av Kristina_643

Jag vet inte alls vart jag ska börja, för det är så mycket jag vill prata om. Men jag ger det ett försök.
Jag är 21 år gammal.
Min mamma är alkolist, och har vart det sedan jag och min syster var barn. Jag växte upp med min syster, mamma och pappa och jag har sett saker som inget barn borde få uppleva. Min pappa misshandlade mamma på fyllan när jag var cirka 8-9 år. Mamma har vart på behandlingshem just för sina alkoholproblem och även vart inne på psyk.

Mamma och pappa har vart skilda sen cirka 3 år tillbaka, och min syster flyttade hemifrån när hon var 17. När mamma och pappa skilde sig så bodde jag kvar med mamma (har alltid vart mammig av mig) Första gången jag kommer ihåg när jag var i tonåren som mamma fick sitt första återfall var på min systers student (2011) då hon var full. Efter att mamma och pappa skilde sig så har det blivit värre, återfall efter återfall.
Jag bor inte med mamma längre, utan med min pojkvän. Vi har vart ihop i 4 år men flyttade inte ihop förens efter 3 år. Och det på grund av att jag alltid känt att jag vart tvungen att bo hos mamma för att "passa" henne. Så jag har typ vart lite mamma åt min egen mamma. Jag ville hålla koll på hennes drickande. Det var fruktansvärt jobbigt, eftersom jag var hemma när hon drack. Hon blir då jätteotrevlig, säger saker om min pappa och skyller på mig och min syster.

Hon fick utskrivet sömntabletter, så det var en gång då hon hade tagit cirka 17 styckna på två dagar och drucket det med alkohol. Hon har gjort det här fler än en gång, och jag och min syster har fått ringa till ambulans och även till polisen då vi inte har fått tag på henne. Sist gång hon drack så ringde hon till min syster och sa hejdå... ja ni förstår väl vad som menas med det.

Förra året runt den här tiden på året flyttade jag hemifrån. Det var den dagen som mamma fick ett återfall (igen) Jag hade sagt till henne gången innan "om du dricker igen kommer jag flytta till min pojkvän"... så det var de jag gjorde. Jag tog mitt pickpack och flyttade, och har sen dess bara hälsat på mamma och min syster under helgerna. Allt har gått jättebra, mamma fick en bra hjälp. Hon gick och pratade med en psykolog och började även ta antabus. Och hon började må bra igen och slutade dricka. Hon har alltså hållt upp med alkoholen cirka 1 år tror jag.

Men.... Nu i fredags när jag kom hem för att hälsa på henne, så var hon full. Det luktade om henne och jag vet precis hur hon är när hon är full. Sluddrar, säger saker som inte hänger ihop osv. Hon ramlade ner på golvet när hon skulle ta fram en skål med ägg, ramlade även när hon skulle ta in mat till kylskåpet. Och då frågade jag såklart "mamma du är full va?" och hon sa "ja det kanske jag är" men ja, det klart som fan hon var.

Jag och min syster står varandra väldigt nära, vi är ju tvillingar liksom. Så jag smsade henne och sa att mamma var full, och hon blev inte förvånad för hon hade märkt det lite när hon hade pratat med henne i telefon några dagar tidigare.
Jag ringde då till min bästa kompis (som bor i samma stad som mamma, min syster gör inte det) typ en kvart efter att jag hade kommit hem, och fick vara hos henne över helgen.
Förklarade för mamma att jag inte tänker vara där när hon är full och det vet hon så väldigt väl. Jag har alltid daltat med henne, liksom aldrig blivit arg utan bara funnit mig i att hon vart full och så. Medans min syster är totala motsatsen, hon konfronterar och skäller typ. Men den här gången så kände jag att jag inte orkar ta till snäll ton, utan jag svor ju såklart åt mamma för jag blev så förbannad på allt. Hon börja ju gråta såklart och sa att hon älskade mig, förlåt blabla. Och jag sa "det hjälper inte att du säger förlåt för du gör alltid det men gång på gång så börjar du dricka igen"
Hon hade heller inget bra svar på varför hon började dricka den här gången. Dom andra senaste gångerna har det vart för att jag inte har hjälpt till tillräckligt mycket hemma, min syster har inte hälsat på henne så mycket som mamma vill, hon gjorde slut med sitt ex (inte pappa alltså)

