Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

Levande

Håller också på att lära mig att säga nej tack, vilket är väldigt svårt.
Två sidor av det bekräftelser och att jag vill att folk skall vara glada och nöjda.
Håller på att lära mig att första tanken behöver inte vara rätt, utan tumla ett par varv och svara sen.
Önskar dig och hunden en fin dag

Nyckelpigan

Förstår det där med att det är svårt att säga nej... Jag har försökt bli bättre på att säga att "det måste jag tänka på, jag återkommer", istället för att säga ja direkt. Kram

heueh

Som det så ofta är med smeknamn, ligger ursprunget höljt i dunkel. Han var en liten man som närmast påminde om en snögubbe; liten rund kropp, runt huvud med några glesa hårstrån på, spinkiga armar och ben. Han hade tillbringat en stor del av sitt liv som sjöman, med allt vad det innebär. När han mönstrade av fick han jobb som allt-i-allo på det företag som blev min allra första arbetsplats efter skolan. Hans hustru var vad som då kallades en ragata, men på något sätt hade dom ändå lyckats hålla ihop i mer än trettio år. Han hade lätt till skratt, en harmlös liten gubbe som vi älskade att skämta med.

Han drack en hel del, något som han aldrig stack under stol med. Faktiskt så mycket att det blev för dyrt att handla på bolaget, så han skaffade en hembränningsapparat som stod i köket. De droppar som kom ut var vedervärdiga, men han experimenterade friskt med örter och andra kryddor och tyckte själv att det var tämligen drickbart. För oss andra räckte det gott med lukten för att få kväljningar. Många morgnar kom han till jobbet med en distinkt odör av alkohol och tuggummi ur munnen. Eftersom ett av hans jobb var att åka och hämta posten på morgonen oroade vi oss ibland, dock aldrig tillräckligt mycket för att föreslå att han ändrade sitt levnadssätt.

Redan på den tiden tyckte jag om att dricka mycket, även om det skedde sällan, egentligen bara på fester. Jag anade nog att det inte var helt normalt, så på varje firmafest var Fritte min kompis. Hans drickande gjorde att ingen lade märke till hur mycket jag konsumerade. Varje år åkte han och hustrun till Mallorca och, vad jag förstår, söp dygnet runt. Åtminstone gjorde Fritte det, ofta var han sjukskriven en vecka efter hemkomsten. Så kom då den där resan han aldrig kom hem ifrån. Han hade suttit vid poolen, rejält dragen, bestämt sig för att dyka i och kom aldrig upp igen. Vi fick berättat för oss, att om man är berusad och får en kallsup kan det hända att kroppen stänger ner helt och hållet. Det sades vara vad Fritte hade råkat ut för. Troligen en skröna, men det satte sig och sedan dess törs jag knappt ens duscha om jag har druckit.

Ha en härlig dag!

heueh

när ingen ser? Det där är en väldigt svår fråga, faktiskt. Speciellt nu. Alkoholen har under många år modifierat min personlighet, nu försöker jag hitta tillbaka, kanske inte till den jag var men till den jag vill vara. Just nu har jag svårt att definiera vem jag är, egentligen, och det gör det så mycket svårare att reda ut vad jag vill ändra på. Jag är så många olika personer, på jobbet är jag chefen som vet precis vad som ska göras, jag ger råd och anvisningar som om det bara finns ett sätt att göra saker på, mitt sätt. Här på forumet är jag reflekterande och eftertänksam, gentemot barnen är jag överseende och konsekvent.

När jag läser om männen som våldtagit en ung kvinna och sedan omgående blir frisläppta av åklagaren så blir jag hulken. Jag fantiserar om hur jag skulle ta itu med de här gossarna om jag bara kunde. Hur jag skulle ändra lagarna om jag var statsminister. Hur jag minsann skulle kunna göra allt bättre om jag bara fick chansen. Men är det en del av min personlighet? Fantasierna är det kanske, men i verkligheten skulle jag nog vara samma handlingsförlamade mähä som alla andra på Helgeandsholmen.

