av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
tors, 2016-09-29 - 13:02

om knappt 24 timmar är jag hemma. Det var varit en resa i nostalgins tecken, de platser jag har varit på är ställen jag har tillbringat mycket tid på under åren som gått. Här, där jag är nu, tillbringade jag ett par månader för femton år sedan. Jag råkade vara utanför Philadelphia den elfte september, bara ett par mil från platsen där ett av planen kraschade. All flygtrafik stannade, länge, och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, så jag chansade och körde hit ner och frågade om dom hade något jobb åt mig. Det hade dom, så ända tills det gick att flyga igen var jag en genuin amerikansk knegare.

Det har dykt upp många minnen under den här veckan, en del negativa; som när det blev problem med en maskin en natt och dom ringde mig för att komma in och fixa den. Jag var för full för att köra, så nattportieren på hotellet skjutsade in mig. Jag fick många fundersamma blickar på mig efter det, men ingen sade något och själv höll jag mig i skinnet ett bra tag. Det finns också många trevliga minnen, som den gången barnen var med och vi hälsade på en god vän som bodde bara ett par timmars resa söderut. Hans son var polis och barnen fick följa med i polisbilen några timmar en dag. Dom pratade om det i ett år efteråt. Eller när vi fick följa med en kollega ut på sjön och lära oss åka vattenskidor. Visst har jag varit alkoholist under lång tid, men allt har inte varit nattsvart. Tack och lov för det.

Ha en härlig dag!

Sisyfos
tors, 2016-09-29 - 20:21

Ja välkommen hem! Fast jag hade gärna läst lite fler reseskildringar. Hoppas hunden blir glad.

heueh
lör, 2016-10-01 - 07:10

är något jag kommer att få leva med ett par dagar framöver. Att resa till USA har aldrig varit något problem, komma hem däremot är betydligt besvärligare. Dels tappar man minst sex timmar, dels är det en lång tid man är vaken. Själva resandet tog i det här fallet drygt 20 timmar, och så var klockan sju på morgonen när vi landade, så det blev 36 timmar totalt som jag var uppe. Jag har aldrig kunnat sova sittande, jag har försökt det mesta, inklusive sprit, mängder med sprit. Av någon anledning somnar jag inte ens då, jag mår bara rejält dåligt. Det är väldigt pinsamt att stå på knä på en flygplanstoalett och spy, när man vet hur tunna dörrarna är och att det sitter folk precis utanför. Den där promenaden tillbaka till ens stol är definitivt en "walk of shame".

En gång i mitt liv har jag flugit första klass, det var ett erbjudande som Air France hade, jag fick en uppgradering för bara några hundralappar. Efter en riktigt ätbar middag på rysk kaviar och oxfilé, naturligtvis kompletterad med vodka, vin och konjak, frågade flygvärdinnan mig om jag ville att hon skulle bädda åt mig. Det visade sig att sätet med några enkla handgrepp blev en säng, jag fick täcke, kudde och t.o.m. en pyjamas och så bar det av in i John Blunds land. Bästa resan någonsin, ända tills landningen. Jag fick behålla vodkaflaskan, den gjorde jag slut på medans jag väntade på bagaget, sedan somnade jag på tåget hem och vaknade på ändstationen. Därifrån fick det bli en mycket dyr taxiresa hem. Men jag hade ju i alla fall sovit på resan, för första gången hittills.

Jo du, Sisyfos, hunden blev mäkta glad. Jag trodde han skulle äta upp mig ett tag där. Jag blev precis lika glad jag, jag har verkligen saknat honom, det går bara inte över lika lätt för mig. Hundar, eller åtminstone min hund, är lustiga på det sättet. Han är översvallande lycklig i några minuter, sedan är det business as usual. Själv ville jag klappa och krama i timmar efter hemkomsten, han tittade bara frågande på mig; "vad är du så uppspelt över? Ge mig lite godis i stället".

Ha en bra lördag!