Jag lovade mamma att hälsa på henne under helgen innan jag skulle åka hem till min lägenhet, men gjorde inte detta för jag och min syster ansåg att hon kunde sitta där och dricka om hon ville och skämmas lite. Så jag har inte pratat med henne sen i fredags... det känns som att ifall hon hade velat ta livet av sig med sömntabletter + alkohol så skulle hon gjort det men det klart jag är orolig som fan. Och jag har haft skuldkänslor och vart jätteorolig ända sedan jag flyttade ifrån henne för 1 år sen.

När jag och min syster har misstankar om att mamma har druckit så säger min syster att hon "jag hatar mamma, hon kan fan lika gärna gå och dö så slipper vi den här skiten för jag orkar inte mer" men det här handlar ju inte om mig och min syster egentligen. Utan det här handlar om min mamma.

Jag vet att det kanske blev jävligt förvirrande nu... men poängen i det här kanske är... vad ska jag göra? Jag och min syster har försökt hjälpa henne så otroligt många gånger, men de verkar inte som att hon vill. Om mamma hade velat bli nykter och en bra mamma så hade hon tatt tag i sina problem och faktiskt försökt ordna upp sitt liv. Men hon gör ju inte det. De gångerna hon har fått hjälp är för att vi en gång ringde till ambulans så hon fick komma in på psyk (avgifta sig för att hon hade tagit 17 sömntabletter) men hon tycker ju psyk är skit. Det var även den gången tror jag som hon fick prata med en psykolog och började med antabus. Så vi har ju alltid frågat "hur går det med psykoligen hjälper det?" och hon har inte gett något svar typ...

Jag vet ärligt talat inte vad fan jag mer ska göra. Vi säger åt henne att söka sig till olika sällskap där man kan få prata om sånt här, gå till psykolog för att prata ut om allt. Men inget verkar ju funka. Det är nästan så jag börjat tappat hoppet och tänker "Sitt där du och drick, men räkna med att du inte får träffa dina barn mer" Jag vet att hon är den enda som kan hjälpa sig själv, men som barn till henne så vill jag ju göra allt som jag kan göra för att hon kan ordna upp sitt liv liksom...

Hjälp mig?

markatta
tis, 2014-04-29 - 08:22

Jag blir berörd av din berättelse. Känner igen mig. Jag växte upp med en alkoholiserad pappa. Fattar att det måste vara riktigt jobbigt för dig.

Det jag reagerar mest på är det du skriver om dina skuldkänslor. Skulle jag kunna gå tillbaka i tiden skulle jag ruska om mig själv, säga det är inte ditt fel! Jag vill säga samma sak till dig, även om jag vet att det kan vara en lång process att jobba med. Det är aldrig ditt fel att hon dricker! Säger hon att det är för att du inte hjälper till tillräckligt hemma så är det bullshit! Hon dricker för att det är hennes val. Oavsett om hon är beroende eller ej så är det hennes val att öppna den där burken/flaskan, och framförallt hennes val att inte söka hjälp de stunder hon känner att hon inte kan hantera det. För det finns en massa hjälp att få såsom AA, beroendecentrum hos kommunen, behandlingshem o.s.v. men allt detta är verkningslöst om inte den som dricker själv vill.

Jag har också upplevt det där med överdosering av tabletter hos min pappa. Det skapar, oavsett det är medvetet eller inte, en situation av mental utpressning som blir omöjlig att hantera hos en närstående. Såklart vi inte vill att våra nära ska dö, det är för många den största rädslan och skräcken. För min egen del ledde det till att jag ständigt kände en oro för att pappa skulle dö, ständigt vägde mina ord på guldskål för att jag inte skulle orsaka sådant beteende, ständigt hade skuldkänslor för att jag tjatade om alkoholen. Ibland tänkte jag det var bättre bara låta honom dricka för att inte riskera att han mådde så dåligt att han tog tabletter.

