Ja precis som rubriken lyder. Jag skulle ju aldrig hamna här! Det har jag lovat mig själv sen småbarnsåren. Nu är jag här personen utan självkontroll när väl alkoholen kickar in. Jag blir självisk tänker bara på mitt eget rus. Det gör att jag får de som står mig närmst att må dåligt. När fyllan släpper får jag ångest och tänker nästa gång ska jag dricka som man ska, men så blir det inte så ofta. Jag vet att jag aldrig helt kunnat hantera alkohol på ett sunt sätt. Var ständigt den som tonåring som blev för full något man gladeligen skämtade om. Men nu som vuxen, respektabel skämtas det inte längre. Nära vänner o familj har reagerar på att jag inte slutar i tid. Jag har egentligen inte problemet att jag måste dricka ofta. Men när jag dricker så tar det överhanden, tanken kan vara 3 glas vin men det blir mycket mer. Så är jag full, gör bort mig på olika sätt. På senare tid har jag upptäckt att jag också finner anledningar till att det ska vara legitimt att dricka alkohol, vilket i sig är en varningsklocka. När jag är full finns ingen morgondag eller moral. Jag hatar det och de val jag gjort på fyllan. Ångesten är total ett PAR dagar sen kommer rösten, det går bra
nästa gång. Så sitter jag där med vinglaset. Ibland går det bra men på senare tid oftast inte. Jag håller på att supa bort allt som är värt något!

Det passar inte in med den jag är nykter o de värderingar jag har. Det stämmer inte med den bild jag visar upp på jobb, andra sociala sammanhang som inte är fest. Jag har ständigt varit rädd för att komma hit när fasaden spricker när folk upptäcker vilken hemsk människa jag är (som full). Nu är det nära att hela fasaden spricker. Vad har jag då kvar, jag har tappat halva ansiktet vill inte tappa hela.

Jag måste göra förändringar! För mig själv och därmed mina nära, partner, barn och vänner. Inte slentrian dricka bara för att "fly bort in i dimman" som bara lättare kaoset för en stund. Måste hitta annat som ger samma omedelbara "sköna" känsla som vinet till en början ger mig.

Tampas med frågorna kan jag någonsin dricka normalt eller kommer jag aldrig kunna det?

Vi närmar oss en helg, en av de första på länge där jag ska vara helt nykter! Jag behöver ER hjälp för att hitta tillbaks till allt jag är förutom fylle-kärringen jag blir när vinet kommer fram!

Observatör

Det vill säga att jag inte varit full. Som ni ser ovan har jag druckit alkohol men med måtta och utan fylla och skandaler. Känns skönt! Lämnar denna helg bakom mig, nöjd! Tredje helgen utan fylla känns otroligt skönt. Fortsätta framåt i samma anda.

Observatör

Känner så väl igen mig i flera. Funderar mycket på det här med om jag kommer kunna dricka "normalt" igen eller inte. Inser när jag läser i forumet att väldigt få lyckas med det. Lurar jag kanske mig själv genom att tro att jag kanske kan det. Varför skulle jag vara ett undantag? Bara för att det gick bra nu när jag valde att dricka lite under konferensen. Är det verkligen normalt när jag ständigt får vara på min vakt, göra aktiva val och sätta upp gränser för mitt drickande. Egentligen vet jag att det inte är normalt. En person utan alkoholbekymmer behöver inte fundera på detta eller sätta upp gränser. De har dem inom sig! Fasan varför försöker jag lura mig själv och varför?
Jag var nöjd efter tredje helgen utan fylla och att jag drack vid ett tillfälle men "normalt". Vad är det egentligen att vara stolt över? Jag har varit nykter långa perioder förr. Men tillfällena kommer när jag inte lyckas dricka "normalt" utan iställer gör jag bort mig fatalt. Kan man verkligen lära om när man redan är skadad? Vad gör det för skillnad egentligen om jag väljer bort ensam dricKandet, slentrian drickat och alkohol när barnen är med. Jag menar det är ju inte bättre för mig att dricka mig full då det är "legitimt" på en stor fest utan barn. Det "enda" skillnaden är att barnen slipper se sin mamma full. Men problemet kvarstår ju egentligen ändå. Skriver som ni märker helt ogenomtänkt och utan filter vad som snurrar i huvudet. Egentligen för att påminna mig själv hur det faktiskt är. Samt kunna ha med i vågskålen in för framtida val.

