Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Igår var jag och hälsade på ett onyktert ex som låg i sängen och tyckte väldigt synd om sig själv.
Offerkoftan var väldigt tjock och han hade så hemskt ont i hjärtat.
Nja sa jag,skulle tro att det är levern som spökar,men på det örat lyssnar man ju inte.
Nåja,diagnostiserad med kol som gör att om han inte slutar röka så kommer han inom cirka ett år att behöva syrgashjälp.
Och vad gör man då?
Ja man fortsätter både röka och dricka förstås då det är så man löser sina problem.

Jag fick också veta att de sista åren så drack han ju inte så väldigt mycket. Då han egentligen var nykter inför mig och omgivningen.
Bara en sjuttis i veckan..
Inte ens den sanningen går liksom upp för honom att det kan ju ha bidragit till att vår relation inte gick att rädda.
Nej,det var ju bara ett plåster på såren då han egentligen mådde så dåligt psykiskt och självmedicinerade.

I alla fall så fick jag ge honom små skärvor av hopp med småjobb han kunde göra åt mig då han nu tappat sitt nya jobb som han fick före semestern.
Orsakerna till varför han inte får fortsätta annat än som timvikarie är oklart.
Arbetsgivaren vet om hans problem och han har inget anställningsskydd.
Kanske han har varit onykter på jobbet,kanske han inte dykt upp när han skulle.
Jag vet inte och det spelar kanske ingen roll.

Men besviken är han förstås och det gör ju inte hans situation bättre.
Jag fick i alla fall höra hur mycket våra samtal betydde för honom och att han alltid var upplyft efter dom.
Jag är tydligen den enda han pratar med och döttrarna säger samma sak.
De kommer ingenvart med honom utan det är bara inför mig som han vågar visa sitt elände och sitt mående.

Nog om det,jag åker till min nya kärlek och berättar om besöket.
Dottern ringer dessutom under min vistelse hos särbon och jag pratar öppet inför honom om besöket hos exet.

Hade det varit jag så hade jag för länge sen satt stopp.
Sagt att nu är det dax att bryta,han måste klara sig utan dig,du är i relation med mig nu.
Men stor människa som han är så förstår han vikten för mig att ändå få hålla en länk kvar till människospillran.
Så generös är han att han låter mig ha den kopplingen kvar.

Det är stort och jag är djupt imponerad,jag hade inte klarat det..

Igår efter kanske tre veckors supande i sträck,möjligen mer så försökte döttrarna få honom att självmant åka in.
Absolut och nej och aldrig i livet var svaret.

Jag kände på mig att han egentligen var mjuk och sa till döttrarna före de skulle dit att om de ville så kunde jag vara behjälplig.
Och jo,de ringde efter tre timmars övertalningsförsök.
Jag far dit efter ok från särbon. Han ställde dock frågan-orkar du verkligen med detta?
Jovisst gjorde ullabulla det...

Hur skulle jag kunna säga nej när jag visste att han skulle ge efter om jag åkte dit.
och det gjorde han,efter tio minuters övertalning.

Han har aldrig varit inne för avgiftning förut så det är verkligen ett nytt bottennapp för honom.
Han hade ju bara druckit 2,8:or men ändå såpass påverkad. javisst sa jag och döttrarna och trodde den arma stackaren.

Nåväl,sjuttis hittad under kudden och 2,7 i promille talade ju en annan sanning.

I morse efter samtal så sa jag då slutligen. Om du inte stannar till på fredag och tar emot den hjälp de erbjuder så bryter jag med dig på samma sätt som min bror redan gjort det för cirka en månad sen.
Jag vet inte om det har någon effekt,men jag måste helt enkelt.
Jag tar slut och går in i medberoende så det bara dånar om det.

Jag måste,måste inse att detta tar aldrig slut och problemet är inte mitt att lösa.
Nu har jag dragt mitt sista strå till denna eländiga stack och måste dra mig ur för både min och särbons och även exets skull.

Nu får döttrar och andra anhöriga ta vid denna kamp om de orkar,jag kliver av.

