Jag är ny här. Igår kväll ringde jag 112 och skickade iväg min sambo i ambulans. Hon är nu på sjukhus i väntan på operation. Jag hade under kvällen hittat en halvdrucken flaska handsprit, det är nämligen hennes favoritdrink, jag letade då jag tyckte hon betedde sig ovanligt galet. Jag klargjorde för henne att det var slut (för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på), att vi får sälja huset och flytta isär. När jag senare satt och tittade på TV kom hon och satte sig bredvid mig på soffan, vände sig från mig och jag hörde ett swischande ljud. Ytterligare några ögonblick senare böjde jag mig fram och såg att hon hade skurit upp ena handleden med en skalpell, ett centimeterdjupt snitt tvärs över armen så att blodet rann i en stor pöl på golvet. Då ringde jag 112.
Vi träffades för 5 år sedan då vi gick på samma AA-möte. Jag är gammal sprutnarkoman, drogfri sedan 2000 och går regelbundet på AA/NA-möten. Jag är utbildad beroendeterapeut. Jag borde veta bättre. Vi umgicks och lärde känna varandra under ett halvår innan vi inledde en relation av mer intimt slag. Jag trodde det var bra, hade aldrig inlett en relation så förut utan mera "hoppat i säng och sedan försökt lära känna varandra" med varierande grad av misslyckade resultat. Vi trivdes ihop och hade mycket gemensamt, för det mesta är det så fortfarande. Men så småningom kom det, under gråt och djup ånger bekände hon sitt återfall, jag hade inte ens märkt det under de två veckor det varat. Nåja, det är ju bara ett symptom på sjukdomen vi båda bär på. Nya tag och vi gick vidare. Hon hade svårt att hitta en sponsor, det var alltid något som inte stämde. Hon arbetade i 12-stegen men mådde jättedåligt av 4:e steget och tog återfall igen.
Då och då bråkade vi och jag märkte att hon hade en del beteenden som inte är okej i min värld, hon slogs, visserligen "bara" en smäll på armen eller en spark i rumpan men det är ändå att gå över en gräns för det acceptabla, enligt mig. Hon kunde skrika och smälla i dörrar för att hindra mig från att sova (jag är kvällstrött). Hon klängde på mig som en igel och gick på så att jag till slut en kväll, mer eller mindre i panik, värjde mig och knuffade bort henne. Jag fick ta i ganska rejält, för hon är stark trots sin litenhet, så hon flög med huvudet före in i en dörrpost. Det var första gången jag ringde 112. Jag var chockad, våld är inget som ingår, eller ska ingå i min repertoar, i mitt liv. Jag slog inte ens tillbaka när jag blev attackerad av narkomaner över en påstådd knarkskuld, jag bara tog emot smäll efter smäll. Jag borde ha avslutat där.
Vi fortsatte att ha det jättebra för det mesta. Men då och då, gradvis oftare blev det "dramaafton" hemma hos oss. Oftast var det inte alkohol inblandat utan självsvält, hon är även anorektiker och "drogar" sig på lågt blodsocker. Det får samma effekt som alkohol, hos en person med dåligt ölsinne. Jag har ringt polisen några gånger då hon har terroriserat mig till vansinne. En gång anmälde poliserna mig för misshandel och jag anmälde henne för fridskränkning. Åklagaren lade ner båda fallen. Jag har gjort slut flera gånger. Varit på husvisningar och haft mäklare hemma hos oss. Jag har sökt hjälp hos socialtjänsten i kommunen och en del andra instanser, det är svårt och det går trögt men jag ger mig inte. Hon har sökt hjälp men ger upp när hon möter motstånd.
Hon mår jättedåligt och det är verkligen synd om henne. Hon tycks inte anse att hon är värd att ha det bra utan ställer till med nya "dramaspel" om det blir för lugnt och trivsamt. Hon säger att hon går under om jag lämnar henne. Men det gör hon ju ändå! Jag kan inte bära henne. Jag orkar inte mer!