av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

Rosen
ons, 2016-11-02 - 15:02

Min käre man slutade inte röka förrän efter tredje hjärtinfarkten. Han hade t.o.m. räknat ut hur många miljoner han tjänade på att fortsätta röka. Eftersom det är så dyrt att leva och livet förkortas med ca 7 år! Den du!

heueh
tors, 2016-11-03 - 06:19

ska jag anlita en flyttfirma. Jag har flyttat många gånger men alltid lyckats få ihop vänner och bekanta, och nu på senare tid; barn som har kunnat hjälpa till. Men den här gången är det annorlunda, barnen har fullt upp med jobb och familjer och vänner har jag inte så många längre. Inte den sortens vänner som man kan be om flytthjälp i alla fall. Det verkar bli svårare att samla på sig vänner ju äldre man blir och ju oftare man flyttar. Här, där jag bor nu, har jag i princip bara en vän som jag skulle kunna be om hjälp, och han skulle säkert samla ihop en del av sina kompisar om jag bad honom. Men så vill jag ju inte vara till besvär.

Jag är lite av en enstöring, är inte mycket för att träffas i tid och otid för att snacka dynga. Och så var det ju det här med missbruket. I början, när jag just hade flyttat hit, blev jag inbjuden till lördagsfika på stan då och då, men tackade nästan alltid nej, jag var ju bakfull och då är det ingen höjdare att äta bakelser och snacka skit. Så det blev glesare mellan inbjudningarna och till slut upphörde dom helt och hållet. Och nu sitter jag här i mitt elfenbenstorn och undrar vart mitt sociala liv tog vägen. Jag saknar det egentligen inte, jag träffar en väldig massa människor i jobbet, men ibland får jag för mig att jag vill försöka passa in.

Jag trivs faktiskt bra med mitt liv som det är, det är bara det att ibland undrar jag hur det skulle vara om... Ungefär som när jag går förbi en uteservering på sommaren och undrar hur det skulle vara att vara en av de där människorna som kan sitta i en stor grupp och snacka om ingenting med ett glas vin framför sig, ett glas om inte behöver fyllas på en gång i kvarten, som inte leder till en medvetslös natt på soffan. Flickan med svavelstickorna liksom. Vilket är rent löjligt, jag trivs som sagt bra i alla fall, varför sträva efter något jag troligen inte vill ha ändå? Det där livet är bara eftersträvansvärt i mina tankar. Men drömma kan man ju alltid, så jag tror jag satsar lite högre i fortsättningen. En yacht i Monte Carlo, ett strandhus i Karibien, en våning på Manhattan. Mingla med premiärfolket på the Chinese Theatre. Dream big, som jänkarna säger.

Ha en fin dag!

Gunda
tors, 2016-11-03 - 09:20

Säger jag till dig också.
Läser allt du skriver, får inspiration och tankar. Ibland blir jag ledsen ibland glad.
Du kan beröra.
Tack för all fin läsning.

heueh
fre, 2016-11-04 - 06:37

Den kvalar kanske inte in som ett skelett i garderoben, men ändå; bara jag, mina söner och brevbäraren känner till den. Jag läser serietidningar. Inte äventyrsserier som Fantomen utan komediserier, Knasen, Hälge och Uti vår hage t.ex. Jag har varit fascinerad av serier ända sedan jag var barn och mina föräldrar gav mig en prenumeration på Kalle Anka. Av tradition har serier alltid speglat sin omvärld samtidigt som dom erbjuder en stund av verklighetsflykt. Och i den speglingen finns naturligtvis alkoholen med, i Knasen är det Generalen som alltsomoftast sitter på officersmässen och häver i sig martinis, Uti vår hage har Fylle-Börje som är en ganska charmig parkbänksalkis och i Hälge skämtas det friskt med ölburkar på älgpassen och hembrännare i garagen.

Är det då ok att skämta med sånt här? Ja, jag tycker det, faktum är att jag tycker man kan skämta med det mesta. Dom här skämten ger en ganska bra bild av strömningarna i vårt samhälle. Vad gäller alkoholen så har ju samhället väldigt länge haft en tämligen dubbelbottnad inställning; det är ok, till och med eftersträvansvärt, att dricka så länge det inte går överstyr. Då växlar man plötsligt spår, från att ha varit sofistikerad blir man patetisk. Där finns ingen direkt gråzon, först på senare tid har man börjat tala om riskbruk. Det är som om man först nu har insett att patetisk växer fram ur sofistikerad. Jag undrar lite hur verkligheten kommer att se ut om 20-30 år när de som idag går och väljer de finaste vinerna till kvällsmaten sakta men säkert har glidit in i ett missbruk.

