Mötte en man, blev kär som fan. Allt det där klassiska jade jade jade. Han var då nykter. Gick på AA. Var det första han berättade för mig. Att han var alkoholist som inte drack och att han gick på AA som gav honom massor. Han frågade om jag ville att han skulle skjutsa hem mig. Jag svarade nix. Jag är inte så skraj av mig. Vi har samtalat massor om detta och öppenheten runt hans drickande har vart total.
Jag har också vart öppen med mina frågor och funderingar ej skapat några tabuer eller lagt någon skuld runt hans problematik utan snarare frågat massor om hur saker och ting känns för honom, hur det funkar för honom, hur han vill bli bemött, vad som funkar och vad som inte funkar osv.
Plötsligt hände något, jag frågade vilken nivå vi låg på i vår relation, om vi var på samma nivå. Jag gjorde det av respekt eftersom jag inte ville köra över honom, kväva honom osv. Då slöt han sig som den hårdaste av alla musslor och har sedan dess inte pratat i nyktert tillstånd. Det är nu två månader sedan...
Vi hade ingen som helst dialog på en månad. Tills jag tog initiativ till samtal en kväll då jag hade en krampande saknad i mig. Trodde inte han brydde sig om vårt uppbrott. Vad som egentligen hänt var att han hade druckit dagligen den månaden och att han inte ville lägga skulden på mig men att han kände sig alldeles för trasig för att stå emot djävulen. Jag har berättat för honom att jag saknar honom. Jag har träffat honom en sväng och det var en helt annan man jag träffade. Hans hem var iskallt, hans kärlek var sökande och han var så avtrubbad och osäker i en och samma hand. När jag åkte därifrån kände jag att jag kan inte rädda honom. Jag kan inte vara den som skall bära honom ur detta för så fort jag viker (av någon anledning, kanske blir sjuk eller trött eller ledsen) så faller han. Jag vill inte sätta mig i den situationen. Så jag har upplyst honom om att jag skulle kunna älska honom och dyrka marken han går på, men det går inte då han har ett sådant självförakt. Han måste älska sig själv först. Jag har försökt haft dialog när han är nykter. Bara sådär slentrian, trevlig, ytlig. Jag har försökt ringa honom men han svarar mig aldrig. Men om mörka natten, när han sitter där i sin ensamhet och super. Då skriver han till mig. Han slår sig själv och han söker min uppmärksamhet och min bekräftelse. Det gör satans ont i mig. Jag svarar honom kravlöst men upplyser honom om att jag tänker inte sluta leva bara för att han väljer att lägga sig i en grop och grina över sitt elände. Jag svarar honom alltid, jag stryker honom på kinden men jag tar inte ansvar för honom.
Nu sist talade jag för första gången om för honom att nu vill jag att han skall sluta supa. Nu räcker det med krälade och nu är det dags att komma upp på banan. Han fick handfast vägledning dit han skulle bege sig för att söka sig uppåt igen. Jag talade om att han super bort sina barns barndom och att han inte får göra så mot dem. Jag upplyste honom om hur ovärdigt det känns att han ratar mig totalt om dagarna, att han endast hör av sig till mig om natten när han är full och självförgörande.
Varför gör han det? Varför skriver han bara om natten då han är full? Varför kan han bjuda in sina "vänner" för ombesörjande men mig stänger han ute. Varför bjuder han in dem och inte mig? Varför skriver han öht till mig om natten då han vet att jag sover om han förkastar mig så fort någon form av vardag råder. Hur mycket mer tydlig kan jag vara? Han vet vad som gäller för mig och han kommer inte förbi mina "löften" om det liv jag tänker välja framför hans alkholism? Han vet att jag inte tänker sluta tycka om honom, fast han försöker gång på gång att testa hur långt han kan gå innan jag slutar. Jag svarar honom att det han gör/säger när han håller på sådär låter "bla bla bla bla". Sist så sa han att jag skulle släppa honom och gå vidare. Jag frågade "Vill du det, vill du att jag lämnar dig nu" Varpå han svarar nej och nej.
Han känns inte som något hopplöst fall alls då han redan vart igång med AA och samtalsterapi och grejer så vägen är inte hopplöst lång dit. Dessutom har jag redan massor av distans till hans problem då jag tillåter mig själv att säga ifrån och att jag inte ens försöker bära honom.
Men varför vill han bara kontakta mig när han är full?