, 1/10 då lämnar vi min man.
Sen gick sonen och jag ut ett par timmar.
Igår kväll åkte mannen iväg på ett AA- möte. Detta är så mot alla hans " principer". Väl hemma igen så talade vi för första gången utan den vanliga skiten med alla försvar.
Med min " berättelse " vill jag ge dig hopp och kraft genom att försöka ändra ditt focus bort från din alkoholist till man, han är i förnekelse och gör allt för att hålla det jobbiga ifrån sig.
Göm inte undan det du ser, känner och tycker för att skydda honom. Lägg tillbaka " soporna" där de hör hemma.
Stor kram!

Missan
mån, 2016-08-29 - 21:47

Tack Blåklocka för ditt svar. Det är otroligt skönt att bolla tankar o få råd av er i detta forum. Det är svårt att prata med andra som inte förstår hur det är. Även om några av barnen är vuxna vill man inte lasta dom för mycket... Det är ju ändå deras pappa.Jag har också märkt att det är ingen idé att käfta emot när han är dum o börjar dra igång tjafs osv. Säger att jag inte vill prata med han när han är så o ber han sluta skrika.... Din man har väl ändå kommit till insikt eftersom han går på AA möten. Det är ju bra... Kram!

linker
tis, 2016-08-30 - 00:29

Jag har under några år skrivit mycket i min egen tråd som anhörig. Nu har tillvaron blivit bättre men jag läser ändå ofta andras berättelser. Din historia är nästan exakt som min. Jag har gått igenom allt det där. Aningen som blir till visshet: han, min man, är faktiskt alkoholist?! Förnekandet. Skammen. Anklagelserna. Ältandet. Vad ser de vuxna barnen? Vad märker grannarna? Mina egna kluvna identiteter och masker.
Hans ilska då jag tog kontakt för att få hjälp. Alla försök som inte ledde någonstans.
Det har varit många svåra år men nu har vi funnit någon slags balans. Så sakteliga har läget ändrats och han har fått en egen insikt. Drickandet har inte upphört men numera är det inom rimliga gränser. Min ängslan kommer alltid att finnas, det går inte att glömma somliga händelser.
Men jag tänker också att av våra 40 år tillsammans har 30 år varit bra. Det är dem jag vill minnas.

Missan
ons, 2016-08-31 - 22:15

Tack linker för ditt svar. Skönt att det ändå blev bättre för er. Just nu är det ju lugnare även för oss. Han mår bättre när han har något att göra... Han dricker fortfarande ungefär samma mängd men är ändå "hyfsat"trevlig då. Men kärlekslivet har liksom upphört... Jag tycker ju fortfarande om honom när han är nykter men inte den personen han är när han dricker. Det är så mycket som blivit förstört. Just nu vet jag inte hur jag ska göra. Måste fråga honom vart han gjort av brevet?Om han har tänkt göra något åt det? Än har jag inte vågat ställa ultimatum familjen eller spriten?Barnen säger att om vi skiljer oss kommer dom inte träffa sin pappa så mycket. Det är ju jag som ställt upp för dom i alla år... Har ingen aning hur det är om fem år? Har vi skilt oss eller har han blivit sjuk av sitt missbruk? Han kanske är död? Kommer jag att orka ? Jag kanske blir sjuk? Nej nu börjar jag fundera för mycket igen... Kramar!