Eva-Karin

Jag har också en ny. Särbo likaså. Samma fråga har kommit där; "orkar du då ? "
Jag har aldrig förr ställt mig den frågan i livet. Om jag orkar. Vadå?! Jag bara gör. Det kanske är där medberoendet sitter. Vi ifrågasätter aldrig vår ork. Den bara finns. Vi orkar och orkar. Tills vi bryts. Som Märta Tikkanen skriver. Missbrukaren släpper sen mer o mer eftersom vi fixar mer o mer o orkar. Vi vägrar aldrig inför ett hinder.
Tack UllaBulla för alla dina betraktelser. De underlättar mitt tillfrisknande också.

Vet ej riktigt vad den står för.
Kanske den samlade kontentan av allt som hänt mig dessa dryga två år.
En sorts sammanfattning där jag inser att mitt gamla liv med min missbrukare är över.
Att mitt nya liv där bara jag ingår och där jag själv väljer sällskap är här.

Så många delar av mig skriker efter beständighet trygghet och ro och välkända mönster.
Den andra delen av mig bejakar och välkomnar det nya.
Men jag är så rädd.

Rädd att jag inte ska klara allt som behövs för att jag ska släppa taget om det gamla.
Bejaka mig själv som person och vad jag behöver.
Precis som att jag återigen är på ruta ett.

Vad vill Ullabulla?
Vad behöver hon för att vara lycklig.
Utan inblandning av andra människor.

Är det där som kruxet ligger.
Om jag inte har betydelse eller inblandning i andra människor så står jag mig slätt.
Jag är ingen,utan existensberättigande och utan framtid.

Eller står det för något annat?
Jag får grunna vidare och låta mig själv vara kvar i detta vakuum så länge som det behövs för att svara på mina frågor.
Just nu är det jobbigt...

Rosa Pantern

Hej!

Bra du törs vara kvar i det ett tag och ge det tid!

Hoppas du finner trygghet med din väg och dina val.

Förändring är väl ofta svårt, särskilt om den går på djupet.

Ha det så bra, ändå!:-)

Jo jag svajar och betänkligt mycket vissa delar av dagen.
Det känns precis som du säger som att något beständigt på djupet håller på att hända. Att jag ändå någonstans har haft denna lilla bakdörr öppen till exet. En sorts säkerhetsventil om det nya livet och den nya relationen blir för mycket för mig. Jag har väl insett att den måste stängas,stoppas igen och avslutas.
Annars ingen riktigt utveckling ingen riktig väg framåt. Utan då hoppar jag fram och tillbaka på ett sätt som inte alls är bra för mig.

Linda...

Tror att man nästan behöver en reningsdusch efter man har haft en jobbig relation. Som om att man vill tvätta bort allt skit som det medför att vara med en alkolist både i själen och kroppen . Jag känner mig så kränkt och smutsig efter att ha tagit så mycket skit. Dom äter upp skallen med sin skit, så man kan inte tänka klart. Tänk så här, du har levt med detta så länge, så att när väl trygghet och glädjen kommer in i ditt liv blir du förvirrad. Man är inte elak för att man inte orkar med deras skit mer. Jag har insett att jag aldrig kan vinna över flaskan. kram till dig L

att det är över.
Att man är så att säga frisk och i hamn.
Tom kapabel att hjälpa andra som fortfarande är kvar i relation eller aktivt medberoende.
Och sen se att jag inte tagit mig en millimeter egentligen.
Medberoendet är fortfarande fullt utvecklat .

Det är som någon sorts bakvänt skov. Som vid ms och parkinsons.

Man är i en dålig loop eller kurva och sen blir det bättre igen. Men egentligen halkar man hela tiden längre och längre ned.
Men man märker det inte hur gärna man än vill.

Det är först när man backar riktigt många år eller är tillbaka i ungdomsåren som man ser hur långt man sjunkit.
Det borde ju vara tvärtom.
Man borde utvecklas,bli klokare och leva ett bättre liv allteftersom man blir mer och mer erfaren.

Men när man trillar ned i fällorna så sjunker man djupare varje gång.
Det blir allt svårare att häva sig upp och man är till sist inte frisk på nästan en enda punkt.

