Hej! Jag är ny här. Jag har nyligen börjat att inse att mitt liv inte är normalt. Min sambo är alkoholist, ibland erkänner han det och ibland förnekar han att han har problem. Det är inte bara det att han dricker, han har ett fruktansvärt kontrollbehov. Jag gick nyligen med i FB. Jag har under alla år tvekat på att gå med eftersom jag vet att det skulle bli problem. Det blev det också. Nu har han tvingat av mig mitt lösenord. Han går igenom min telefon varje kväll och kontrollerar om jag har ringt eller tagit emot några samtal eller sms. Detta förnekar han dock fastän man kan se det på telefonen.
Jag ska tillägga att vi har bott ihop i drygt 22 år... Jag visste redan från början att han drack, men jag trodde att jag kunde hantera det. Det har under alla år varit problem. När han har varit ute (vi har nästan aldrig varit ute tillsammans) sitter jag hemma och är livrädd för i vilket skick han är när han kommer hem. Ofta har det blivit bråk och han har slagit sönder mycket i vårt gemensamma hem.
För ungefär åtta år sedan blev det ohållbart och jag bodde hos mina föräldrar i två veckor. Då drack han dygnet runt och fick läggas in på psyket. Dock lovade han ju guld och gröna skogar så jag flyttade hem igen. I höstas orkade jag inte mer och åkte till mamma och pappa igen. Jag flyttade även mina hästar. Tyvärr höll det inte att bo hemma hos mina föräldrar och jag hade ingen annanstans att ta vägen, så jag flyttade tillbaka igen. Vi äger ett hus tillsammans med tillhörande stall. Jag har hästar, hund och katter.
I somras blev det återigen ohållbart och jag bodde ett par dagar i min bil... Nu blev han mer våldsam än tidigare, och jag fick en hel del blåmärken. Jag var alltså så rädd att jag inte vågade åka hem. Han menar att jag får skylla mig själv för att han blir så arg, jag är alldeles för envis. Alltså är det inte han som har problem här, felet är helt och hållet mitt.
Jag har påpekat att jag vet om att han dricker i princip varje dag. Det förnekar han bestämt TROTS att jag sett det med egna ögon. Dessutom märks det så himla väl på honom så fort han har tagit en öl.
Han har dessutom börjat få en hel del hälsoproblem och är hos läkare flera gånger i månaden. De hittar inget fel på honom. Jag funderar på om det är hans rop på hjälp, att de ska upptäcka hans missbruk? Istället skriver de ut bl.a. Tradolan till honom.
Nu har jag börjat leta bostad. Jag kan inte bo i lägenhet eftersom min hund är uppvuxen på landet och kommer att sitta och skälla oavbrutet då jag arbetar. Jag har ev. hittat ett hus som jag får hyra, jag kommer även att få hjälp med att ha mina hästar där. Grejen är att jag inte vill lämna mitt hus och mitt fina lilla stall. Hästarna är för tillfället det enda jag lever för. Samtidigt känner jag att jag inte orkar längre. Jag vill bara vara ifred. Helst skulle jag vilja gå under jorden helt, men det är inte praktiskt möjligt.
Jag har en väldigt begränsad umgängeskrets, han har en förmåga att "stänga in" mig hemma. En gång har han t.o.m. sagt att han egentligen inte vill att jag ska jobba, det vore bättre att jag vore hemma hela tiden. Nu stör han sig väldigt på att jag använder sociala medier.
Är det normalt att han ska ha tillgång till alla mina lösenord och till mitt FB? Han vill ha full kontroll på allt jag gör. Är jag ute och går med hunden så ifrågasätter han om det tagit för lång tid, ex. om jag träffat någon granne och stått och pratat med.
Jag har börjat att bli så rädd nu, och jag har nog inga känslor kvar. Samtidigt är jag livrädd för att berätta att "nu flyttar jag" för jag tror att det blir ett helvetes liv. Sist jag bodde hemma hos mamma och pappa trodde jag han skulle ta livet av sig.
Jag känner mig fruktansvärt ensam...