Ja precis som rubriken lyder. Jag skulle ju aldrig hamna här! Det har jag lovat mig själv sen småbarnsåren. Nu är jag här personen utan självkontroll när väl alkoholen kickar in. Jag blir självisk tänker bara på mitt eget rus. Det gör att jag får de som står mig närmst att må dåligt. När fyllan släpper får jag ångest och tänker nästa gång ska jag dricka som man ska, men så blir det inte så ofta. Jag vet att jag aldrig helt kunnat hantera alkohol på ett sunt sätt. Var ständigt den som tonåring som blev för full något man gladeligen skämtade om. Men nu som vuxen, respektabel skämtas det inte längre. Nära vänner o familj har reagerar på att jag inte slutar i tid. Jag har egentligen inte problemet att jag måste dricka ofta. Men när jag dricker så tar det överhanden, tanken kan vara 3 glas vin men det blir mycket mer. Så är jag full, gör bort mig på olika sätt. På senare tid har jag upptäckt att jag också finner anledningar till att det ska vara legitimt att dricka alkohol, vilket i sig är en varningsklocka. När jag är full finns ingen morgondag eller moral. Jag hatar det och de val jag gjort på fyllan. Ångesten är total ett PAR dagar sen kommer rösten, det går bra
nästa gång. Så sitter jag där med vinglaset. Ibland går det bra men på senare tid oftast inte. Jag håller på att supa bort allt som är värt något!

Det passar inte in med den jag är nykter o de värderingar jag har. Det stämmer inte med den bild jag visar upp på jobb, andra sociala sammanhang som inte är fest. Jag har ständigt varit rädd för att komma hit när fasaden spricker när folk upptäcker vilken hemsk människa jag är (som full). Nu är det nära att hela fasaden spricker. Vad har jag då kvar, jag har tappat halva ansiktet vill inte tappa hela.

Jag måste göra förändringar! För mig själv och därmed mina nära, partner, barn och vänner. Inte slentrian dricka bara för att "fly bort in i dimman" som bara lättare kaoset för en stund. Måste hitta annat som ger samma omedelbara "sköna" känsla som vinet till en början ger mig.

Tampas med frågorna kan jag någonsin dricka normalt eller kommer jag aldrig kunna det?

Vi närmar oss en helg, en av de första på länge där jag ska vara helt nykter! Jag behöver ER hjälp för att hitta tillbaks till allt jag är förutom fylle-kärringen jag blir när vinet kommer fram!

Observatör

Tack jag tar verklifen emot orden du skriver.
1) sorgen
2) se mig för den jag egentligen är
3) backiga och krokiga vägen
4) Undivka rösten
Tack❤️

Observatör

Skämskudden framför ansiktet. Nu vet jag att än fler kommer döma mig. Men får försöka ignorera det. Skriver för att ta mig framåt. Försöker för första gången vara helt ärlig och då får det bära eller brista och de som vill får döma mig för min sanning.

Nu har jag lämnat prover för könssjukdomar på kvinnokliniken. Ytterligare ett krav från min partners sida. Det då varken han eller jag vet om jag under alkoholpåverkan gått så långt att jag har varit med någon annan. Jag skäms bara jag skriver ut dessa rader. Det är också helt sant att jag inte vet om jag gått hela vägen med någon under de tillfällen jag fått blackout. Jag har dessvärre ett mycket stort bekräftelse behov som blir än värre på fyllan. Har alltför många gånger gått över gränsen för vad jag normalt sett tycker är ok. Det gör att både jag och min partner vet att risken finns att det kan ha skett.
För att vi ska kunna blicka framåt var det två krav. 1)få koll på alkoholen/sluta 2) ta prover för sjukdomar. Så nu har jag tagit prover.

Jag skäms, gift kvinna, mamma! Ska inte behöva ta prover för könssjukdomar som en tonåring/singel. Jag ska inte vara med andra. Om jag vore singel ska jag för det andra skydda mig och ej utsätta mig för risken att smittas av något. Allra värst är om jag varit med någon annan givetvis att jag sårat min partner. Men det känns också för jävligt om jag varit det och utsatt mig för risken att smittas av något skit.