När man sitter på ett hotellrum i USA finns det inte mycket annat att göra än att titta på tv. Där tar reklamen stor plats, mer än en tredjedel av tiden ägnas åt reklam, en stor del säljer läkemedel och sprit. Här blir det väldigt tydligt; reklamen visar unga vackra människor på dyra båtar i varma vatten som dricker vadhelst det är man vill sälja och avslutas alltid med uppmaningen: "Drink responsibly" . Dvs. hinka i dig av hjärtats lust men råka inte i slagsmål, kör inte ihjäl någon och dra inte på dig några veneriska sjukdomar. Tänk om det vore så enkelt.

Ha en bra dag allihop!

heueh
lör, 2016-11-05 - 06:34

Förr kunde det också hända att jag spelade på lotto eller trav då och då. Men så införde Svenska Spel registreringstvång för spel. Syftet verkade ädelt; att komma tillrätta med spelmissbruket. Det fanns en dold agenda dock. För några år sedan satt jag i styrelsen i en ideell förening. Vi erbjöds då av Svenska Spel att delta i ett slags lotteri. Våra medlemmar skulle registrera oss som sin favoritförening, för varje krona dom spelade bort fick vi poäng. De föreningar som samlade mest poäng under ett år fick ett substantiellt bidrag till verksamheten. Men, dessutom måste vi förbinda oss att sätta upp reklamskyltar från Svenska Spel under våra arrangemang. Dessa skyltar gjorde reklam för produkter som Svenska Spel hade valt (=fått betalt för). Så vi, som en ideell förening, skulle dels uppmuntra våra medlemmar att spela mer, dels göra reklam i depån för t.ex. whisky (ja, du läste rätt; en av de större whiskytillverkarna var samarbetspartner vid den här tiden). Funkar inte så bra om man sysslar med motorsport och tvingar medlemmar att blåsa innan man släpper ut dom på banan. Si det är ruffel & båg på statlig nivå.

Det finns tio gånger så många alkoholister som spelmissbrukare i Svea Rike. Om man nu på allvar vill komma tillrätta med missbruket i Sverige, varför inte börja med det missbruk som är vanligast? Tvinga alla att legitimera sig på bolaget, sedan kunde man på frivillig basis svartlista sig själv. Jag tror det är fler än jag som skulle ta chansen att få den här hjälpen att hålla sig borta från spriten. Man kunde ju också ha möjligheten att av-svartlista sig, men med ett eller ett par dygns väntan. Det tror jag skulle funka lika bra som Antabus, men utan biverkningarna. Nu följer jag inte samhällsdebatten särskilt noga, men jag tror inte det har lagts något sådant här förslag, ens från IOGT/NTO, som ju gärna skulle se ett totalförbud mot alkohol i samhället. Kanske är det för mycket pengar inblandat för att någon på allvar skall ta itu med det här.

Sedan är det ju det här med skammen. Om vi alkisar skulle försöka bilda en intresseorganisation som drev de här frågorna tror jag det skulle vara glest i leden. Jag personligen skulle ha väldigt svårt att ställa mig upp offentligt och säga "jag är alkoholist och jag vill ha de här förändringarna i samhället". Så jag sitter här på min kammare och skriver anonymt , jag går ibland på möten med andra anonyma alkisar i de mörka, avlägsna delarna av samhället, jag tar hand om mig själv men hjälper sällan eller aldrig andra. Det är svårt nog att tala med vänner och bekanta om det här. Så vi är nog dömda att hjälpa oss själva utan någon större support från samhället.