Levande
lör, 2016-10-01 - 18:53

Skönt att du är hemma, gillar att läsa dina betraktelser till morgonkaffet.
Starkt av dig att klara jobb, resa och trötthet
Hoppas du och hunden har haft en fin dag

heueh
sön, 2016-10-02 - 05:17

men egentligen är det väl en terrass. Den går runt tre sidor av huset och ger mig utsikt i alla väderstreck. Här, trettio meter upp i luften, har jag utsikt över stora delar av staden åt ena hållet och kan se kilometervis av fält, ängar och skog åt det andra. Huset ligger på en kulle i utkanten av bebyggelsen och man trodde nog när det byggdes att det skulle bli väldigt attraktivt att bo i. Riktigt så blev det inte, hyran är hög och det är en liten aning för långt till centrum för att dra till sig de unga familjer man hade hoppats på. I stället har det blivit ett genomgångsboende, här bor man tills man hittar något bättre och billigare. Nästan varje månad går det ett flyttlass, antingen hit eller härifrån.

Själv har jag bott här rätt länge, men så har jag ju också den enda riktigt attraktiva lägenheten i huset. I går kväll stod jag och beundrade kvällshimlen, som riktigt skrek på uppmärksamhet. Det var som om den tävlade med växtlighetens kraftfulla höstfärger, som blir starkare och vackrare för var dag som går. Jag tänkte på hur många gånger jag stått därute och på hur det aldrig blir gammalt, hur staden och naturen alltid bjuder på något nytt att se, och på att jag bara har två månader kvar innan jag blir begränsad till marknivån. Jag kommer naturligtvis att sakna det här, men var sak har sin tid, nu känns det rätt att prova på något nytt. Jag får väl använda den här sista tiden till att suga i mig så mycket minnen som möjligt.

Jag vaknade tidigt i morse, redan vid halv fyra började kaffet droppa ner i koppen. T.o.m. hunden tyckte att det var i tidigaste laget, inte förrän jag började rassla med kopplet satte han igång med att stretcha inför promenaden. Väl ute upptäckte jag att det är dags att rota fram höstjackan, eftersom jag är allt annat än modemedveten har jag bara tre, en för kyliga sommarkvällar, en för höst och vår, och så förstås den där som får mig att se ut som en treåring med en överbeskyddande mor. Den får allt vänta ett tag till.

Ha en fin söndag allihop!

Levande
sön, 2016-10-02 - 08:05

Sådan bra start på dagen, ett leende och ett fniss bättre kan det inte starta.
Önskar dig och hunden en fin dag

heueh
mån, 2016-10-03 - 05:57

är sällan konstruktiva, ändå kan jag inte låta bli att då och då tänka på hur mitt liv hade sett ut om... Om min hustru hade levt, hade jag varit nykter då? Om jag inte hade startat eget, hade jag varit chef då, på något stort företag? Om jag hade fortsatt köra motorcykel, hade jag fått uppleva hur det känns att stå på prispallen då? Fullständigt meningslösa spekulationer, ändå kan jag bara inte låta bli. Dessutom tror jag att man har en tendens att, i den drömvärld man målar upp, bara se de positiva konsekvenserna av en alternativ livsväg, och allt det negativa livet innehåller nu.

Om min hustru hade levt, hade jag kanske fortfarande varit alkoholist, vi hade varit skilda och jag hade haft liten eller ingen kontakt med mina barn. Om jag inte hade startat eget hade jag kanske haft ett hopplöst jobb jag vantrivdes med, som jag känt mig inspärrad i. Om jag hade fortsatt köra motorcykel kanske jag, som flera av mina vänner, hade suttit i rullstol nu. Det här är konsekvenser jag sällan eller aldrig tänker på. Livet leder en dit det vill, det är upp till en själv att göra det bästa av den situation man är i just nu. Det förflutna spelar ingen roll, det är ju överspelat, framtiden spelar ingen roll förrän den blir nu.