Så kan jag ens ändra något? Är min personlighet genetisk, något som ligger så djupt rotat i mina celler att jag omöjligt kan ändra på det? Till viss del kanske, men alkoholen har ju lyckats ändra mig till någon jag inte vill vara, så det var ju själva fasiken om jag inte ska kunna ändra tillbaka. Jag måste bara komma ihåg att min beroendepersonlighet har vuxit fram under många, många år och det kommer att ta en hel del tid att vinna kampen över Mr Hyde. Allt jag behöver är tålamod och ihärdighet.

Ha en fin dag allihop!

Levande

För så där funderar jag mycket, var jag startade och vart jag är på väg.
Så lånar ditt sätt att se det en stund
Hoppas du haft en bra dag

linn

väldigt bra funderingar du har! Är oxå en stark människa med många åsikter om saker till höger och vänster - både privat och på jobbet. Och sen kom alkoholen in i bilden och har gjort mig till en människa jag inte vill vara. Är vi så stark borde vi kunna besegra detta, något jag verkligen hoppas!

heueh

Det är väl det närmaste man kan komma när man ska beskriva de första storbilds-tv som kom på 90-talet. De var som en mindre lekstuga, en gigantisk låda som dominerade även det största av vardagsrum. Det var ingen tv i ordets rätta bemärkelse, det var en halvgenomskinlig glasskiva. Inne i lådan satt en projektor som projicerade en spegelvänd bild på skivan, den var ljussvag och aningen suddig, men ändå, den var stor; de fanns ända upp till 80 tum. Min gode vän hade en sådan, den kostade som en mindre bil så han var väldigt stolt över den och alla de 120 kanaler han kunde titta på. En sådan spelade också huvudrollen i min första och enda hallucination.

Jag befann mig i en liten håla på USA's östkust och bodde på ett kackerlacks-hotell. Rummen kostade någon hundralapp och huserade bland annat ett antal droghandlare, som hade vad som närmast kan betecknas som små närbutiker i sina rum. Trafiken till och från hotellet var intensiv, av ren självbevarelsedrift höll jag mig på rummet hela dagarna, utom då jag behövde handla mer sprit. Mitt missbruk hade nått nya nivåer, än i dag har jag svårt att förstå hur jag kunde dricka så mycket och fortfarande vara vid liv. Till slut började jag spy blod och hamnade på sjukhus. Efter magpumpning och endoskopi satt jag i ett väntrum och väntade på att läggas in. Där stod en storbilds-tv som visade motortävlingar, komplett med kommentator. Inga rosa elefanter eller läskiga insekter, bara en tv. Tack och lov skrämde det mig tillräckligt för att leda till min första riktigt långa nykterhet.

Min hund har blivit lite äventyrlig. I morse bestämde han att vi skulle gå vår vanliga morgonpromenad, fast tvärtom. Vi började där vi normalt brukar sluta. Han var synnerligen bestämd på den punkten och vem är väl jag att neka honom lite variation i tillvaron. Fast i går kväll tvingades jag ändå säga ifrån. Han brukar få ligga i min säng på kvällarna, vid mina fötter. Han ligger normalt bara några minuter sedan blir det för varmt och han lägger sig på stengolvet i hallen i stället. I går kväll fick han för sig att han skulle ligga på min kudde, inte med huvudet utan med den ände som luktar lite mysko, så jag försökte vända på honom. Det bar sig inte bättre än att han trillade ur sängen, då blev han sur och gick ner och lade sig i köket. Och jag låg länge vaken med dåligt samvete.

Ha en bra dag!

heueh

Det var Buddha som en gång lär ha sagt "om du tycker om en blomma så plockar du den, om du älskar blomman så vattnar du den". Hela morgonen har jag gått och funderat på hur jag ska kunna stoppa in det i min text, utan framgång. Det är ett sådant där uttryck som man instinktivt gillar, och som man vet på något sätt är applicerbart på livet, men som bara inte går att förklara närmre, varken i skrift eller tal. Ett sådant där uttryck som, om en vän säger det och sedan börjar förklara det, man bara replikerar "jag förstår vad du menar". End of discussion. Så det får stå här, precis som det är.

