Vet inte hur jag ska börja...

Jag anser att min man dricker för mycket. Förra sommaren fick jag nog och berättade det. Min pappa är nykter alkolist sedan 9 år så jag är kanske lite väl känslig mot drickande. Jag tycker absolut man får dricka ibland och gå på fest. Men inte varje dag man är ledig dagen efter...fredag och lördag.
Han bättrade sig. Blev en gång till att jag sa till i våras och sa att jag mår inte bra just nu...stressad och att han dricker. Han beslöt sig för att dricka alkoholfri öl o h jag blev glad, fram till semestern där det dracks öl efter öl hela dagarna tillsammans med grannarna...(som är 30 år äldre) vi har två barn, 4 och 7 år som jag knappt vågar lämna med honom.
Semestern är över men fredag och lördag är det öl öl öl. Idag fick jag säga till honom efter 3 ölen och klockan var 5! Han pratar nu inte med mig... Han VET vad jag tycker! Han VET att jag mår dåligt när han dricker hela tiden!
Är det jag som gör fel...

Nej du gör inte fel. Din man prioriterar drickat. Blir han berusad eller bryter han innan?

Carrol

Jag märker ganska direkt att han blir påverkad. Inte alltid han blir full full men nästan alltid, iallafall på helgen påverkad, han blir inte som vanligt om man säger så.... Ska man kolla film så somnar han direkt!

Ja du kan inte få honom sluta, han måste ha viljan och insikten själv. Om du mår dåligt när han dricker säg det till honom. Du bör tänka på dig och din framtid.

Sskankan

Hej!
Jag har 2 barn, 4 och 6 år. Deras pappa (mitt ex) missbrukar alkohol. Jag kan känna igen mig i det du beskriver. Oro, du börjar påpeka hans drickande, osv.
DIN känsla av oro är absolut inte fel! Men som någon skrev, du kan aldrig "få honom att ändra beteende". Tyvärr. Jag trodde nämligen det i min relation till mina barns pappa.
I vår relation blev detta en stor konflikt. Jag försökte kontrollera hans drickande (och annat beteende). Och kämpade stort med att "få honom att ändra beteende".
Vi separerade för 1 år sedan och han har kvar sitt missbruk (han har dock viss insikt i sitt missbruk och har periodvis gått under behandling med antabus).
Jag märker nu att hans beteende fortfarande påverkar mig trots att vi inte lever ihop längre.
Det jag vill förmedla här är, som jag nu jobbar med, är att acceptera att du är maktlös inför hans beteende. Fokusera på hur du mår bra. Hur vill du ha det för att du ska må bra i er relation?
Faktumet att ni, som vi, har barn ihop gör självklart det hela så mkt svårare och mer komplext. Oro för barnen. Du skriver att du inte vågar lämna honom med barnen? Den oron känner jag starkt med dig för. Där upplever jag det svårt, när är ett drickande "skadligt för barnen". Var går gränsen? Mkt svårt för en mamma som "står bredvid".
Berätta gärna mer, hur det går.
Kram!
ak

Carrol

Jag längtar till ledig helg och nu när den är här hatar jag den...alltid samma sak.
Idag när vi skulle äta middag som vanligt så kämpar han för att spela normal, om du förstår...
jag ignorerade honom totalt och efter maten har jag ej pratat med honom och han har gått till sängs...
Jag försökte prata med honom en annan dag och förklara att jag inte ser honom som attraktiv i beteendet när han dricker. Han blev sur och sa att jag klagar hela tiden. Jag får inte nämna drickandet över huvud taget. Jag mår verkligen inte bra!!!

Tösabiten

Det kunde lika gärna vara jag som skrev de orden. Längtar så till fredagen, men när den kommer och ölen börjar sprättas önskar jag att det var måndag igen. Sorgligt! Finns det något mer oatraktivt än en karl som dricker. Särskilt när de tror att det inte syns att de har druckit. Hatar det. Jag känner ingen lust alls för min man längre. Även om han skulle sluta dricka vet jag inte om jag vill stanna i vårt förhållande. Har tappat alla känslor för honom. Anledningen att jag är kvar är mina barn.

Carrol

Ja det är hemskt när de tror att man inte märker något! Min pappa är nykter alkolist så jag känner igen beteenden där ifrån också. Min pappa har varit nykter i ca 9 år nu, började dricka när min syster föddes ca, när jag var runt 7 år. Jag led inte och visste inget förän mamma och pappa separerade när jag var runt 13.
Inland när min man öppnar en öl kan jag spy! Skulle vilja slå till honom!

Tösabiten

Skönt ändå att du inte riktigt förstod när du var liten. Mina barn är stora nu, 17 och 19 år. De märker ju på sin pappa när han har druckit, men eftersom de växt upp med det trodde de att det var så alla hade det. När jag berättade för dem om deras pappas missbruk för tre veckor sedan ville de inte förstå, inse, tro att han är en alkoholist. Han är ju ingen a-lagare på en parkvänk med en sjuttis i mäven. Det känns ändå skönt stt de inte har mått så dåligt av det. Det värsta är att jag har förnekat det och inte velat inse det heller. Detta har pågått några år, men först nu har jag förstått att han är beroende. Förstår din spykänsla. Just nu känner jag mig bara ledsen och avtrubbad. Orkar inte bry mig. Funderar bara på hur mitt liv ska bli. Ensam?

Carrol

Skönt att de inte trodde det men skrämmande att de trodde alla hade det så.

Förstår att du är ledsen nu, stackare!

Jag går hos en "tant" och pratar och första gångerna berättade jag lite delar hur jag är om mitt liv...tredje gången berättade jag om min pappa. Hon sa att jag är en typisk människa som har haft missbrukare i familjen. Sedan har jag googlat och allt stämmer på mig. Hur jag är som person. Inte för att detta har något att göra med min man..
Men beteenden som han har ser jag från min uppväxt och paniken inom mig växer..
idag låtsas han som ingenting. Lite avvaktande men ändå som vanligt.
Ett tag drack han alkoholfri öl och det var toppen. Det var efter att jag brutit i gråt framför hans mamma och hon gick och pratade med honom (som han inte nämnt. Var hon som skrev det till mig dagen efter hon pratat med honom)
Ska prata med henne igen.
Vi har inte så ofta kontakt med hans familj men hon kan säga till honom. Ska se om det hjälper..

Tösabiten

Skönt att du går och pratar hos någon. Har tänkt att jag nog skulle må bra av det, men inte gjort något åt det. Kanske skulle lite ångest släppa om man inte gick och bar på allt. Tycker du att det hjälper? Hoppas verkligen för din skull att det hjälper om hans mamma pratar med din man. Ingen förutom mina barn vet om min mans problem. Kanske någon anar, men ingen säger eller gör något. Tänk vad skönt om en kompis till honom hade sagt något, istället för mitt eviga tjat.

Carrol

Att gå och prata tycker jag hjälper. Att hon varken känner mig eller min man eller familj. Kommer med råd om hur man kan säga vissa saker och att det faktiskt är ok att vara ledsen arg besviken.

Ja det bästa är ju om kompis kanske kan säga något... som du säger så tycker de bara vi tjatar.
Hade vi ej brytt oss hade vi ej tjatat.

Vi har det så bra på veckorna. Kollar tv, äter popcorn framför favorit serierna... så man vill ha på helgen.