Jag har ett gott liv just nu, jag är nykter, jag har tak över huvudet och jag behöver aldrig undra var nästa mål mat ska komma ifrån. Jag är inte rik, men jag kan unna mig en hel del som gör livet njutbart. Jag kan fokusera på att att må bra i stället för att bara försöka överleva. Visst, jag har en del krämpor, det värker här och där, men hade jag levt för hundra år sedan hade jag stått med ena benet i graven vid det här laget. Jag förundras ibland över varför jag inte bara kan njuta av dagen sådan den är, varje dag är ju en ny chans att bygga bättre, högre och vackrare.

Carpe diem, mina vänner.

heueh
tis, 2016-10-04 - 05:56

nyligen. Inte från drickande, han är aktiv nykterist, utan från internet. Jag har alltid försökt inpränta i mina barn att dom kan vara genetiskt disponerade för att utveckla ett eller annat beroende, och han har tagit mig på orden. Han tyckte att det blev för mycket Facebook, Twitter och annat virtuellt umgänge, så han bestämde sig för att se om han kunde vara utan. Och det gick bra men inte helt friktionsfritt, jag talade med honom under den där veckan och vad han beskrev skulle jag nog beteckna som sug.

Min yngsta son älskar fart, men när han fick sitt nuvarande jobb ville styrelsen att han skulle sluta köra motorcykel, det var för farligt tyckte dom. Så han sålde hojen och nu kan han inte ens se tävlingar på tv, han får sådana förskräckliga sug säger han. Det får mig att fundera lite över det här med beroendet. Jag har en bekant som hade en ganska lång period för några år sedan då han drack en hel del, nästan på min nivå. Men så tyckte han att det blev för mycket och slutade i en månad. Jag frågade hur han klarade ångesten och han såg bara undrande ut; vilken ångest? Kan det vara så, att vi som har en beroendepersonlighet inte bara har lätt att hamna i ett missbruk, vi har också mycket svårare att ta oss ur?

Första frostnatten idag. Jag såg det redan när jag kom ut på balkongen, frosten på bilrutorna, gräsets ljusare färg, så jag började leta efter en mössa. Jag har bara en, och den lade jag undan i våras, någonstans. Där ligger den än, varhelst det nu är. Det blev kallt om öronen men jag hittade i alla fall ett par handskar.
Min hund är en sådan där fluffig sak, massor med päls men en spinkig krake någonstans där innanför. Igår kväll gick han ut och lade sig på balkongen och ville inte komma in igen. Det var som när solen börjar värma så där härligt på våren och man sätter sig mot en husvägg och bara njuter. Fast tvärtom.

Ha en skön dag allihop!

Taesa
tis, 2016-10-04 - 07:44

Måste bara säga att du skriver så otroligt inspirerande! Blir dessutom alldeles lugn när jag läser din tråd.
Är på dag tre som nykter efter ett två månaders intensivt återfall. Du ger mig hopp. Tack!

heueh
ons, 2016-10-05 - 06:19

är en märklig tingest. Rationell och irrationell, smart men ändå så oerhört enfaldig, allt på en gång. Lite läbbig att se på är den också, om jag var ute på promenad och såg en ligga på stigen framför mig skulle jag nog gå en omväg. För snart ett år sedan reste jag till Den Stora Staden för att bevista Hjärndagen, en hel dag med föreläsningar av ledande forskare om vad dom håller på med just nu. Mycket händer, t.ex. har man lyckats programmera om hjärnan hos Parkinson-patienter för att mildra och i en del fall helt eliminera skakningarna. Den viktigaste konklusionen blev dock att vi vet väldigt lite om hur hjärnan fungerar.