Just ikväll är givetvis ångesten mer påtaglig än vanligt. Jag kommer inte kunna slappna av förrän jag fått svar på mina prover. Inte för att ett negativt svar på proverna tar bort faktumet att jag ändå kan ha gått över gränsen för vad som är ok. Men jag får iallafall svar på att jag ej smittats och därmed ej kan ha smittat min partner. Alltid något.

Återigen man kan inte skylla på fyllan helt och fullt. Men jag kan inte annat än att stå för att utan A skulle jag inte ligga här i min säng med vetskapen om att jag fått göra tester för könssjukdomar. Oavsett fylla eller inte så måste man stå för sina handlingar. Det är vad jag försöker att göra nu. För att kunna gå framåt måste jag stå till svars för vad jag gjort och lappa ihop de sår jag skapat. Detta är en del av det. Pinsamheten i att behöva ta prover för könssjukdomar var oerhört tufft. Men säkerligen "bra" att må dåligt och få skämmas som någon form av straff för hur jag betett mig. Oavsett om jag bara har mig själv i grund och botten att skylla känns det hemskt. Jag hatar den bekräftelsesökande människan jag är och hur det förstärks under påverkan av A. Jag har en partner som älskar mig som stått vid min sida trots allt, borde inte det räcka? Uppenbarligen inte för med alkohol i kroppen söker jag bekräftelse på ett sjukligt sätt. Jag tänker inte på hur det trasar sönder de relationerna som är viktigast för mig. Äckel-kärring och patetiska människa är vad jag tänker i nyktert tillstånd om mig själv. Jag skulle vilja förstå hur jag resonerar och tänker under påverkan av A. Hur saker känns helt rätt, legitimt och riktigt när de är allt utom det.

Jag vill bort från den äckliga patetiska fyllkärringen jag så avskyr. Jag vill vara någon jag står för, jag vill ej gå med tankar som "vad har jag gjort","tänk om" och så vidare. Jag vill finns andra sätt att vara nöjd med mig själv på än att söka bekräftelse av det motsatta könet. Jag vill från insidan och ut kunna vara nöjd med mig själv utan att få bekräftelse av motsatta könet.

Jag håller mina tummar att proverna är rena och att jag på denna ångest slipper andra sjukdomar och allt som hör därtill.

Där var ytterligare en del av min smutsiga sanning och verklighet.

Jag kryper under täcket och slickar mina sår lite mer. Ja jag tycker synd om mig själv samtidigt som jag är smärtsamt medveten om att det är jag och endast jag som försatt mig själv i situationen som får mig att må såhär.

Nyckelpigan

Vi dömer dig inte, jag vill istället ge dig en stor kram för att du vågar berätta och att du är stark nog att orka ta tag i detta. Du kämpar ju som ett djur för att göra rätt. Tänk på den integritet och styrka du visar nu när du kämpar för de som är viktigast i ditt liv. En dag kan du kanske säga att du är en av de personerna, en av de som är viktigast i ditt liv. Just nu är du fylld av självförakt, skam och skuld. Jag vet att det inte är lätt, men lägg det så mycket du kan åt sidan och tänk på allt du är och gör NU!
Alla här inne har gjort saker vi skäms otroligt för, du är inte ensam. Det gör inte allt bra, det man måste fokusera på är att man inte kan ändra på det som hänt, bara det som händer NU och där gör du ju allt du kan.
När det värsta har lagt sig behöver du kanske någon att prata med för att läka och se vad som ligger bakom det där bekräftelsebehovet... försöka läka och förlåta dig själv.
Jag dömer dig inte, tvärtom, jag beundrar dig att du vågar dela med dig och att du även orkar lämna prov. Din man måste se hur du kämpar. Kamske är han för arg just nu, jag vet inte, men här kam du få massor med stöd!
Bamsekram

Observatör

Nyckelpigan TACK för att du finns när jag så väl behöver de där omhändertagande orden.

Såklart är min man arg eller rättare sagt ledsen och besviken vilket till viss del är värre att möta för mig. Han skäller inte utan vi lever vidare på något sätt. Det är något av ett vakum så att säga. Invänta proverna, visa att jag vill och hålla mig nykter. Vi pratar inte jättemycket ännu om det här, det beror på mig jag behöver älta det i mina eget huvud först. Han håller om när ångesten är som värst, jag gråter. Orden "behövs" inte just nu men de kommer behövas. Som du skriver jag måste kunna acceptera, läka för att kunna gå framåt.