Jag har i stort sett alltid klarat av att dricka socialt när jag måste, och inte är värd själv och därför inte styr hastigheten (familjemiddagar och annat) även om tankarna hela tiden snurrar om någon kommer erbjuda ett glas vin till. Däremot har jag alltid haft regelbunda tillfällen, ungefär 1-2 gånger i veckan (med kompisar med samma hobby eller i värsta fall själv framför datorn), druckit mig kraftigt berusad. Eftersom jag då har valt mina tillfällen begränsas den sociala skadan. Men, som alltid med alkohol, är den långt ifrån noll, och därför har jag nu bestämt mig för att sluta helt. Jag tror innerst inne att jag skulle kunna hitta en form för att vara "normal högkonsument" resten av mitt liv utan att nå den totala katastrofen, men att hela tiden kontrollera sig själv och stå på tårna för att inte dricka för mycket, på fel tillfällle, planera in suparkvällar osv är helt enkelt jobbigare än att bara avstå. Hela livet kretsar ändå kring alkohol, och det gör att resten av livet bara blir en transportsträcka till nästa fylla. Otroligt ovärt.

Observatör

Kloka ord och det ligger mycket sanning i dem. Kan verkligen känna igen det där planerandet för när det är ok att supa till. Även känslan av att vara bortbjuden och fundera på om det blir ett glas till eller två. Osunt helt klart! Men måste erkänna att kampen pågår i mig om jag är tillfreds med tanken på att sluta helt. Att inte då/kunna ha de där bra stunderna med alkohol..

Jag är också ambivalent och har varit så under en längre tid. Jag funderar själv på om jag tycker de "bra stunderna med alkohol" är bra stunder just på grund av alkoholen. När jag ser framför mig en öl i solen en vacker dag är det alltid dagar då jag ser framför mig att det kommer bli mer än en öl. Sällan jag tänker på släktmiddagen och två glas vin som ett bra alkoholminne. För mig är det ruset som lockar och inte mycket annat.

Observatör

Återigen en insiktsfull uppdatering av dig. Jag kan till viss del hålla med dig om att det är ruset/den avkopplande känslan man tänker på. Samtidigt vill jag o ibland lyckas jag verkligen njuta i solen (exempelvis) med en öl eller ett glas vin! Liksom jag ibland tycker om att i goda vänners lag få ett rus det ska inte stickas under stol med. Det jag dock ej ser som positiva stunder är när det inte stannad vis rus utan övergår i total fylla, brist på kontroll etcetera.

Observatör

Ja inte gick det den här gången heller att måttlighetsdricka.
Ibland har det funkat andra gånger inte.
Nu är ultimatumet ställt från min partner om jag inte lägger ner alkoholen så blir det skilsmässa. Jag har återigen förnedrat mig själv, försatt mig i situationer jag inte kan förklara. Det är dags att göra slut med alkoholen och finns ro i att jag inte kan hantera den.

Nyckelpigan

Hej observatör! När jag läser din tråd känns det som om jag hade kunnat vara jag som skrev den. Dina tankar är kusligt lika mina... Jag känner med dig just nu, jag är också i en svacka - kanske kan vi hjälpas åt? En dag i taget, hitta tillbaka till ett liv utan a, ett liv där vi kan gå rakryggade genom livet utan den där gnagande känslan av skam längst in. Skammen och skulden är så tunga att bära, tänk att få kasta dem all världens väg och istället känna sig stolt över sig själv. Det är mitt mål, just nu håller jag på att reda ut en massa galet i mitt liv så a hamnar lite i skymundan. Jag hoppas att du kan försöka att inte sparka på dig själv för mycket, lägg skulden och skammen åt sidan ett tag. Detta är en sjukdom och du behöver hjälp och stöttning. För att orka ta dig upp - lägg skulden åt sidan så mycket det går och tänk på den fina människa du är itan a. DU är värd bättre än så här - DU är värd att kämpa för! Stor Styrkekram

Observatör

För dina fina och välbehövliga ord nyckelpigan. Jag försöker att Inte sparka för hårt på mig själv men som du säkert vet piskar man sig själv hårdast. Jag är ingen dålig människa men Sanna mina ord med alkoholen kommer absolut mina värsta sidor fram och jag beter mig många gånger så illa. Det är INTE värt det, de vet jag och ändock gör jag om det. För varje gång känner jag mig än mer värdelös.Men nu är det liksom allt eller inget om jag ska behålla min familj som betyder mest för mig. Jag vågar inte tänka på vad jag skulle ta mig till om jag blev utan min partner och mina barn. Utdömd helt klart, jag är inte hel utan dem varpå det såklart känns extra för jävligt när man åter och återigen sviker.