Att vi skulle använda bara en liten del av vår hjärna är en myt, däremot finns där enorma utbyggnadsmöjligheter. Se det som att vi bor i en kommun som inte kräver bygglov. Vi kan bygga ut och bygga till obehindrat, hur slutresultatet blir beror helt på hur vi planerar och hur mycket jobb vi är beredda att lägga ner. Och ändå finns där element vi inte kan påverka. Jag anser mig vara en relativt intelligent person, ändå gör jag oerhört dumma saker ibland. För några år sedan blev jag uppringd av en säljare som lyckades få mig att köpa en kryssning i Karibien. Vad jag inte tänkte på var hur fullbokad jag var på jobbet och hur omöjligt det skulle vara att ta två veckor ledigt just då. Det blev ingen kryssning, däremot blev min plånbok lite tunnare.

Jag har en bekant som är briljant inom sitt område, men i övrigt... Han fick för sig att flytta till en ny stad utan att kolla om där fanns efterfrågan inom just hans kompetensområde, så nu har han gått arbetslös i ett år. Han trivdes inte i sin lägenhet så han sa upp den utan att ha något nytt boende, så nu riskerar han att bli hemlös lagom till vintern. Själv köpte jag en munspray med nikotin i för ett par veckor sedan. Jag slängde bruksanvisningen utan att läsa den och i mina försök att klura ut hur den fungerade lyckades jag spraya mig själv i ögonen.

Och så är det förstås det här med drickandet. Det är en gåta för mig hur jag, nykter och rimligt rationell, kan lyfta det där första glaset trots att jag vet mer än väl vilka konsekvenserna blir. Samtidigt; den där irrationaliteten är ju det som gör det fascinerande att vara människa. Jag vet aldrig vad jag kommer att hitta på härnäst, det är det som gör livet spännande. Visst, jag är alkoholist, men tack vare det har jag lärt känna mig själv på ett unikt sätt. Visst, jag har tagit många oöverlagda beslut, men ofta har de lett till berikande upplevelser. Så jag är nog rätt nöjd med mig själv ändå, jag tror inte att jag hade mått bättre om jag hade varit perfekt.

Ha en härlig dag!

heueh
tors, 2016-10-06 - 06:40

idag. Någon sköt en gris ute i skogen. Skotten hördes rätt tydligt i den kyliga morgonluften och eftersom hunden är rädd för smällar, ville han omedelbart vända och gå in igen. Det krävdes en hel del lock och pock för att få honom att åtminstone gå någonstans nära där han kunde göra sina behov. Ändå gjorde jag allt enligt regelboken när han var valp; jag tog med honom till skjutbanan och lät honom gradvis vänja sig och han hade inga problem med det då, han var till och med framme vid skjutvallen och luktade nyfiket på gevären. Men numer är nyår den högtid vi ser fram emot minst av alla. Kanske var det den där gången då ett par tonårspojkar fann det roande att slänga en smällare alldeles bakom oss som fick honom att ändra uppfattning.

Jag tittar på Gilmore Girls för närvarande. Det är en tv-serie om en ung mamma och hennes tonåriga dotter. Jag får en del nedlåtande kommentarer från mina söner om det: "Har du blivit gay på gamla dar, gubbskrälle?" Jag förstår inte riktigt varför jag inte ska kunna titta på den bara för att huvudrollsinnehavarna är kvinnor. Dialogen är rapp och välskriven, persongalleriet är mångfasetterat och den är ganska fri från klichéer. Dessutom innehåller den väldigt lite alkoholreklam. Det är annars något jag stör mig på i de flesta filmer och tv-program. Man undrar hur mycket sponsorpengar media egentligen får från dryckesindustrin?

Jag kommer ihåg när mina föräldrar satt och tittade på Dallas, dom undrade ofta om dom verkligen dricker så där mycket i Amerika? Nej, jag tror inte det, jag har lärt känna en del jänkare genom åren och visst dricker dom en del, men inte i närheten av vad Hollywood vill låta påskina. Jag såg en film nyligen där huvudpersonerna var på väg för att befria ett kidnappat barn. Halvvägs stannade dom till på en bar och drack en hel del, sedan körde dom vidare och bankade sk.ten ur bovarna. Jag tror inte att jag, ens när mitt missbruk var som värst, skulle komma på tanken att stanna vid en bar om mitt barn var kidnappat. Eller kunna banka sk.ten ur en räka ens om jag var berusad.