Ja angående mitt bekräftelsebehov jag vet vad det beror på......
Har tidigare gått i terapi som barn/ung. Men helt klart är att jag som vuxen kommer behöva återuppta någon form av kontakt. Men just nu går kraften åt att bara vara, ta ett steg o taget.

Steget som behöver passeras nu är provsvaren....återigen tack fina
Fina du!

Nyckelpigan

En stor kram
Jah förstår att nu i den akuta krisen kan man inte reda ut saker, nu får man bara ta ett steg i taget tills man får fast mark under fötterna. Det är som du säger - det behövs inte så många ord alltid, bara att någon man tycker om håller om en när ångesten rasar. Jag är också där nu och varje steg är jobbigt, jag åker hela tiden upp och ner. Det jag just bu gör är att använda de stunderna när ångesten är mindre till att tanka energi inför nästa strid.
Du är modig. Du flyr inte, du nedvärderar inte problemet, du möter det head on och gör allt du kan nu. Håll fast vid det när ångesten blir för stor. Styrkekram

Jo observatör, alkoholen gör oss galna, a gör oss personlighetskluvna, och a gör oss främmande för oss själva och andra. Jag kan inte säga att det är ditt fel heller, när man sakta glider över i missbruk, beroende. Det är så det fungerar, för vissa aldrig, för andra senare och för andra tidigare. Det är inget man kan hjälpa, inget man strävar efter eller ens vill. Det är när polletten ramlat ner, som man har ett visst ansvar för att förändra, vilket du ju gör nu. När vi inser maktlösheten inför a. Då kan man börja kämpa. Din man hade gått ifrån dej för länge sedan om han tyckt o tänkt som du om dig själv, men han ser den person du ÄR och kämpar på han me. Ta all hjälp du kan få, sluta slå på dig själv. Du är värd det bästa och sätt igång kampen mot a med oss härinne. Stor Stödkram

Observatör

För mig kan ge mig sådant stöd och styrka uppskattas enormt. Jag tycker tar åt mig som en svamp av era ord! Kämpar framåt dag för dag.
Igår var första dagen som tanken på A kom i mitt huvud. Jag kände oh en flaska vin skulle vara gott men också känslan av att domna bort för en stund. Läskigt! Jag nästan slog till mig själv och tänkte sekunden efter fy vad läskigt alkohol-djävulen är, smyga sig på sådär. Nä alkohol löser inte mina bekymmer det är en sak som är säker. Igår titulerade maken oss som att vi blivit nykterister det kändes märkligt. Just order nykterist. Än så länge kan jag inte säga det har ju inte varit nykter så länge än. Däremot väljer jag uttrycker "jag dricker inte alkohol". Att säga att man är nykterist tyder för mig på att man ska ha kommit en bit på vägen och lyckats vara nykter. Kanske fel-tolkat. Och ja egentligen spelar det ingen roll vad man kallar det med just ju tänker och vrider jag ju på allt. I helgen ska maken och jag ha en helg utan barn då vi ska bo på hotell, shoppa, äta gott och gå ett evenemang på kvällen. Mysigt! Normalt brukar dessa tillfällen inkludera alkohol men inte denna gång. Det är självklart för oss båda! Det känns bra, kanske ges också tillfället att prata lite djupare utan vardagen som knackar på.

Kram till Er alla!

Observatör

Rena resultat på testerna alltid något. Som jag sagt tidigare inte för att det innebär att jag ej gjort saker jag inte borde. MEN jag slapp skammen av smitta iallafall.
Nu försöker jag se fram emot en helg tillsammans med maken med fokus på oss. Kram till er alla fina.

Observatör

Helt klart mycket bra samtal mellan mig och mannen. Jag har dock svårigheter att sova ångesten gör sig påmind. Många av er som har svårt att sova när ni slutat dricka?
Vi går mot tredje helgen sedan jag drack sist. Även den innehåller aktiviteter som normalt brukar innehålla alkohol. Jag ska fortsätta göra medvetna val och välja bort alkoholen. Detta trots att hjärnspöken hittat mig med förrädisk röst säger att det går väl bra med något glas. Men nej denna gång ska rösten ej få mig på fall. Har valt att vara chaufför i helgen.