Ha en fin lördag!

träningstanten52
lör, 2016-11-05 - 08:40

Men jag måste säga emot dig när det gäller rökare. Jag har varit storrökare men la av för några år sedan och jag har ingen som helst lust att ta ett bloss! Det gör inget att känna cigerettrök, jag kan tycka att att det luktar gott men att rökare luktar äckligt!
Ha en bra dag

heueh
sön, 2016-11-06 - 06:31

har jag svårt att finna någon inre ro under min promenad. Vinden viner kring mina öron och överröstar alla andra ljud, jag går stelt och med uppdragna axlar, inlindad i en kokong av varma kläder. Allt jag kan tänka på är värmen där hemma, och att inte sträcka ut armen för mycket för då blir det en glipa mellan handsken och jackärmen som ger vinden fri tillgång till min handled. När jag flyttar till mitt nya hus kommer jag att ha en vedeldad kamin i vardagsrummet, den lär komma till flitig användning. Inget är väl så mysigt som att sitta framför en sprakande brasa en ruggig höstdag.

Och så tänker jag på de som är hemlösa. Mitt missbruk har aldrig fört mig dit, även om det har varit nära vid ett tillfälle. Jag kan bara inte sätta mig in i hur det skulle vara att inte ha tak över huvudet en sådan här dag. Att inte ha tillgång till rinnande vatten. Att ha alla sina ägodelar i ett par plastkassar. Att tvingas ta abstinensen, inte för att man känner att man måste sluta dricka, utan för att man inte har pengar att köpa mer sprit för. Om jag tänker på hur dåligt jag mår när jag slutar supa, och så lägger till att ta det under en gran ute i skogen eller i en portuppgång så undrar jag om jag skulle levt idag. Hur får man ordning på sitt liv om man inte har något?

Jag önskar jag kunde göra något, men jag har varken kompetensen eller medlen att göra någon skillnad. Visst, jag kunde kanske leta reda på någon hemlös och låta honom bo hos mig, men det kan lätt gå överstyr. Bara för att de här människorna är hemlösa innebär ju inte per automatik att dom är änglar, jag skulle knappast kunna handskas med en blandmissbrukare med psykiska problem. Det bästa jag kan göra är nog att betala mina skatter och hoppas att samhället använder dom på ett förnuftigt sätt. Och så vara oändligt tacksam för att jag har fått mitt liv under kontroll innan det gått helt åt h..e.

Ha en härlig dag allihop!

Gunda
sön, 2016-11-06 - 10:25

Är så otroligt skönt. Det ger ett lugn och ro känsla. Så härligt att du kommer att få din brasa också.
Jag har också tänkt på det att man skulle kunna hjälpa dem som har det svårt. Så jag brukar åka till en Ria grupp och
lämna kläder, köpa deras kalender och på så sätt hjälpa till lite.
Men att gå till nästa steg att ta hem någon, nej jag skulle nog inte orka med det.
Men vist är det hemskt att så många människor inte har tak över huvudet när det är vinter.
Tragiskt.

heueh
mån, 2016-11-07 - 07:05

mina drömmar. Och de få gånger jag gör det, är de oftast en stor besvikelse. De är så banala, som den gången jag drömde att jag vaknade av att kudden ramlat ur sängen och lagt sig på väckarklockan som av någon anledning stod på golvet. Jag drog upp kudden i sängen igen och somnade om. Det var allt. Eller den gången jag drömde att jag vaknade i ett hotellrum av att dörren var olåst, så jag gick upp och låste den och somnade om. Inga storslagna drömmar om att vinna VM här inte, inga slagsmål med zombies eller passionerade förhållanden med filmstjärnor. Jag vet att jag lever ett ganska tråkigt liv ibland, men måste mina drömmar vara så förbaskat ordinära?

Så var det den där drömmen jag hade nyligen. Jag satt vid en bar någonstans, någon bjöd mig på en drink och jag drack den. Först när jag druckit upp insåg jag att det var ett dumt beslut. Så jag tänkte "ja, ja, nu när jag börjat så kan jag ju lika gärna fortsätta". Plötsligt befann jag mig hemma i soffan med en halvfull flaska framför mig, på väg in i dimman. Det är första gången sedan jag slutade dricka som jag haft en dröm av det slaget. Jag antar att det är demonen som försöker fresta mig, men det fick faktiskt motsatt effekt. Jag vaknade kallsvettig med den ångest jag så väl känner igen sedan tidigare och ur den känslan växte det fram en ännu starkare övertygelse om att jag är på rätt väg nu. Den blev en påminnelse om hur skör min nykterhet är, även nu efter så lång tid, och hur jag fortfarande måste jobba aktivt för att behålla det liv jag eftersträvar.