Precis som med alkisen.
Vad är skillnaden egentligen?
Jo alkoholisten behöver låta bli alkohol.
Men vi då,vi dumskallar som så gärna går igång på alla som behöver oss.
Behöver oss så att vi ska slippa vara med oss själva utan att gå upp i någon annans behov.
Slippa se tomheten i våra egna liv när vi inte är i relation till någon annan.
Och helst då någon som är i underläge eller i behov av oss.

Jag vet att jag är hård med mig själv.
Jag har haft massor med bra dagar och även friska saker för mig som gör att hoppet finns kvar att jag så småningom ska leva ett mer fullvärdigt liv.
Men när man är där jag är nu,i akut abstinens efter att få vara livsviktig för någon annan utan att ge efter för den lockelsen.
Då är det tungt,alldeles väldigt att stanna i den känslan och förhoppningsvis hitta tillbaka till mitt jag igen.

Jag har nu klarat två veckor utan att på något sätt ge efter. Och mitt snälla ex har respekterat min önskan om nollkontakt.
Han ser nog också det destruktiva i att vi har kontakt och hur det också bryter ned honom.
Hans längtan efter det som inte längre är och som han framför allt inte förmår.

Må väl och lev väl,ni därute.

efter många år igen medberoendet som du beskriver. Jag är ju själv alkis och har den "fördelen" att om jag slutar med alkoholen så kan jag lättare se på mig själv och jobba med mig själv på ett nyktert sätt.
Många, många, medberoende tror att bara alkisen slutar att kröka så blir allt bra utan att tänka på att sjukdomen även drabbar de runt alkisen på precis samma sätt. Att nyttja Al-anon och deras program hjälper många till ett friskt liv och skapar självständiga, fritt tänkande, individer.
Vissa yrkesgrupper som socionomer har med sig gammalt, outrett, bagage där de resonerar som du : Jag vill betyda nåt för nån annan. De är utan tvekan de absolut sämsta att hjälpa nån annan med samma sjukdom. Medberoendet är så utbrett så du märker det bara genom att sitta och kolla folks beteende på ett fik. Jag försöker själv leva efter AA's steg där "sprida budskapet vidare" är det viktigaste jag kan göra, men numera försöker jag inte ens att visa nån medberoende irl på den väg som leder till sinnesro och självständigt tänkande.

Att älska sig själv och inse att jag är den viktigaste personen i mitt liv är ett steg i rätt riktning.

För fint svar. Ja det är precis som du beskriver. Om jag då slutar bry mig om exet och hans brist på insikt och kamp i sitt liv så tror jag att jag är hemma.
Men problemet sitter ju i mig och inte i honom.

Om jag då bara väljer någon annan olycksfågel som jag inte grottar in mig i fullständigt med utan bara liksom brer ut min sk expertkunskap på den personen.
Gör si,tänk så så får jag liksom lysa upp den personen med insikter som de kanske inte har haft tidigare.
Jag gör det på ett fint sätt (manipulation)utan att kränka personen och de lapar tacksamt i sig.
Och där får jag då sitta och känna mig stor och stark igen.
Jag som vet precis hur allt ska vara.

Min nya kärlek sa igår när jag hade mental härdsmälta av värsta sorten.
Men du Ullabulla,om jag kapar av mig en arm eller ett ben blir det bra då?
Ja, sa jag och det värsta är att det var inte ett skämt.
Hans kapacitet,hans förmåga att leva ett bra liv utan mig och att faktiskt vara kabapel att reda ut de svårigheter och problem som kommer i hans väg skrämmer skiten ur mig.
Vad ska han med mig till?
Vilken funktion kan jag rimligtvis fylla om jag inte får vara där och hjälpa till och stötta upp?

Vem är jag i förhållande till mig själv?
Jag trodde att jag var hemma som sagt,var i hamn på nästan alla plan.Men ack nej.
Sen jag hjälpte exet in på avgiftning och fick stötta hans 57 kilos kropp in på akuten så brast jag känslomässigt igen.

Det är mitt fel att han mår så dåligt.
Det är på mig det hänger om han ska bli frisk igen.
Jag måste lämna den relation som faktiskt kan vara bra för mig på sikt och gå tillbaka till exet.
För utan mig dör han.

Det värsta är ju att det faktiskt kan vara sant.
Han kan dö,och om jag då är där och förhindrar det så länge jag kan så är det ju i alla fall inte min skuld om så sker.
Då har jag ju gjort allt i min makt.