En annan sak är alla de motivations-affischer som vissa chefer älskar att sätta upp på arbetsplatser. Många av dem innehåller budskap som verkar djupa och fulla av visdom, men när man börjar analysera dom närmare så blir dom ihåliga. "Det säkraste sättet att inte misslyckas är att bestämma sig för att lyckas". Vad i helskotta betyder det? Vem som än har skrivit det har säkert en lång och någorlunda logisk förklaring till vad man dra för lärdomar av just det uttrycket, men precis som jag försökte uttrycka det här ovan; ett riktigt bra citat behöver ingen förklaring. Tacka vet jag Yogi Berra; han hade en unik visdom: "Man kan se en hel del genom att titta", "om du inte vet vart du är på väg så riskerar du att hamna någon annan stans", "framtiden är inte vad den brukade vara".

Jag är i en pinsam situation just nu. Jag har oerhört svårt att komma ihåg namn. En kollegas arbetslöse make ska hjälpa mig att köra upp grejor till mitt nya hus nästa vecka. Hon har sagt hans namn flera gånger, han presenterade sig igår när han ringde för att bestämma tid, jag har träffat honom flera gånger, men namnet, namnet? Totalt borta. Så nu måste jag komma på något diskret sätt att få reda på vad karln heter, utan att avslöja att jag inte har en aning. Suck.

Ha en skön fredag allihop!

heueh

spelade baseboll för the New York Yankees för mycket länge sedan. Ett par av hans mer berömda citat är "it ain't over 'til it's over" och "it ain't over 'til the fat lady sings". Det finns en uppsjö av citat på nätet, väl värt en titt.

heueh

är tämligen förutsägbart. Så mycket så, ibland, att jag kan tycka det blir lite tråkigt. Någon skrev här inne att man blir lite av en "bror duktig" som nykter och det stämmer nog rätt väl. Nykterheten har tagit platsen som prio ett i mitt liv, och det gör att jag avstår väldigt mycket som kan tänkas riskera min nya tillvaro. Det har öppnat en ny japansk restaurang inte långt härifrån, och jag är väldigt sugen på att gå dit någon kväll. Men å andra sidan; jag hade en period för några år sedan då jag begränsade mig till att bara dricka på fredagar, och bara på krogen. Jag började då alltid kvällen med sashimi och saké, så jag är rädd att om jag går ut ensam nu, så poppar sugen upp. Så det får nog vänta ett tag.

Så vad är det med drickandet som jag saknar? Knappast oron för om jag har supit bort så mycket pengar att jag inte kan betala alla räkningar. Eller oron för hur jag ska ta mig till jobbet efter en kväll med flaskan. Eller den svikna förhoppningen att jag ska klara en enda afton utan att dricka. Så här på rak arm kan jag bara komma på en sak; den där timmen då jag är lagom berusad. Ändå finns tanken där, tanken att det på något sätt var bättre när jag drack. I ärlighetens namn måste jag medge att det känns förskräckligt bra i den där zonen mellan nykterhet och knölfull. Ändå vill jag påstå att det känns så bra av den enda anledningen att det där tillståndet är så svåruppnåeligt och så flyktigt, för mig som alkoholist åtminstone.

I morse fick hunden som vanligt bära in min handske och fick en godisbit när han lade den på golvet. Lite senare upptäckte han att jag hade glömt att ta upp handsken från golvet, så han plockade upp den och i vild glädje krävde ännu en bit godis för att lämna tillbaka den. Så glad som han var då har jag inte varit sedan jag hittade en oöppnad öl i kylen en söndagsmorgon.

Ha en härlig dag allihop!

Mitt liv som nykter blir klart mycket roligare när det finns såna som du Heueh!
Och - by the way - vad tycker du, om något - om vår nya Nobelpristagare - Dylan? Han är väl också en humoristisk person! Undrar om han inte kommer att göra en hel installation av det här med priset och dess utdelande...

Hälsa vovven!
Dion.