Min hund älskar snö. Han är av den där fluffiga sorten som tycker det är kul att vara utomhus i alla väder utom i regn. I morse var han ett yrväder som inte kunde komma ut fort nog. Det är svårt att inte smittas av hans entusiasm, men det blir lite besvärligt när han far runt som en flipperkula från snövall till snövall, särskilt som jag hänger efter honom i ett koppel. Som tur är har jag bra skor som biter fint även när det är halt. Men nog ska det bli härligt att kunna släppa honom lös uppe vid vårt nya hus!

Ha en bra dag allihop!

Rosen
mån, 2016-11-07 - 07:42

Man borde kunna omprogrammera sig. känner igen det där" jag kan lika gärna fortsätta". Nu var det ju en dröm, men det har alltför ofta varit verklighet för mig. Min far svarade alltid när han blev tillfrågad om han ville ha en grogg" EN grogg? Vad fn skall jag med det till?
Härligt med din glada vovve! Själv har jag två lata katter som blir fetare o fetare så här års. Vill inte gå ut när temperaturen sjunker under 5 grader. Och absolut inte om det blåser.?

heueh
tis, 2016-11-08 - 06:14

Den är rogivande på något sätt. Regn stressar, det faller snabbt, som om det har bråttom ner i marken men snön, den dalar lugnt och stilla som om den har all tid i världen på sig att komma dit den ska. När jag är ute i regn så vill jag bara komma fram så fort som möjligt, men när jag går omkring i ett snöfall så tar jag det lugnt och njuter. Snön lyser upp i höstmörkret, den dämpar alla ljud och uppmuntrar till att dra ner på tempot lite. På något sätt känns det som att jag har mer tid när det snöar. Jag uppskattar en promenad i snöfallet lika mycket som jag tycker om att sitta inne och se det bygga om landskapet med sina mjuka former. Ett nyskapat vinterlandskap är en lisa för själen.

Det är också kul att kunna se vad hunden ser. Hunden ser ju i mångt och mycket med nosen, åtskilliga är de gånger han sätter nosen till marken och drar iväg åt ena eller andra hållet. Jag har normalt sett ingen aning om vad det är han fått korn på, men med nysnö på marken kan jag se spåren av en räv som korsat vår väg, den där förhatliga katten som så retfullt brukar sitta på en grushög och utmana oss, haren som startat sin dag strax innan vi kom ut, ibland till och med rådjuret som tvingats cirkla runt villaområdet som nu har växt upp där han hade sitt revir för bara ett år sedan. Jag vet att jag kommer att vara trött på vintern så småningom, men just nu är den en välsignelse och en källa till sinnesro.

Jag sjunger i hissen. Inte för att jag kan sjunga och inte några kända låtar, jag totar ihop mina egna infantila ramsor som jag som jag sjunger hellre än bra:

Nu ska vi ut och gå
hej och hå, hej och hå
jackan den har vi på
hej och hå, hej och hå

Inte material för en schlagerfestival direkt, det bara bubblar upp någonstans ifrån och går inte att hålla tillbaka. Kanske är det för att jag ser fram emot min morgonpromenad så mycket, kanske är jag bara lite knäpp. Häromdagen stod jag nere i entrén och väntade på hissen och jag insåg att jag tydligt kunde höra vad de som stod i hissen talade om. Så troligen har mitt sjungande ekat i trapphuset på morgnarna, för alla att ta del av. Inte undra på att grannarna tittar lite snett på mig.

Ha en fin dag allihop!

Dionysa
tis, 2016-11-08 - 07:22

Ha, ha, ha! Även jag har ett sångbeteende när jag ska ut och gå med Katten! Han har en Egen Sång:

Ska vi ut och springa?!
Ut och jaga skata?!*
Jaga katt?
Hund?
Träffa baarnen
som vill Klappa Katten?
osv.

(*"Skata", skrattande sådan, = oftast katt nedanför träd.)

heueh
ons, 2016-11-09 - 07:16

Det var det svar min far alltid gav på frågan "hur är läget?". Han började närma sig fyrtio när jag dök upp, på den tiden var det en synnerligen hög ålder för en småbarnspappa, många av hans vänner började ana barnbarn vid horisonten. Det fanns både för- och nackdelar med att ha en far som började komma till åren. Mina föräldrar hade gått igenom en hel del för att över huvud taget kunna få barn och efter ett missfall hade dom nog så smått börjat ge upp hoppet. Så dök jag upp och blev genast oerhört bortskämd. En fattig uppväxt gjorde att dom kanske inte skämde bort mig rent materiellt, dom kunde aldrig riktigt frigöra sig från känslan av att allt dom hade var till låns och kunde försvinna när som helst.