Och så länge det är så,så länge som jag inbillar mig att det är på mig det hänger om han ska reda ut sitt liv så är jag inte fri för fem öre.
Fri att leva mitt liv,fri att tänka på mig själv och staka ut min egen framtid.
Och vem låter det fortgå,jo jag..
Och vem kan förändra faktum,jo jag
Vem kan ta kontrollen över detta,jo jag.

Frågan är bara hur och hur man kan låta det vara en beständig känsla och inte som nu en upplevelse att gå på nattgammal is hela tiden.

Rosa Pantern

Du är säkert fantastisk som stöttare! Man känner sig hemma där man är säker. Osäkerheten inger en känsla av identitetsförlust också, kan jag tycka. Och meningen är väl att finna sig själv i den nya situationer, och på ett bra sätt. Så man kan ha en positiv känsla för sig själv, i det nya. Och kanske med någon osäkerhet i sig. Där brukar kärleksfulla medmänniskor kunna vara som katalysatorer. De hjälper till att stötta upp ens bygge av sitt nya jag, så att det snabbas på. Men inte är det lätt! Intressant det du skriver! Må så bra, du får lov att bara finnas!!!

Ja du har rätt i det du skriver. Avklädd in på bara skinnet blir jag av min nya kärlek som inte accepterar att jag fortsätter på den självutplånande uppoffrande banan där jag bara går på som jag alltid har gjort.

Han tar sitt ansvar för sitt liv och sina relationer så får jag ta ansvar för mina. Att vi sen efter över ett år har börjat snirkla ihop de och går in i varandras ansvarsfält ibland är något annat. Han låter mig aldrig ta över,eller hämta in något som jag inte ska ha.
Dvs makt och kontroll som är min mat..

Han låter mig vara på min planhalva med honom och bekräftar som sagt enbart mig. Ovant och mycket svårt och ofta känner jag mig väldigt hemma och avslappnad i det. Men ibland så skriker hela min själ efter kontrollen och att allt ska vara som vanligt och inte ställa så mycket djävla krav på att jag ska vara någon annan,dvs en friskare själ i min gamla medberoendekropp.
Jag vill ha min quick fix,vara navet som allt snurrar kring. Men nej,det går han inte med på den rackaren :)

Så vi får se vem som vinner över mig.
Medberoendepersonligheten eller mitt nya jag som jag hoppas ligger därinne,färdig för kläckning.

Vill bara skriva det jag hoppades skulle vara sant när det kändes som tyngst.
Det vänder, och när det väl vänder så har man hoppat upp något snäpp på livskvalitetsstegen.
Just nu är allt lätt och fridfullt. Sinnesron är med mig i varenda bit av min kropp.

Att låta saker värka ut klart är så fruktansvärt tungt och jag vill så gärna ge efter och hitta lindring på olika sätt.
men jag grejjade att härda ut. Tack Ullabulla för att du faktiskt ibland gör rätt val :)

Men ändå lite upp och ned.
Att livet är så mycket begrundande och ältande när man egentligen bara vill ha lugn och ro.
Men ingen lugn och ro om man inte ältar klart.

Att vara i process och bearbeta all gammal dynga tar enormt mycket kraft och tid.
Jag önskar att det snart är över så att jag kan sätta ny fart mot nya mål.
Jag upplever ibland att jag är kvar i gammal gegga som ingen annan än jag grävt fram och står och klafsar i.
Men innan det runnit undan så kan jag inte riktigt känna lugnet och se klart.

Ibland gör jag det och jag försöker hålla fast känslan så länge det går.
För sen är det något som stör igen.

Det viktiga som jag måste ha i fokus är ju,vad gör jag åt det?
Låter jag mig bli ett offer och ställer upp i hjälparrollen oavsett orsak så måste jag också ha förstånd och mod att säga nej.
Även om det gör ont att säga nej till de som behöver min hjälp.

Just nu behöver jag kraften till mig själv och till mitt eget liv för jag har så lite resurser kvar i dagsläget.
Så lite behövs för att jag ska tippa över.
För även om jag i mångt och mycket har börjat staka ut nya livsmönster så behövs så lite för att jag ska göra avkall från dom.
Så lätt att bara ramla tillbaka och bli trygg i det jag redan kan.