Man behöver inte börja på nån ny bok när du finns här Hueuh! Både skapar funderingar och framkallar ett litet leende. Och just nu kan jag inte sluta fundera över vad din kollegas man kan heta: Harry, Per, Lasse... Fast du ska få ett litet tips. Gå in på birthday.se. Fyll i kollegan. Hitta henne i listan, klicka på "på samma adress" och där har du svaret... sen kan det ibland vara svårt att hitta tilltalsnamnet, men värt ett försök kanske.

heueh

är en del av mitt liv. Ångesten har poppat upp under de där första dagarna när jag har försökt nyktra till, men skammen ligger latent djupt nere i mitt medvetande. En del av den härstammar naturligtvis från allt det jag gjort mot mina närmaste när jag har druckit, och den delen håller jag på att lära mig handskas med. Jag var ju en helt annan person då, en självisk och okänslig enstöring som gav blanka f.n i andra människor, jag och min demon hade det ju så bra tillsammans. Men det var inte jag, inte den person jag har blivit nu, som nykter. Skammen över det kommer nog alltid att finnas kvar, men mer i form av den där känslan man får när någon man känner väl gör bort sig rejält.

Den skam jag känner numer är annorlunda. Som aktiv var jag ju som sagt väldigt självisk, nu, som nykter, måste jag fortsätta vara självisk. Demonen har blivit min fiende och kampen mot den har blivit min viktigaste strid. Jag kan inte kosta på mig att tänka alltför mycket på andra. Det skär i hjärtat ibland när jag säger nej av den enda anledningen att det är vad som är bäst för mig just då. Det där drar oundvikligen med sig ganska starka skamkänslor, jag vill ju inget hellre än att kompensera mina nära och kära för allt jag har tvingat dom att gå igenom. Tack och lov börjar jag nu, efter några månaders nykterhet, känna mig stabil nog för att kunna ta tag i det där. Den första månaden eller så var värst, nu börjar det lugna ner sig. Min förhoppning är att den skammen kommer att ebba ut med tiden. Inte helt naturligtvis, den är en del av mig och något jag får lära mig leva med.

Hunden och jag misslyckades med ännu ett sänggående igår. Min hund är inte som andra, han går inte runt, runt i cirklar innan han försiktigt lägger sig ner. Min hund väljer ut en bra plats, sedan trillar han omkull. Det låter som när man släpper en påse full med bestick på golvet. Igår kväll låg jag på rygg och förhandlade med John Blund om nattens aktiviteter när hunden hoppade upp i sängen och gjorde sin grej. Han landade ovanpå mig och hans skulderblad hamnade där ingen man vill bli träffad. Aldrig. Någonsin. Jag satte mig upp med fart och fermitet samtidigt som jag avgav ett förvånansvärt feminint skrik. Hunden blev livrädd, trasslade in sig i täcket, dråsade i golvet och drog iväg som en dragracingbil. Sedan var den kvällen förstörd för oss båda.

Ha en fin dag allihop!

Rosen

känner mig också som en fullblodsegoist, nykter eller inte. När man inte är hjälplös nere i svarta hålet skall man slicka sina sår i månader. Avstår också från att delta i många sammanhang för att det känns obekvämt. Jag tror att det är något man måste ta itu med annars ramlar man nog dit igen. Det blir för tråkigt helt enkelt.

heueh

är bland de dyraste i världen. Dom är också väldigt fokuserade på pengar. Jag har tillbringat väldigt mycket tid i USA, och eftersom jag har en tendens att stoppa in fingrarna där dom inte hör hemma, har jag också tillbringat en del tid på sjukhus där. Den första frågan man får när man kommer in, blodet droppande, hållen upprätt av två bastanta kollegor är "hur tänker du betala?" Har man inte pengar, eller en försäkring, så låter dom en inte ligga och förblöda i entrén, tvärtemot gängse uppfattning. Å andra sidan gör dom bara det nödvändigaste, dom lappar ihop en så pass att man kan ta sig utom synhåll innan man trillar av pinn.