Han en fin dag allihop!

mulletant
tors, 2016-10-06 - 07:40

Vill bara titta in och tacka för dina morgonkrönikor. De förgyller min kaffestund. Viktigast förstås att i grunden har de en långt djupare betydelse.
Tack och allt det bästa till dig och din trogna följeslagare! / mt

heueh
fre, 2016-10-07 - 06:48

om det är själen som är trött. Jag har funderat en hel del på det där uttrycket. Det verkar som om många av oss här inne har just det problemet. Vi sover, men är ändå trötta. Vi verkar vara den sorts människa som alltid har något på gång, som alltid kräver av oss själva att vi presterar på topp, hela tiden. Vi ställer höga krav på oss själva, så höga att vi har små chanser att någonsin nå upp. Och om vi någon gång skulle göra det, så höjer vi genast ribban. Vi ger aldrig vår själ tid att varva ner, att reflektera eller återhämta sig.

Men hur låter man då själen vila? Alkohol, i rimliga mängder och med rimliga tidsintervall, gör just det. Hjärnan får en chans att gå på tomgång ett tag, vi kan lägga oss utan att tankarna rusar runt i huvudet som en stressad hare. Det kanske är därför vi har hamnat i ett missbruk, normala människor kan varva ner en fredag kväll och sedan tar det hela veckan att gå upp i varv igen, medans vi har gasen i botten i samma ögonblick som vi hoppar ur sängen. Missbruket har stängt den dörren för oss, den som låter oss varva ner, i stället har vi full gas men ingen växel i, vi kommer ingenstans.

När jag var ung, på lp-skivornas tid, kunde jag släcka ner i mitt rum, ta på hörlurar och sväva bort till tonerna av Procol Harum eller Deep Purple. Senare i livet kunde jag sätta mig på motorcykeln och bara köra, utan mål eller syfte. På något sätt försvann de där möjligheterna, musiken har blivit ett bakgrundsbrus, trafiken har blivit för farlig. Jag har läst om de där kapslarna, där man ligger och flyter i saltvatten i totalt mörker och lyssnar på vitt brus. Det kanske vore något? Jag hoppas också en del på mitt nya boende, jag har alltid funnit det rogivande att bara sitta och lyssna på naturen. Under alla omständigheter måste jag hitta något, något som ger mig en stunds lugn mitt i livshetsen.

Dom säger att hundar har kort minne. I helsike heller. Jag har handskar på mig när vi går ut numer, det har ju blivit kallt. När vi närmade oss huset på vägen tillbaka i morse, så började hunden nafsa efter min handske. Förra vintern brukade han få bära in min ena handske och få en liten godisbit när han lade den innanför dörren. Det hade jag helt glömt bort, men inte han, inte.

Ha en skön fredag allihop!

Levande
fre, 2016-10-07 - 07:32

Just så tror jag det är, men svårigheten är att hitta något som funkar lika bra som alkohol.
Tror att ro i själen är en väg, få iväg allt det där som ligger och trycker, ändra sitt liv så det passar den nya människan som växer fram.
Önskar dig och hunden en fin fredag

linn
fre, 2016-10-07 - 07:34

Vilka kloka ord heueh! Tror att det stämmer in på många, att vi inte hittar sätt att varva ner på förutom med alkoholen. Jag kom också ihåg att när jag var som mest stressad när jag var yngre så kunde jag bara gå ut i skogen och sätta mig på en sten någon timme och sen mådde jag bättre. Vad är det som gör att vi måste prestera på topp, vi kräver för mycket av oss själva kanske? Men varför är det ett beteende som är svårt att förändra även när man vet vad man gör för att lugna ner sin själv? Nu blev det lite djupt såhär på fredagsmorgonen, men dina inlägg inspirerar mig och gillar verkligen att läsa dem.

