Har levt med min man, min stora passion, i 3 år nu. Vi bor på olika adresser av fler anledningar, jag har hemmavarande barn och han har varit rätt svår får jag säga gällande vår utveckling ihop. Nu vill han bo ihop men jag börjar bli tveksam.
När vi träffades drack han mycket och ofta. Han jobbar heltid fungerande och hänvisar ofta till att han är sund för annars skulle han ju inte kunna jobba.
Det är bara det att det är inte helt problemfritt på jobbet heller och han väljer sitt fritidsumgänge med andra som gärna sätter sig på krogen. Han kan utan problem sätta sig på eftermiddagen till midnatt på puben men hävdar att det är för att gaffla med polarna. Som vanliga människor som han uttrycker sig.
Hans bror har definitivt alkoholberoende och det är min mans stora idol. Min man ser inte alls broderns drickande som ett problem, snarare som nåt sunt. 'brodern tas till i varje besvärligt tillfälle vilket gjort att jag avskyr brodern nu. brorsan jobbar också. som bartender och är han inte bakom disken så är han framför. Min man idoliserar brodern som en hårt arbetande man med hårda krav på sig och belöningen måste väl ändå få vara att ta ett glas efter jobbet...
Min man har två vuxna söner varav en av dom har jobb men dricker oerhörda mängder ur mitt perspektiv. Han blir packad o bakis. Varje helg och varje ledighet. Det värsta är att jag under 1-2 års tid sett hur min man ger sin som (21-22 år) sprit om o om igen med klapp på axeln "jag älskar dig". Jag äcklas av detta beteende och en gång sa jag helt lugnt att han inte borde ge honom sprit. Det var efter att sonens pengar var slut som sonen ringde kl 8 en morgon när vi satt i bilen till jobbet. Sonen ville att min man skulle ta ut pengar ur sin fond... jag sa att han inte borde ge sonen sprit men då skrek min man till mig att det hade jag inte med att göra och slängde sig ut ur bilen på 30-väg. Det finns massor exempel där jag med tiden nu utvecklat en slags nolltolerans mot alkohol.
Min man sa senast i söndags att han lämnar hellre mig än alkoholen men förnekar detta efteråt såklart.
Jag ser inte längre fram emot att träffa vänner eller ens gå ut och äta med mina man på stan. Jag är helt spärrad och säger spydigheter, min kropp främst händerna reagerar med skakningar bara min man nämner att han ska spela golf med vännerna. Golf...jo men sen då. Han kommer inte hem efteråt utan alkohol. Jag vill leva med en man som kan göra saker utan att dricka i samband med det. Finns det såna alls? Har jag för höga krav?
Min man jobbar borta i veckorna och enda önskan jag har på honom är en sak: att inte dricka något när han är borta. Spar vinet (eller vad som) till fredagen så tar vi det tillsammans som en fin och härlig avslutning på veckan då vi kan prata om veckan som varit på varsitt håll.
Varje gång jag önskar att han låter bli drickan i veckan slänger han på luren, sticker o kallar mig idiot, jävla hysterika, vansinnig, inte klok...osv.
Att han sårar mig begriper han inte.
Jag önskar såklart att han har det bra borta i veckorna men jag klarar inte längre att han ens tar en öl, kan knappt skriva eller säga ordet längre.
Jag inser att jag är traumatiserad och borde såklart inte begära att han ska avstå en öl till maten. Men hur får jag hjälp? Jag älskar honom i övrigt den mest underbare men detta klarar jag inte längre. Mitt hjärta är helt trasigt.
Ge mig bekräftelse någon eller råd om hjälp, är jag helt galen och idiot? Kan man inte träffa vänner, göra saker ihop o äta utan alkohol?

Li-Lo

Du har länge påtalat för din partner att den skillnad i "alkoholkultur" som ni har är ett problem för dig. Du beskriver inte i inlägget vad som sker då han dricker alkohol. Obehag, våld, kränkningar, utebliven intimitet, svårt med närvaro, lättare att hamna i konflikt, ekonomiska konskekvenser osv.

Oavsett är det bra att du tar det på allvar. Att flytta ihop, speciellt då det finns barn med i bilden, är ett stort steg och ofta är det avgörande för att det ska fungera att man drar åt samma håll gällande fundamentala värderingar. Så som alkoholkultur.

Hur vill jag ha det, hur vill jag att mina barn ska ha det?

Jag förmodar att det är just det du är som mest orolig för då du uppmärksammat din partners sätt att låta hans syn på alkohol gå i arv. Att han uppmuntrar det.