Annat verkar det vara med missbruksvården, åtminstone är det min erfarenhet. Jag gjorde min första behandling i USA. Efter att ha tillbringat en tid på sjukhus för blödande magsår, som min försäkring betalade för, skickades jag till ett behandlingshem, som min försäkring inte betalade för. Ingen frågade efter pengar, eller ens min nationalitet. Dom kom och hämtade mig på sjukhuset och skjutsade mig till behandlingshemmet, jag var där några veckor och ingen bad om pengar. Senare tillbringade jag ett par månader i ett halvvägshus, hyran var ett par hundralappar och sanktionerad av staten, samtidigt som jag gick på behandling ett par gånger i veckan. Inte heller då var det någon som frågade efter betalning, eller legitimation, eller adress. Allt dom sade var att om jag fick ordning på mitt liv så var jag välkommen att ge ett bidrag.

Jag har ingen aning om hur det där var upplagt, om det var baserat på statliga bidrag eller donationer, men det fungerade utmärkt för mig. Jag har nog aldrig varit så lycklig som under den där tiden. Det var som att vara på en öde paradisö, jag kunde fokusera helt på mig själv, min enda uppgift var att bli nykter och lära mig hur jag skulle hålla mig nykter. Så ledde det också till sju år utan alkohol, som hade blivit fler om jag bara hade fortsatt jobba med mig själv. Det som slår mig är hur stor skillnaden är om jag jämför med den svenska vård som beskrivs i så många trådar här. Kanske är det bara en attitydförändring som behövs, faktum är ju att många alkoholister är högpresterande människor som kan bidra till samhället om vi bara får lite hjälp att göra oss av med demonen som rider oss.

Ha en bra dag allihop!

heueh

Även om jag inte ska flytta förrän i december så har säljaren varit vänlig nog att röja lite utrymme så att jag redan nu kan börja köra upp prylar. Idag går första flyttlasset med hjälp av den gosse jag nu äntligen vet namnet på. Grejen är, att det hela har inte känts så verkligt hittills, mer som en flyende dröm, något som kanske kommer att hända i en avlägsen framtid. Igår, när jag började förbereda genom att plocka ihop de saker som ska med, mest prylar från källarförråd och andra skrymslen, slog det mig med full kraft; det är bara drygt sex veckor kvar! Om futtiga sex veckor kommer jag att sitta ute i skogen och titta på gran och tall och snön som sakta faller på min (min, bara min!) gräsmatta.

Insikten kom tillsammans med en känsla av panik. Hur i helsike ska jag hinna? Inte själva flytten, det är ju bara en fråga om muskelkraft, och även om jag inte har så mycket av den varan kvar för egen del, går det ju att köpa. Med skatterabatt, gubevars. Nej, det handlar mer om mig själv. Det här blir det första boende någonsin som jag inte döper i alkohol. Till och med innan jag blev beroende var det ju obligatoriskt att ha inflyttningsfest, ju yngre man var, ju vildare blev festen. Den lägenhet jag bor i nu dränkte jag in alldeles själv, spyor och utspillda groggar dröjer sig fortfarande kvar i golvspringorna.

Mitt nya boende ska vara nyktert, där ska inte finnas några associationer till alkohol, inga minnen av racet till toaletten för att rädda golvet innan magen tömdes, inga märken i golvet efter omkullvälta möbler, inga plågsamma hågkomster av de där stunderna av bedövande ångest och destruktiva tankar. Det ska vara ett ställe där jag lever i den framtid jag så många gånger drömt om och som så länge känts ouppnåelig. Ett bra ställe, ett paradis för en gammal alkis. Men jag måste förbereda mig, och förbereda mig väl. Tveklöst kommer sugen att komma under den första tiden där uppe, och jag fruktar att de kommer att vara starkare än någonsin. Jag måste redan nu utarbeta strategier för att mota Olle i grind. Så det lär nog bli en del tragglande om det i den här tråden framöver.

Ha en fin dag alla!

Levande

Bra när man känner sig själv och hinner jobba fram en plan.
Önskar dig och hunden en fin dag