Har levt med min man, min stora passion, i 3 år nu. Vi bor på olika adresser av fler anledningar, jag har hemmavarande barn och han har varit rätt svår får jag säga gällande vår utveckling ihop. Nu vill han bo ihop men jag börjar bli tveksam.
När vi träffades drack han mycket och ofta. Han jobbar heltid fungerande och hänvisar ofta till att han är sund för annars skulle han ju inte kunna jobba.
Det är bara det att det är inte helt problemfritt på jobbet heller och han väljer sitt fritidsumgänge med andra som gärna sätter sig på krogen. Han kan utan problem sätta sig på eftermiddagen till midnatt på puben men hävdar att det är för att gaffla med polarna. Som vanliga människor som han uttrycker sig.
Hans bror har definitivt alkoholberoende och det är min mans stora idol. Min man ser inte alls broderns drickande som ett problem, snarare som nåt sunt. 'brodern tas till i varje besvärligt tillfälle vilket gjort att jag avskyr brodern nu. brorsan jobbar också. som bartender och är han inte bakom disken så är han framför. Min man idoliserar brodern som en hårt arbetande man med hårda krav på sig och belöningen måste väl ändå få vara att ta ett glas efter jobbet...
Min man har två vuxna söner varav en av dom har jobb men dricker oerhörda mängder ur mitt perspektiv. Han blir packad o bakis. Varje helg och varje ledighet. Det värsta är att jag under 1-2 års tid sett hur min man ger sin som (21-22 år) sprit om o om igen med klapp på axeln "jag älskar dig". Jag äcklas av detta beteende och en gång sa jag helt lugnt att han inte borde ge honom sprit. Det var efter att sonens pengar var slut som sonen ringde kl 8 en morgon när vi satt i bilen till jobbet. Sonen ville att min man skulle ta ut pengar ur sin fond... jag sa att han inte borde ge sonen sprit men då skrek min man till mig att det hade jag inte med att göra och slängde sig ut ur bilen på 30-väg. Det finns massor exempel där jag med tiden nu utvecklat en slags nolltolerans mot alkohol.
Min man sa senast i söndags att han lämnar hellre mig än alkoholen men förnekar detta efteråt såklart.
Jag ser inte längre fram emot att träffa vänner eller ens gå ut och äta med mina man på stan. Jag är helt spärrad och säger spydigheter, min kropp främst händerna reagerar med skakningar bara min man nämner att han ska spela golf med vännerna. Golf...jo men sen då. Han kommer inte hem efteråt utan alkohol. Jag vill leva med en man som kan göra saker utan att dricka i samband med det. Finns det såna alls? Har jag för höga krav?
Min man jobbar borta i veckorna och enda önskan jag har på honom är en sak: att inte dricka något när han är borta. Spar vinet (eller vad som) till fredagen så tar vi det tillsammans som en fin och härlig avslutning på veckan då vi kan prata om veckan som varit på varsitt håll.
Varje gång jag önskar att han låter bli drickan i veckan slänger han på luren, sticker o kallar mig idiot, jävla hysterika, vansinnig, inte klok...osv.
Att han sårar mig begriper han inte.
Jag önskar såklart att han har det bra borta i veckorna men jag klarar inte längre att han ens tar en öl, kan knappt skriva eller säga ordet längre.
Jag inser att jag är traumatiserad och borde såklart inte begära att han ska avstå en öl till maten. Men hur får jag hjälp? Jag älskar honom i övrigt den mest underbare men detta klarar jag inte längre. Mitt hjärta är helt trasigt.
Ge mig bekräftelse någon eller råd om hjälp, är jag helt galen och idiot? Kan man inte träffa vänner, göra saker ihop o äta utan alkohol?