Efter 10 års förhållande (nu med två barn) så har mitt drickande (eller framförallt att inte sluta dricka) ställt till det ordentligt.
Gillar att ta några öl då och då på hemmaplan, det är inte där problemet ligger tror jag även om jag nu inser att jag har smusslat med det också.
Största problemet är i sammanhang där jag inte riktigt känner mig bekväm, då finns det inget slut på drickandet tills drickat är slut och allt svartnar.
Har många gånger försatt mig i jobbiga situationer med en såklart besviken sambo, utan några allvarliga konsekvenser.
Till slut fick det allvarliga konsekvenser när jag i ett sådant sammanhang kvicknade till mitt i natten i någon annans säng, fick såklart panik och flydde. Inget "allvarligt" han hända men nog illa på alla plan ändå.
Ångesten låg tung en tid (för lång tid) innan jag orkade berätta att jag gjort bort mig totalt. Dessutom är största delen av kvällen helt svart...
Min sambo blev såklart väldigt ledsen, arg och besviken. Hon bokade tid för familjerådgivning där hon även förklarade att jag hade alkoholproblem.
Första sittningen är avklarad och förutom att jag då såklart fick ta mitt ansvar för det som hänt så handlade samtalet om alkohol.
Var helt oförstående. Alkoholist? Jag? Tanken va helt absurd.
Samtalet har dock sjunkit in, har grubblat en hel del på mina alkoholvanor, läst igenom mycket i det här forumet och... Det stämmer, jag har problem.
Då familjen är allt jag har (än så länge), hur går man vidare? Det som har hänt kan jag inget annat än ta ansvar för, men hur går man vidare framåt?