Ha en bra dag!

heueh
lör, 2016-10-08 - 06:16

var en liten sportbil som tillverkades i slutet på 60-talet och början på 70-talet. Den var inspirerad av en av den tidens häftigaste muskelbilar, Chevrolet Corvette. På europeiskt vis var den mindre, lättare och inte lika kraftfull. Knappast en bil som unga pojkar hade en poster av på väggen, men lik förbaskat väldigt attraktiv. En av mina kompisar på den tiden, vars mor hade just en sådan bil, var förmål för stor avundsjuka bland oss andra. Han fick ju köra den ibland, gubevars. Dom var av adlig släkt och bodde på en stor gård ute på landet, det var en förläning de fått av någon kung för länge sedan.

På den tiden var det en stor bedrift bland unga kvinnor att landa en greve eller något annat adligt villebråd, så hon var nog stolt och glad en gång i tiden. Verkligheten var kanske inte någon flickrumsdröm dock. Hon var mer en rörlig dekoration i det stora, fina huset än en livskamrat. Hon fick inte arbeta, på sin höjd fick hon arrangera något välgörenhetsjippo eller en syjunta då och då. Mannen arbetade jämt och syntes sällan till i hemmet. Sonen skulle ju uppfostras till att följa i sin fars fotspår, så han tillbringade sällan tid med sin mor, utom då han ville låna hennes bil förstås. Inte undra på att hon började dricka.

Dom höll det inom familjen så att säga, det var få som visste hur det låg till. Jag var ofta där och hängde med min kompis, så jag anade väl att allt inte stod rätt till, men på unga människors vis var jag för absorberad i min egen värld för att på allvar engagera mig i något utanför den. Så en kväll tog hon sin Opel GT och gav sig ut att köra, troligen inte helt nykter och alldeles för fort. Det gick som det gick, hon körde ihjäl sig, och familjen var upprörd under en tid. Så skaffade fadern en ny dekorativ kvinna, och allt återgick till det vanliga. Det som slog mig, t.o.m. då, var hur lätt hela familjen verkade ta på det hela. Det var som om de hade upptäckt att en av deras ägodelar var defekt, när den slutligen gick sönder var det bara att ersätta med en ny. Big deal.

Jag är ingen vän av städning, jag väntar med det tills det faktiskt syns att jag gjort något. Men eftersom jag har sagt upp min lägenhet förväntas jag visa upp den för hugade spekulanter då och då. Så nu måste jag hålla rent och snyggt bara utifall... Det har gått tre veckor nu, ingen spekulant har dykt upp, och jag har hållit snyggt omkring mig alldeles i onödan. Jag känner mig lurad.

Ha en härlig lördag allihop!

Sisyfos
lör, 2016-10-08 - 07:21

Rent och snyggt, det trivs jag med! Inte att göra, men att ha det som tillstånd. Passa på att njuta lite av det.

Och så lite om trötta själar... tror verkligen att du har nåt där. Många av oss skulle säker behöva nån livscoach istället. Jag tror visserligen att sömn hjälper mot en trött själ. Men ingen alkosömn... det sömnen kan man vara utan, ingen pillersömn heller för den tiden. Utan den där rena sömnen, men en orolig själ har svårt att komma till ro. Man måste hitta det tillståndet igen, tillståndet när själen får vila. För mig fungerar det med träning, skogspromenader etc tills stressnivån är hög. Då räcker det inte längre. Nu är det så. Måste hitta andra vägar nu. Det är inte så lätt.

heueh
sön, 2016-10-09 - 07:28

har funnits i alla tider. Förr kallades de ofta luffare, numer är det hemlös som är uttrycket à la mode. De drog från trakt till trakt och gjorde småjobb i utbyte mot några slantar, eller ett mål mat och en sup. En del av de bättre bemedlade hade en liten kärra med en slipsten på, de gick runt och erbjöd sig att slipa knivar och saxar. När vi barn fick syn på en sådan herre, sprang vi in och meddelade våra mödrar att han var på gång, sedan satt vi runt kärran och lyssnade på historier från världens alla hörn. Ibland kunde vi snappa upp ett eller annat fult ord, men för det mesta hade de här gossarna ett väldigt gentilt språkbruk, de ville gärna indikera att de minsann hade ett flott förflutet.