Att varje dag välja mig själv istället för alla andra som kan tänkas behöva mig är svårt.
Att varje dag säga att jag är värd att få må bra och uppleva lycka kan tyckas självklart.
Men när det inte på något sätt är självklart så måste jag ha det som mitt dagliga mål.
Välja mig själv och det som gör mig gott så att jag orkar leva för de i min närhet som verkligen ska finnas där.

Är jag i balans. Med mig själv,i livet och i mitt mående.
Ingenting i det yttre har egentligen förändrats.
Allt är som vanligt och inga radikala förändringar har skett.
Men någonstans i mig själv så är jag just nu i hamn,med mig själv och hos mig själv.Jag kände det så tydligt igår och i morse hos min kärlek att jag behövde inget mer.

Än att vara där med honom och med mig själv. I vår kraxiga värld där ingen av oss just nu är så värst mycket att hänga i julgranen pga influensa.
Men det gör absolut ingenting. Jag tror att vi båda skulle kunna vara enbenta och blinda just nu och det skulle inte påverka.

Vad är det då som gör att man ibland är alldeles i ro?
Vad har då hänt som gör att alla sanningar liksom sammanstrålar,är äkta och levande men inte skrämmande.

Allt det där som ju också hör till och som stökar till det och ibland är alldeles påtagligt viktigt,svårt och jobbigt.
Men just idag och igår så står det bara där och väntar på sin tur som inte är just nu.
Underbart.
Kanske stavas det till sinnesro?

Kaeljo

Så skönt att höra att du mår så bra. Jag lever ju ensam fortfarande, men känner mig som om jag har en inre ro emellanå, men ibland är det kaos.

Kram till dig, du har stöttat mig så mycket i min tråd.

att jag har något allvarligt fel.
Jag läser mitt sista inlägg där allt var frid och fröjd. Jag var i ro och allt var bra.

Nu sitter jag här och har brutit relationen..igen.
Det är tredje eller fjärde gången jag samlar mina saker och ramlar iväg ut genom dörren,arg som ett bi.
Han har tidigare stått fast vid att han vill ha mig och vi har rett ut situationerna som varit.
Men nu börjar han av förklarliga skäl vara rätt trött och sliten.

Jag säger inte att mina utbrott varit utan grund,för det har de inte.
Han har sakta utarmat mitt självförtroende som redan är skört med att inte alltid behandla mig med den respekt jag förtjänar.
Inte så att han varit dum,mer nonchalant och kanske lite egoistisk.

Detta har då sakta byggts upp över tid och jag har dämt upp i mitt inre tills det exploderat.

Kanske är detta rätt?
Kanske ska jag leva ensam ett tag för att liksom hela mig själv inifrån och ut.
Det är ju inte bra för vare sig honom eller mig med dessa känsloutbrott även om han kanske är orsaken i många av fallen.

Ska jag lita på min klokskap och stå fast vid vem jag är och vad jag behöver för att må bra och inte ge efter.

Ska jag tro att jag har förmåga att stå på mig och vara stark och beslutsam när mitt hjärta säger åt mig att ge efter.
Den som lever får se och jag ska fortsätta att rannsaka mig själv och vad som leder till detta.
Är han kanske för stark? Står på sig och böjer sig inte för Ullabullas utspel.

Är jag kanske för stark?
Lärt mig och byggt på mig själv och tar inte längre någon skit.
Måste man kanske ta skit eller kompromissa mer för att klara att leva i en relation?
Jag vet faktiskt inte svaren på det och vet inte heller om det finns någon bra måttstock på det.

Det jag vet däremot är att jag sen separationen från exet lärt mig att andas lugnt, tänka på relationen som det gift som jag ibland måste avstå för att min hjärna ska nyktra till och se klart på situationen.
Igår hade jag sinnesro i detta.
Idag vill jag bara att allt ska vara bra igen till nästa gång allt havererar.

Hade en jättetrevlig kväll igår med väninnor på stan. Och tji fick ni era fyllhundar på andra sidan ;) ,jag kan faktiskt dricka och må bra i det. Drack mina tre glas vitt under 5 timmar och mådde såklart bra ändå. Kände mig glad stark och fri,men naturligtvis ledsen innerst inne för den situation jag är i.