Men i övrigt hade jag det oerhört bra. Jag deltog i alla beslut som rörde familjen; vart vi skulle åka på semester, vilken färg den nya bilen skulle ha osv. Samtidigt visste jag ju att utnyttja situationen till min fördel, jag behövde bara hävda att jag blev åksjuk av att sitta i baksätet så förpassades min mor dit bak och jag kunde stolt sitta i framsätet, bredvid min far. Typiskt för en patriarkalisk familj på den tiden egentligen, männen var viktigast, oavsett ålder, kvinnan var hushållerska och hade att serva männen så att de kunde göra sin grej utan att behöva tänka på allt runt omkring. Så jag växte upp med en känsla av att världen roterade runt mig, att mina behov var viktigast av allt, att jag var ofelbar.

Verkligheten kom väl ikapp så småningom, men då var min känsla av överlägsenhet så befäst att jag inte förstod varför jag skulle behöva gå någon till mötes, jag hade ju alltid rätt. Så, besviken stannade jag kvar i min egentillverkade bubbla av självrättfärdighet och blev så småningom lite av en enstöring. Med åren har en större självinsikt växt fram och jag har gjort en del försök att närma mig världen, men alla dessa år av självtillräcklighet har satt sina spår. Jag trivs rätt bra på egen hand, samtidigt har alla de krämpor som börjat dyka upp med stigande ålder gjort att det hade nog varit trevligt att ha någon att gnälla ihop med. Så nu när jag tycker att jag, med ålderns rätt, har börjat förstå mig själv och trivas med det liv jag har valt, har min kropp börjat förfalla och vill tvinga mig ut ur den bubbla som jag äntligen börjat lära mig leva i. Jämna plågor, som sagt.

Ha en skön dag!

heueh
tors, 2016-11-10 - 07:00

Tre futtiga veckor tills jag står där uppe med nycklarna till mitt nya hus i handen. Nytt och nytt förresten, huset är över hundra år gammalt men det är nytt för mig. Och paniken börjar sprida sig, jag har massor att göra på jobbet, min sons nya kök anländer om drygt två veckor och jag har lovat att hjälpa till att installera det men allt jag vill är att planera för flytten. Jag vet ju att om jag inte tänker mig för kommer jag att packa ner saker jag behöver och sedan kommer jag inte att ha en aning om i vilken låda de ligger. Hundens leksaker ligger under snödrivorna ute på terrassen någonstans och jag har inte ens varit nere och tittat i källarförrådet. Hade det här varit för ett halvår sedan hade jag varit full nu.

När demonen tar ett stadigt tag om mitt förnuft så tappar jag all förmåga att planera, att tänka framåt. Det är en destruktiv form av Carpe Diem, eller Carpe Potus som det kanske skulle heta. Drickandet blir ett sätt att skjuta upp verkligheten och ja; det fungerar. När jag glider in i dimman försvinner alla bekymmer, allt kommer att ordna sig, allt som betyder något finns i de där gyllene dropparna. Men i verkligheten betyder det ju bara ytterligare några förlorade dagar och ännu mer panik när handlingsutrymmet minskar med rasande fart och jag är bakfull och alert som en sengångare.

Jag vet ju att jag kommer att fixa det här, och jag har egentligen ganska gott om tid på mig. Om jag bara tar det lugnt och gör saker i tur och ordning så kommer det att gå bra. Ingen anledning att springa runt som en yr höna. Demonen får vänta, det är han bra på. Hur trött jag än kommer att vara på kvällarna så ska jag inte låta det rubba min nykterhet, den är min sköld, mitt enda försvar mot min egen galenskap. För varje dag som går blir den där skölden större och starkare, men ändå lättare att bära. För att citera Winston Churchill: "If you're going through hell; keep going".