Det fanns naturligtvis de som stal och så, men på det stora hela var det ett hederligt släkte. Våra mödrar gjorde inga försök att hålla oss barn borta från dom, även om en viss distans var påkallad av den speciella odör dom emitterade. Någon necessär med hygienartiklar ingick inte i deras bagage. Redan när jag var barn var deras antal på nedgång, jordbruken blev större och mer industrialiserade, det var svårt för en outbildad person att få temporära jobb. Facket i samarbete med arbetsgivarna gjorde arbetsplatserna mer homogena och skattemyndigheten gjorde det svårt att betala någon kontant för diversearbeten.

Än värre är det idag. Vem har väl jobb åt en kringdrivande lodis? De har ju knappast någon F-skattesedel. Många bygger hus idag, men få skulle väl kunna tänka sig att ha en hemlös person till hjälp med snickerierna. Vi betalar hellre en polsk snickare under bordet. Sedan är det väl också så, att vi förlitar oss på samhället i större utsträckning nuförtiden. Vi förväntar oss att myndigheterna ska ta hand om dom här människorna. Men dom finns lik förbaskat, bara i en annorlunda gestalt. Varje gång jag handlar ser jag en kvinna sitta vid ingången. Hon stickar mössor, vantar och halsdukar som hon försöker sälja. Det går trögt, det verkar som om folk har lättare för att ge pengar till en tiggare än att köpa något av henne. Det var knappast bättre förr, men om man säger att det är så mycket bättre nu så pratar man nog bara om dom som har ett ordnat liv.

Jag ber om ursäkt om det blev lite deppigt idag, men det är så jag känner mig denna blåsiga och kalla höstdag.

Ha en bra dag i alla fall!

heueh
mån, 2016-10-10 - 05:54

Det har jag alltid haft; svårt att säga nej till försäljare, till kompisar och till arbetsgivare. Som den gången då jag gick med på att passa en kompis hundar under mellandagarna. Han hade en kennel och skulle åka på semester, den som ursprungligen var tänkt som ersättare blev sjuk och jag ställde upp på kort varsel. Jag tycker om hundar, men att ta ansvaret för en hel kennel var jag inte riktigt rustad för. Det hela gick väl ok i alla fall, ända tills snön började falla. Det slutade med att jag satt insnöad över nyårshelgen, långt ute på vischan, utan el och utan vatten. Fast det är klart, hade jag sagt nej hade jag inte haft den här historien att berätta.

Vid ett annat tillfälle blev konsekvenserna betydligt allvarligare. Jag var i Portugal, hade sex månader nykter och kände mig tämligen tillfreds med tillvaron. Så blev jag hembjuden till en kollega, hans dotter var nygift och hade flyttat till sitt första hus. Redan där borde varningsklockorna börjat ringa men icke. God mat och, enligt värden, världens bästa vin. Dom trugade och trugade men jag stod emot, ända tills dom ställde ett fullt glas på bordet framför mig och sade att om jag ändrade mig så... Det tog mig ett halvår av drickande innan jag hittade tillbaka till nykterheten.

Nu är det resandet. Jag tog jobbet i Spanien i somras för att hjälpa till i en besvärlig situation. Så dök det här USA-jobbet upp och jag ställde upp igen. Det var ju bara en vecka... Nu är det dags igen, om ett par veckor blir det en ny vända över Atlanten. Meningen var att jag skulle sluta resa helt och rent generellt dra ner på jobbandet. Men så inträffar alla dom där "ja men, bara den här gången...". Självklart känner jag mig smickrad över att gubben fortfarande behövs, men låter jag det gå för långt så tappar jag den livsstil som jag trivs så bra med numer. Jag tror jag ska tatuera ett stort NEJ i pannan.

Ha en bra början på arbetsveckan allihop!