För att göra en lång historia kort med x nr 2 för att förtydliga vilket ex jag pratar om:
Vi har haft en relation på 1.5 år.
Han är långt mycket starkare än x nr 1 som nu sista åren druckit som en svamp.

Han har varit så stark så jag har många gånger känt att jag inte har någon riktig plats att fylla i hans liv. Att han klarar sig lika bra utan mig och att han inte är fäst vid mig eller vill detta lika mycket som jag.

Han har bedyrat att det vill han visst.
Men jag har inte låtit nöja mig med svaret utan hittat mina bevis på att jag har rätt.
Kan det vara så enkelt att han fungerar helt annorlunda än mig?

Att jag som har en beroendementalitet och kastat in hela mig i detta trycks tillbaka pga hans mer behärskade syn på vad en relation är.
Dvs han går inte med i min dans,dansar inte lika häftigt utan står hellre och gungar när musiken spelar.

OCh då blir ju min tanke,är detta kompatibelt?
Är det tom nyttigt för Ullabulla med en svalare man?

Eller triggar det bara henne i utspel som varken gör henne eller tvåan gott?

Eller är det bara så enkelt att vi passar helt enkelt inte ihop och bör gå skilda vägar?

Jag vet inte,kanske är det efterhandskonstruktioner för att ge mig själv ytterligare ett försvar varför jag skulle kunna gå tillbaka och få mer av den smärta jag upplever när jag känner mig övergiven,eller inte nog viktig.

Kanske är ett karaktärsdrag.
Något som ligger latent i en och som blommar upp när det aktiveras av utomstående.
Var på alanonmöte igår och en tjej på mötet pratade om hur hon aktivt valde bort medberoendetriggande situationer.
När någon stod där och behövde och stal hennes energi och ork.
Valde att lämna rummet.
Valde att freda och skydda sig själv och sin sinnesro.

Så klokt och insiktsfullt.
Ullabulla,hon kastar sig rakt ut i hetluften.
Söker den också gärna då livet är lite småtråkigt för att något ska hända.
Skapar scener och möjligheter att få grotta och älta så att hjärnan får vara i det som inte är bra.

Knarkar helt enkelt på olika känslolägen.
Det som skrämde mig rejält vid detta uppbrott var hur jag reagerade.
När x nr 2 lämnade mig och for hem till sig efter fint samtal om att vi skulle avsluta så var jag på gång.
Alla mina system var i uppror och jag kände mig uppfylld av endorfiner.

Kanske det är en panikreaktion.
Ett sätt för kropp och själ att skydda sig själv.

Men när jag klev upp under natten(sov inte en enda minut) så såg jag i spegeln att mina ögon var som tefat och var påtända som hos en knarkare.

Går jag egentligen igång på detta och fick mig en överdos?
Denna lugna fina mjuka man som har alldeles tillräckligt med kaos i sitt liv.
Skapar jag då det just för att han själv är som en filbunke och filbunkar är alldeles för vilsamt och stillsamt för Ullabulla.

Vad säger det om henne och hennes sk tillfrisknande.

Att sätta sin relation på spel för att få sin kick.
Att sen stå där och vara förvånad för att motparten fått nog och vill dra sig ur.

Det är ju en självbevarelsedrift som är helt sund och som Ullabulla helt saknar.

Jag har kastat iväg en fråga till x nr 2 för att se om han fortfarande har viljan eller förmågan att ge mig en chans.
Likt en alkoholist så är det nu jag som är den svaga,den som använder droger och inte klarar en situation med en frisk man med ett betydligt sundare förhållningssätt.

Hans känsla inför detta att jag visserligen är viktig men inte livsviktig som jag vill vara skrämmer skiten ur mig.
Jag vill vara the one and only och han får inte välja annat före mig.
Ju sjukare jag blir,ju mer krävande blir jag och ju mer bevis ska jag ha för att jag är viktig.

Jag måste hitta nya strategier för att detta ska undvikas om han ger mig en chans till.
Låta bli att " ta till flaskan" när livet blir lite småtråkigt.