Ha en fin dag allihop!

heueh
fre, 2016-11-11 - 06:43

Igår drabbades jag av ett för-sug. Jag kan inte komma på ett bättre sätt att uttrycka det, det var ingen önskan att direkt gå till bolaget och handla, eller att gå på krogen och dricka öl. Mer en förväntan. Min plan är ju att mitt nya hus ska bli det första boendet någonsin som jag inte inviger med en fylla, den första helt nyktra plats jag kan kalla min. Demonen har andra idéer dock: - Tänk att sitta framför brasan med ett glas vin i handen, eller varför inte skapa ett bibliotek med ett barskåp, ett sådant där som ser ut som en jordglob. - Tänk att sitta där, i läderfåtöljen vid bokhyllorna och läsa med ett glas whisky inom räckhåll.

Romantiskt så det förslår, men jag vet ju att det är inte så det kommer att se ut i verkligheten. De första två kvällarna kanske, men tämligen omgående kommer det att ske som har skett så många gånger förut, det som skedde för knappt ett år sedan. Jag försöker göra allt det där på en och samma kväll; jag dricker mitt glas vin, sedan går jag direkt vidare till whiskyn, sedan börjar jag blanda drinkar och snart nog halsar jag direkt ur flaskan. Alla planer försvinner ner i avloppet och mitt liv blir åter en ändlös räcka av bolagsbesök, bakfyllor och ångest.

Första veckan kommer att bli värst, när flytten väl är avklarad och jag sjunker ner i min soffa för första gången börjar det; det kommer att bli en eller ett par veckor som i mångt och mycket liknar min första vecka här på forumet, en ändlös berg- och dalbanetur mellan hopp och förtvivlan. På min sida finns min långa nykterhet och mina förberedelser; jag vet vad som komma skall och jag lär inte bli överraskad. På demonens sida står tiden; det var ett bra tag sedan jag upplevde äkta, bedövande ångest, jag börjar känna mig trygg, alltför trygg. Men jag tror att om jag bara kan ge mig in i det här med en positiv attityd så får jag positiva resultat. Och så vore det ju kul att prova på att vara den där gubben som går och påtar i trädgården hela dagarna och sedan sitter med en god bok och ett glas grönsaksjuice framför brasan på kvällarna. Ska nog ta och köpa en råsaftcentrifug som inflyttningspresent till mig själv.

Ha en bra dag allihop!

Rosen
fre, 2016-11-11 - 10:42

Du klarar det! Finns så mycket kul att fixa med i ett nytt boende. Är man full kan man ju inte göra ett skit mer än att dricka sig ännu fullare. Det är ju egentligen en dötrist sysselsättning.

Dionysa
fre, 2016-11-11 - 17:26

Jag blir lite orolig när du pratar om Det Där. Jag längtar ju själv ständigt efter Det Där Tillståndet av frihet, gränslöshet; oändlig kärlek. Låter närmast religiöst!
/D.

mulletant
lör, 2016-11-12 - 05:18

Började med Berra och nu känner jag igen barskåpet-i-jordgloben som förlorar sin aura när whiskyn byts mot äppelmust. Så mycket falskt skimmer som lockar oss. Och bedrar. Ni är en hel rad kloka vuxna män här som kunde ge ut en samlingsvolym om konsten att leva ett gott och nyktert liv. Förresten kunde det vara en sån där dubbelbok .... kvinnornas och männens - här vimlar ju av lika kloka kvinnor. Nu blev det lite komplicerat, ska det vara uppdelat eller?
När jag hittade hit, svårt intrasslad i medberoendetankar och -mönster, mötte jag Adde och Berra. De gav mig hopp❣️Hopp om att vuxna män kunde välja nykterhet. De satte ord på kampen så att jag kunde förstå.... på ett helt nytt sätt. De har följts av fler varav en del stannar länge. Ni är så viktiga! Både för de som kämpar mot alkoholen och de som finns omkring. Förstås hittade jag också kvinnorna, de som fastnat i alkoholens grepp. Deras berättelser blev lika viktiga, lika men ändå olika. Flera av dem känns som idag nära systrar med enorm livsvisdom. Att läsa här har lärt mig så mycket om livet. Jag är så tacksam att jag hittade hit, det har verkligen haft en stor betydelse och gett mig insikter och kraft att förändra mitt liv.
Tack för utrymmet i din tråd heueh, tack för generöst delande och välskrivna berörande betraktelser.
Varmt lycka till i ditt nya hem och med livet! / mt