Är så ledsen. Sedan mina föräldrar skiljde sig så har min pappa druckit, men jag har inte förstått att han är alkoholist förrän nu på senare år (när jag flyttat hemifrån). Har förträngt, förnekat. Det gör så ont!
Han började med vin. Hade alltid en box jämte soffan och drack ur vanliga dricksglas som han fyllde till bredden. Sedan gick han över till sprit och då bara eskalerade det. I början märkte jag inte av att han blev så full men efter att han gjorde en GB-operation så blev han så full att han inte kunde prata. Han ramlade ofta, har sett honom "krossa" armbågen, dra axeln ur led och slå ut framtanden.
Tillslut fick jag nog och sa att om det inte blev bättre så skulle jag säga upp kontakten. När jag gjorde detta så var jag gravid och det kändes viktigt för mig att markera tydligt att nu kommer jag inte ha tid för hans skit mer. Han bröt ihop totalt. Söp ner sig ordentligt i en vecka. Men sen blev det bättre och efter att han blivit morfar så har situationen känts okej, med enstaka återfall då och då.
Ikväll så ringde jag och i samma sekund som han svarade så förstod jag att han var packad, han kunde knappt prata. Jag VET att återfall kommer.. men dom har börjat komma allt tätare och tätare. De senaste helgerna så har jag knappt velat prata med honom för jag är så rädd att han ska vara full. Han var hos oss förra helgen och jag kom på mig själv med att jag försökte "lukta på honom", känna om han luktade bakfylla liksom. Vet inte om jag kommer orka.. jag är mamma nu, jag orkar inte sitta uppe och oroa mig. Jag orkar inte åka ut till honom på nätterna och hälla ut hans sprit. Jag orkar inte försvara honom inför familjen, jag orkar inte försöka övertala honom, jag orkar inte bli utskälld (han blir alltid förbannad så fort man nämner detta - spyr galla på en och kallar en både det ena o det andra), jag orkar inte lyssna på hans lögner, jag orkar inte.
Jag känner så enormt ansvar inför min pappa. Han bor ensam (i ett förfallet hus som han inte orkar städa. Jag klarar inte av att hälsa på honom längre för jag vill inte se misären han bor i. Har försökt städa upp det åt honom flera gånger men dröjer inte mer än en månad innan det ser lika hemskt ut igen). Jag har en lillasyster men henne vill jag liksom skydda från detta, för hon tar det så hårt. Pappa är så ensam och det känns som att det är mitt fel att han dricker ibland.. fastän jag vet att man inte ska tänka så. Svårt att låta bli.
Vet inte riktigt var jag ville komma med denna texten, ville nog mest bara ventilera och kanske få svar från någon som känner igen sig. Är så fylld av skuld, skam (jag skäms. Skäms över pappa och det i sig skäms jag för. Känner mig som världens sämsta dotter), svek och förtvivlan. Är rädd att pappa ska dö. Han är världens bästa när han är nykter men riktigt odräglig när han är full.
Vet inte vad jag gör om han blir lika dålig igen, om jag bryter kontakten så är jag genuint orolig för att han ska ta sitt liv (han har hotat med detta förut, till och med skickat avskeds-sms osv). Hans barnbarn är hans allt och tar jag det ifrån honom så känns det som att det antingen kommer bära eller brista.
Hur gör man? Nu har det ju inte kommit till det stadiet än men jag känner ändå att läget är ohållbart på något vis. Det känns som att hela hans levnadssituation öppnar upp för alkoholismen, som att den alltid står vid dörren och kommer vara närvarande när det är såhär. När han bor ensam i misär.. inte konstigt att man dricker liksom. Men han vägrar ta tag i det, han orkar inte städa, han orkar inte anstänga sig för att träffa någon (tror att det hade gjort susen, så han slipper vara ensam).
Usch, känner att det blev jätterörigt. Ber om ursäkt för det. Vill som sagt mest ventilera.
Om du tog dig igenom texten - tack för att du läste.