Men nyckelpigan givetvis ska vi göra en förändring, stötta varandra och bli Sanna mot oss själva. Stolta och nöjda med vilka vi är.

Observatör

Jag har som jag nämnts fått ett ultimatum av min partner. Sluta drick eller så är det inte vi längre. Det efter min sista fadäs som jag bara minns fragment av. Det jag minns är vidrigt. Helt otroligt korkat. I helt fel sammanhang om det nu finns några sämre och bättre. Jag har sårat min partner och vet egentligen inte helt vad jag faktiskt gjort. Det är också hemskt jag målar upp det värsta. Gjorde bort mig framför vänner något så radikalt.

Jag skäms, kan knappt se mig själv i ögonen. Jag är trött, orkar inget utan sover och sover. Har ångest och fladdrar mellan är det värt kampen eller det bättre att försvinna helt.

Jag imponeras av min partner som ens kan tänka tanken att fortsätta vid min sida. Jag förbluffas över att denne fina människa kan se bortom det jag gör under alkoholpåverkan. Att det enligt honom inte bara är den person jag är. Jag vet helt ärligt inte om jag hade kunnat gjort samma sak.

Folk säger du kan ej skylla på fyllan. Jag kan inte hålla med för jag VET att jag aldrig skulle göra de saker jag gjort under alkoholpåverkan om jag vore nykter.

Jag hatar mig själv och slår på mig själv för den jag blir. Just nu kryper jag längre under täcket än någonsin och undrar när jag ska kunna se mig själv i ögonen, se på min partner och mina barn och känna mig värdig dem, våga gå ut utan att vara rädd för att de jag gjort bort mig framför ska ge mig dömande blickar. Jag är samtidigt rädd, otroligt rädd för de tankar jag får, svarta om att avsluta livet. Den "enkla" vägen för mig men som jag så väl vet inte för dem som blir kvar oavsett vilken skit jag är/har varit...

Observatör, göra bort oss har vi alla gjort som har problem med a. Vet verkligen hur det känns med all den hemska skam o ångest man känner. Försök att inte vara så hård mot dig själv, det blir inte ett dugg bättre. Försök att acceptera att du har problem med a och att om möjligt tala med din partner om detta. Fundera på vad du vill och behöver göra för att bli nykter. Ensam ärman inte så stark har jag märkt. Ta en dag i taget och läs o skriv av dej här. Tänk oxå att över tid lugnar sig omgivningen o därmed gubben, om du är ärlig och gör så gott du kan. Stor Styrkekram

Observatör

För dina ord Jullan. Att jag har problem med alkoholen är vi rörande överens om mannen och jag.
Det är svårt att inte vara hård mot sig själv tycker jag. Det eftersom jag verkligen inte klarar att stå för den jag blir under alkoholpåverkan det är så långt ifrån vad jag i nyktert tillstånd står upp för. Därför "slår" jag mig själv så hårt. Säkerligen också för att jag liksom många andra med trasiga bakgrunder lovade mig att aldrig bli sådan. Nu är jag här och det jag behöver göra är att strunta i alkoholen. Rent fysiskt är det inte ett bekymmer. Det är att stå emot rösten när det gått en tid som säger "du kan" ,"du har nog inte så stora problem". Då vill jag minnas hur jag mår nu och att jag aldrig vill må såhär igen. Om det kan gå av egen kraft eller om jag behöver hjälp i annan form (samtal/grupp) på vägen det ver jag inte än. Ångesten på nätterna just nu är värst jag drömmer om vad jag gjort mot alla runtomkring mig. Jag blir lämnad av alla, outad på jobbet osv. Vaknar kallsvettig..

Nyckelpigan

Du skriver att din partner vill stanna kvar trots allt som hänt, jag kan tänka likadant om min man. Det jag tror är att de ser just det du pratar om - att när vi är fulla är vi inte oss själva, det de ser är människan bakom och det är den de älskar. Jag är så oerhört glad att de kan det. Nu måste även vi göra det. Jag har även haft självmordstankar men pratat om dem och fått hjälp, jag hoppas du kan prata om dem med någon och i värsta fall söka akut. Din familj behöver dig och du är värd så mycket mer än det hör. kram

Observatör

Kämpa kämpa slå bort tankarna. Men jag kommer på mig själv att de tränger sig på hela tiden. Vi får vara tacksamma över att vi (jag än så länge) har en partner som står vid min sida. Kram till dig! ?