Men det är samma sak där, att det var helt och hållet hans eget ansvar att söka hjälp för de delar av livet han inte mäktade av. Det finns hjälp att få och träffar man inte rätt från början så får man försöka igen och igen.

Det finns också hjälp för dig att få. Alanon är en stödgrupp för anhöriga till alkoholister. Kommunens beroendeenhet brukar också kunna ge stödsamtal, individuellt eller i grupp till anhöriga. Själv har jag sökt stöd från en massa olika håll, dels här på forum men också alanon och kbt genom psykiatrin. När jag först kom hit så gjorde jag det för att jag levde med en alkispojkvän. Med tiden fattade jag att mycket var rotat i min uppväxt med min alkisfar. Så det är nog mitt bästa tips till dig, att du först söker hjälp för din egen del.

Kram på dig

Jacobski
tis, 2016-10-18 - 23:40

Hej !
Har precis haft ett jobbigt prat med min syster som ÄNTLIGEN erkänner att hon är alkoholist. Hon är jätte full o mår skit. Jag är på mitt jobb o kan inte hjälpa henne just nu men är väldigt orolig. Var vänder jag mig i morron för att få hjälp ?

Li-Lo
tors, 2016-10-20 - 12:27

Det låter som att du länge väntat på att din syster ska bli redo att tala med dig om hennes alkoholvanor. Vad fint att du vill vara ett stöd för henne. Starta gärna en egen tråd och fortsätt berätta om hur det går. Jag är lite osäker på om du vill vända dig någonstans för din egen skull eller om du undrar över vilka steg som kan vara rimliga för din syster just nu.

Oavsett så har något bra hänt. Din syster gör något "nytt" hon berättar om de svårigheter hon själv upplever kopplat till hennes drickande. Att ha ett syskon som bryr sig är sannolikt hjälpsamt!

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jansson_14
ons, 2020-01-01 - 17:18

Hej!

Jag är en tjej på 20år och min pojkväns ena förälder är alkoholist.. min pojkvän mår givetvis fruktansvärt dåligt pga detta. Jag har erbjudit hjälp att ta kontakt med kurator eller liknande men han skäms så mycket över detta. Eftersom jag själv inte vet hur det är att vara medberoende i ett sådant missbruk så är de svårt för mig att veta hur jag ska hantera saker och ting....

Exempelvis så säger min kille att han inte vill att jag dricker alkohol alls. Jag får välja HONOM eller ALKOHOL. Jag älskar ju honom med allt jag har men att han ska bestämma över mig vad jag ska göra och hur jag ska göra saker och ting (som att dricka alkohol), gör mig oerhört osäker på vårt förhållande.

Är det jag som är okänslig eller är det han som inte kan bestämma hur han vill över vad jag ska göra?

Tacksam för svar

gros19
tors, 2020-01-02 - 23:46

Förfärligt att behöva växa upp så som du beskriver. Finns grupper som heter Vuxna barn som är just för personer som fått vara förädrar till sina föräldrar. Om du kontaktar en alanongrupp så kan dom säkert informera dig om var det finns. Läs lite på nätet om alanon. Du behöver stöd för att kunna leva ditt eget liv. Det är väldigt, väldigt sorgligt och smärtsamt när en anhörig väljer alkoholen istället för som ditt fall sina barn, men det är faktiskt så att du kan inte göra något åt det, du är maktlös och det är också väldigt plågsamt att inse, men när man väl gjort det blir det en befrielse. Din mamma får inte återfall hon tar återfall, hon väljer det själv och vill hon ta livet av sig så kan du inte förhindra det.