Ditt nästa steg är naturligtvis helt upp till dig. Jag tycker du är klok som "samlar information" innan du fattar ett eventuellt beslut, jag hoppas att du blir hjälpt av att vara här, berätta och ta del av andras erfarenheter.

varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tösabiten

Jag känner verkligen igen mig i dig och i er situation. Men jag är gift och bor ihop med min man och mina barn. Mitt råd till dig är att inte flytta ihop innan han har fått kontroll på sitt drickande. Säger han att han hellre lämnar dig än alkoholen så kan du tänka hur det skulle bli om ni bodde ihop. Min man skulle också lämna mig om jag ställde ultimatum. Nu har du chansen att få honom att sluta - om han vill att ni ska bo ihop. Precis som du fixar inte jag heller att min man bara tar en öl, speciellt inte på veckorna. Det är inte fel av dig att inte vilja att han ska dricka öl till maten. Man får någon slags nolltolerans och blir sur och arg så fort de dricker minsta lilla. I första hand behöver han hjälp, men så klart även du om du ska orka. Jag ger dig detta rådet men har inte tagit hjälp själv, men jag tror jag närmar mig att vilja ha hjälp av någon utomstående för att inte krascha. Det är tungt att vara delaktig i en alkoholist liv.

spacebabe

Tack Tösabiten just för orden att du känner igen dig. Jag tror att det värsta är ensamheten. Att få höra jämt att han är normal och jag är galen eller missförstår honom.
Det är inte alltid mängden utan att han alltid måste dricka i minska lilla socialt sammanhang. Söndag lunch i 25 graders värme på sommaren så är snaps o öl naturligtvis helt normalt om vi ska träffa någon. Jag är van o uppväxt helt annorlunda vad man gör en härlig sommardag.
Jag har utvecklat ett anti senaste året mot att träffa folk ihop med honom för att det alltid måste fram alkohol då. Är också anti mot att han träffar andra vilket blir helt fel eftersom jag inte är anti mot andra utan mot alkoholbruket. Jag blir förvirrad som alltid gått promendarer, fikat, tränar, åkt båt etc med vänner utan alkohol. Jag har haft jätteroligt o kännt mig frisk o välmående.
Det är numera inte mängden som är problemet som det var förut när han drack mycket utan det är att han inte kan eller vill dricka annat. När vi är själva framför tv en tisdag funkar det med Loka men för mig är det inte tillräckligt för att känna mig trygg o tillfreds med alkoholkonsumtionen.
Har levt sambo tidigare med en man där alkohol inte var något problem alls. Vi hade samma kultur i det o det gjorde att jag kände mig bekväm oavsett om han reste eller träffade folk. Han likaså. Alkoholen var inte central.

Har du någon stödfunktion i din kommun? Kolla det. Kan finnas både personliga samtal o i grupp. Tror styrkan kommer med bekräftelse. Man inser plötsligt att det är värre än man själv trodde. Barnen tror jag tar mer illa åt sig än man anar men de har en beskyddande naturlig förmåga att inte låtsas om det. Ev skada kanske tar ut sig när de blir äldre.
Där kanske du också behöver stöd o råd hur de påverkas.

Tösabiten

Jag vet att det känns skönt när någon känner igen sig. Har fått precis samma känsla här på forumet. Man vill ju inte att andra ska må lika dåligt som sig själv, men det är ändå skönt att fler har det likadant och att det inte är mig det är fel på.
Jag har också en helt annan bild av hur man dricker alkohol än vad min man har. Här i det lilla samhälle vi bor i där skryter man om sitt drickande. Det är liksom coolt. Jag blir skogstokig på detta. En del klarar säkert hålla det på en rimlig nivå, men för dem som inte gör det blir detta en slags drivkraft. Min man fattar inte att hans mängd är onormal. Mina barn som växt upp i detta trodde också att pappas mängd öl var normalt. Men nu lämnar de snart tonåren så de börjar förstå. Jag har pratat med dem och de vet att det deras pappa gör inte är normalt.
Jag har inte kollat om det finns stöd här i kommunen. Tror man kan få prata med någon. Har inte riktigt orkat ta tag i det. Har inte häller orkat ta tag i att konfrontera min man igen, fast lite hårdare då inget hände sist. Är så sjukt medberoende att jag inte vill säga något för att han kan bli ledsen....
Hoppas du kan ta några bra beslut som gagnar dig och ingen annan!