Amie

Alkohol på jobbet är ett elände.
Jag var själv i Din situation härom veckan. Tänkte att jag skulle dricka en liten skvätt, för att visa mina arbetskamrater att jag inte har alkoholproblem, vilket vissa av dem tror. (De har ju rätt, men det inbillar jag mig fortfarande att jag inte ska behöva erkänna.) Jag klarade den kvällen. Men nästa kväll brakade allt sönder, som om jag hade hållit tillbaka för mycket och behövde släppa loss.
Nästa gång ska jag avstå. Du Då?

Observatör

Jag har inte gjort bort mig på nuvarande arbete. Har aldrig druckit med dem och inte tänkt göra det. Har gjort det med tidigare kollegor och det blir inte bra. Tabbar jag mig tappar folk/kollegor trots att jag aldrig druckit i tjänsten förtroendet för mig. kommer det fram att jag har de problemen jag har med alkohol på mitt jobb skulle det inte de bra ut.....

Tror faktiskt överlag man ska undvika alkohol i arbets sammanhang. Något jag som sagt inte alltid gjort.

Observatör

Var hemsk, somnade på morgonkvisten, ångest, svarta tankar. Det känns som att mina känslor och mående aldrig hoppat så mycket som denna vecka. Det är väl det som kallas ångest. Det knyter sig i hela mig. Att inte kunna redogöra för vad jag gjort senaste fyllan är hemsk. Bara känslan och att jag känner mig själv på fyllan gör att jag vet att jag troligen gjort så mycket mer dumheter än vad jag ens vill tänka. Ena stunden tänker jag "jag måste ta tjuren i hornen" härda ut och göra nödvändiga förändringar, det kommer gå bra! Andra stunden "jag orkar inte, är ej värd en chans, lika bra att avsluta allt".. Främst är det kvällstid och nattetid som de tunga tankarna kommer. Dagtid håller jag mig sysselsatt, tankarna hålls med andra ord i schack. Det känns oerhört falskt att med vänner/kollegor/bekanta och andra le som inget har hänt. Fortsätta vardagslivet med allehanda aktiviteter i full fart som inget hänt. När jag egentligen äts upp av ångest och att det på sätt och vis är ett stort monster som ska puttas bort från mitt och makens (barnens) liv. Att jag nattetid inte sover utan har så svarta tankar så pass att jag funderar på att avsluta allt. Det är dubbelt! Dagtid och i aktivitet känns det när jag inte tänker för mycket nästan som vanligt. Som att det där hemska monstret om(A-problemet) och ångesten över mina handlingar inte finns.

Jag har flertalet gånger denna vecka stannat upp och tittat på min man, mina fantastiska barn och tänkt, de är det här som är värt allt. Skit i skammen, skit i vad andra tänker om att du har problem med A, skit i vad de tänker om vad du gjort på fyllan. Det funkar där och då men när jag blir själv med mina svarta tankar känns det inte lika självklart. Då känns det som att jag vill försvinna och aldrig mer utsättas för andra människor tankar och tyckanden. En jävligt tung mental kamp!

Jag erkänner att jag ser ner på mig själv till viss del. Det gör det extra svårt! Jag vet att jag har en sjukdom men jag förbannar att jag låtit mig själv hamna där.

Jag önskar att jag får komma till ro inatt, att jag får sova för utan sömn blir tankarna inte bättre. Jag ska försöka njuta med bara min familj hela helgen. Barnen som ser på mig som de alltid gjort (som ej vet mina stora fadäser), mannen som vet mycket men ändå är beredd att ge mig en chans att behålla de fantastiska vi har OM jag slutar/får kontroll på mitt drickande. Som jag tidigare sagt för mig känns det idag bara rimligt att sluta för kontrollförlusten är där snabbare än jag anar om jag tillåter mig börja "måttlighetsdricka". Med kontrollförlusten kommer alla idiotiska situationer och jag gör bort mig samt sårar de mina nära. Om jag tankar energi med de som betyder mest kanske jag har kraft att tro på att jag är värd en chans till. Att jag inte är en dålig människa trots alla dåliga saker jag gjort. Att det finns en möjlighet att göra annorlunda. Min familj älskar mig och jag tror det kan ge mig kraften och styrkan att gå vidare. Jag förmår inte idag att möta de som varit med på mina sista fadäser, jag förmår inte idag berätta för nära vänner som inte var med vad som hände. Jag håller avståndet till de som var med och hoppas de förstår att jag "slickar mina sår, piskar mig själv hårt, att jag skäms". Jag är tacksam över att de inte "jagar" mig med frågan "vad fan hände", du har ju problem osv. Sanningen är också den att jag inte kan förklara/redogöra. Jag minns inte mer än fragment. Den frustrationen är hemsk att inte få ihop bilden. Vad vet de som jag själv inte vet? Vad tror de, vad tänker de? Hemska frågor som jag nu inte kan hantera så jag gömmer mig. Tankar kärlek och kraft hos mina närmsta.