Du behöver ta hand om dig själv och du behöver hjälp att släppa taget om din mamma. Hon är vuxen och vi har alla ett ansvar för våra liv. Fokus på dig själv och ta emot all hjälp du kan få, samtalskontakt vårdcentralen eller psykiatrin, anhörigprogram i kommunen, alanon, skriva och läsa här. Du kan bara förändra dig själv. Vet hur oehört plågsamt det är att uppleva att en nära anhörig förstör sitt liv och den sress detta innebär hos anhöriga. Omänskligt leva så. Möjligheten att din mamma väljer ett nyktert liv är större om ni inte gör någonting utan hon får ta ansvar för sin situation. Det är dags nu att du får möjlighet att leva ditt liv och att må bra. ❤❤❤

Självomhändertagande
lör, 2020-01-04 - 12:37

Hej, jag är 43 år och jag har levt med en alkoholist. Jag förstår att din pojkvän säger att han inte vill att du dricker alls. Det är ett helvete att leva med en alkoholist.
Du behöver nog ställa frågan till dig själv, som han ställer till dig. Vad vill du? Hur har ni det i övrigt. Mår du bra med honom. Har du tänkt vilka tankar du får när han ställer ett ultimatum till dig. Är det svårt att göra det valet? Är det kanske svårare att han ställer ett ultimatum? Kanske han borde sagt det redan när ni började ses, att han inte vill att hans flickvän ska dricka alkohol.
Han kan inte bestämma hur du ska göra. Det bestämmer du själv. Däremot så kanske det blir svårt för honom att vara tillsammans med dig i framtiden om du inte väljer bort alkoholen. Jag kan förstå att han har blivit så skadad av att vara medberoende att han vill aldrig ha alkohol i sitt liv. Jag har sagt att det kommer aldrig någonsin in alkohol i mitt hem igen. Om eller när jag vill träffa en ny man igen så har jag lovat mig själv att aldrig släppa in någon som dricker i mitt liv. Jag har bara sett tråkigheter med alkohol och livet kan vara så vackert utan alkohol. Det är vackert.

Om du och din pojkvän kan kommunicera i den frågan så kanske ni kan komma fram till hur ni ska förhålla er till alkohol. Om du vill dricka alkohol ibland och i vissa sammanhang så är det bra att du är ärlig och kommunicerar det. Han har nog svårt att lita på någon som dricker alkohol och det är hans problem.

Han kan ställa ett ultimatum om hur han vill ha det.

Liksom att du kan välja hur du vill ha det.

Sedan kanske ni kan mötas någonstans, i hur ni ska ha det. Ni är unga. Om du vill dricka alkohol så bör det vara upp till dig hur du vill ha det. Han behöver lita på dig. Kanske du behöver göra dina egna erfarenheter.

Jag hade en känsla när jag var 22 att jag inte tålde alkohol och att jag inte borde dricka. När jag sa det högt till mina "vänner" sa alla att de tyckte att jag var skitkul och nej, du har inga problem. Nu valde jag att säga det när vi satt och drack tillsammans vilket inte var så lyckat.

Jag gjorde mina egna erfarenheter med alkohol och det visade sig att jag inte tålde det så bra. Jag har pratat med professionella och jag valde att stoppa helt, eftersom det var skadligt för mig och jag utsatte mig för faror, då jag tappade kontrollen.

Så jag är bara glad att jag inte tål det, då det är enkelt att tacka nej. Däremot så blir livet annorlunda, med fest eller utan fest. Jag föredrar ett lugnt liv, men det hade jag kanske inte gjort om jag inte hade min erfarenhet. Det flödade alkohol på en tidig arbetsplats och jag valde bort det jobbet pga att det flödade som det gjorde. Det var inte en arbetsplats för mig. Jag tackar alltid nej till fest där alkohol förekommer i osund dos, då jag har sett allt jag behöver se för att göra det valet. Tyvärr har det satt spår att jag levde med en man som i stort sett drack dagligen i alla år. Han drack även på sin arbetsplats.

Det är mycket tråkigt som kan ske i sammanhang med alkohol, men det är upp till var och en som har åldern inne att avgöra det själv.

Jag gjorde dig nog inte klokare nu, men kanske du kan tänka lite hur du kan ta frågan vidare, för dig själv.

Må gott.