Med detta långa, förvirrande men totalt ärliga inlägg ska jag försöka sova. Koppla av, tanka energi. Jag kommer fortsätta på detta sätt i min tråd. Ösa ur mig vad jag känner, vart jag är. Det för att påminna mig och förhoppningsvis ta mig framåt mot en mindre kaosartad värld. Jag är glad och tacksam för möjligheten att helt ocensurerat kunna skriva det jag än så länge inte kan dela med någon i sin helhet. Tacksam över att "ni andra" finns där ute och hjälper mig på min väg. Jag kommer fortsätta följa ER och om jag kan stötta och hjälpa ER där ni är.

Godnatt!

Observatör

Blev inte mycket sömn som jag hade hoppats på. Tankarna fortsatte snurra. Trots det en mycket bra dag! Avslutar dagen med spel och god mat tillsammans med de jag älskar mest! Mycket skratt, härligt! Hoppas så att få behålla den känslan hela natten och få sova. Tänk om man kunde stanna tiden och få vara kvar i stunder som denna, slippa möta världen med alla dess krav!

Observatör

Ja jag har sovit, tacksam för det! Vaknar genomförkyld villet känns mindre roligt. Ska iallafall försöka ge mig ut i trädgården och höstfixa för det behövs sannerligen.
Ångesten smyger runt och jag hoppas hålla den undan, kunna dra djupa andetag som får mig fortsätta framåt. Ha en bra dag alls krigare.

Nyckelpigan

Vad skönt att du ändå kunde koppla av med familjen en kväll... jag förstår att du brottas mycket med skam- och skuldkänslor och jag förstår dig, jag har varit och är där ofta, speciellt efter något har hänt. Jag hoppas du kan få hjälp att förlåta dig själv och se den människan som din man och dina barn ser... som du själv skriver - trots allt du har ställt till vill han vara kvar. Hade du varit en hemsk människa hade du inte haft sådana fantastiska människor i ditt liv. Det du visat här inne är omtanke och en vilja att stötta andra även om du själv har det enormt tufft. DEN människan är den du är, resten är en sjukdom. Det betyder inte att vi inte ska ta det på allvar eller friskriva oss från allt ansvar, vi kan ju få hjälp och även om vägen kommer gå upp och ner många gånger går det att hitta ett liv utan a. Jag hade ett längre uppehåll och då insåg jag hur mycket mitt liv hade kretsat runt a även när jag inte drack. Det fanns där hela tiden i bakhuvudet, planeringen, tillfällen när man fick dricka mm. När jag bestämde mig för att sluta då och kom över den sorg som jag tror man måste igenom fick jag ett annat lugn, den delen som var kidnappad av a blev min igen. Jag får väl sörja igen, även om det på senare tid inte varit någon vidare bra vän att sörja... men att erkänna för sig själv att det är det man gör är nog bra, att ge sig tillåtelse att göra det. Varför började jag då om om allt var så bra? Det är ju det som är det lömska - den där rösten som försöker säga att det ju inte var så farligt, du kan nog ta ett par glas vin mm... och så går det bra några gånger... tills det inte gör det. Nu efteråt kan jag säga att få fort jag släppte in a i mitt liv igen satte ångesten igång. När jag kommit ut ur mitt lilla helvete som pågår just nu hoppas jag hitta lugnet igen. Jag finns här på din resa, förstår dina tunga tankar, jag kan dock av erfarenhet säga att det går att komma ut på andra sidan, det går att hitta glädje igen. Det jag lärt mig är att man dock måste vara extremt försiktig och INTE lyssna på rösten som säger att det säkert går bra. Det gör det inte för mig. Stor kram