Det tar lite tid för kroppen o knoppen att stabilisera sig. Prova att ta magnesium på kvällen, man kan bli lite trött av dom. Lugnande teer finn oxå i hälsokosten som kan hjälpa. Kram och grattis till dig

Gredos

Hej, ville bara säga att jag inte dömer dig för fem öre och jag tycker inte du ska göra det heller. När självföraktet blir för stort och tungt att bära, försök att vända på det och fråga om du hade dömt någon annan lika hårt? Om du visste att de kände så som du gjorde, om du visste att de va lika ridna av alkoholmaran som du är och varit, hade du verkligen dömt dem för "äckelkärringar" och annat sånt hemskt? Va snäll mot dig själv, du är inte en ond människa som illmarigt följt en utstuderad plan att skada dig själv och andra. Va snäll mot dig själv. Ge dig själv ordentligt med beröm för dessa två vita helger och se fram emot den som kommer nu med hopp och tilltro till dig själv att det blir en tredje. Jag hejar på dig

Jag får otroligt svårt att sova utan alkohol. Det är en av sakerna jag använt alkohol till som självmedicinering, att få kroppen att slappna av och tankarna att sluta gnaga sig ur hjärnan och ut i blodomloppet på mig. Man får nog ge sig till tåls innan kroppen hämtar sig igen och hittar det där lugnet man så väl behöver. Men a och o i avslappning för min del är andning, djupa andetag, in genom näsan ut genom munnen.

Observatör

Tack för dina kloka och välmenande ord! Jag försäkrar att ej döma mig för hårt men har nog en tendens att vara mycket hårdare mot mig själv än mot andra i min omgivning.
Ja full kraft framåt!

Observatör

Femte helgen nykter! Jag har varit på trevligheter där jag normalt hade druckit men valt bort alkoholen. Har även varit värdinna och valt bort alkoholen, det känns bra. Idag blev jag påmind om en av mina gamla fylle-fadäser och klumpen i magen landade direkt. Usch vad jag skäms. Samtidigt blir jag också heligt förbannad på människor som måste hänga ut andra. Jag tycker de borde tänka längre, förstå att troligen är just den händelsen inte något som personen i fråga är mest stolt över. Men det är tydligen att begära för mycket. Händelsen som jag påmindes om gör ont, det gör ont att jag druckit sådana mängder så jag gjort bort mig, det gör ont att människor pratar illa om mig. Men ondast gör att de man trodde var riktiga vänner garvar och tycker det är kul. Jag personligen tycker med lite distans till det att många av de saker jag gjort och saker jag utsatt mig för är allt utom kul, de har under lång tid visat att jag ej hanterar alkohol, att jag borde slutat för länge sen.

Jag fortsätter kampen och hoppas att även de som roar sig åt mina misstag kan se att jag försöker och kämpar för en förändring. Men också att även trots alla tokigheter så är jag inte värd att hånas. Alkoholen är ett gift som gjort mig till en människa som gjort saker som inte är jag som person. De som ej kan se det är inte värd mig försöker jag intala mig men det är svårt ska jag medge.

Observatör

Nya möjligheter!
Fortsätter välja nykterheten!

Observatör

Patetiskt, jag fortsätter välja nykterheten det gjorde jag inte. I hemlighet trillade jag dit. Var på annan ort och valde på konferens att ta två glas vin, trevligt. Men som de andra gick jag ej och la mig därefter utan drack på en lokal pub. Blev full! Fan varför försökte jag ens. Skämdes enormt dagen efter även om jag inte gjort bort mig sådär enormt. Det är egentligen bara jag som vet om mitt misstag. Har inte vågar erkänna för mannen då han berömde mig igår för perioden som gått. Det skulle varit 6 veckor nykter nu men blev drygt 5.
Men tänker försöka att inte slå för hårt på mig själv och fortsätta framåt. Konstatera att måttligheten återigen inte funkar. Då skulle jag tagit de där två glasen och sen lagt mig som de andra. Men med mina problem funkade inte det. Jag vet ju det men uppenbarligen glömmer jag väldigt snabbt.

Nyckelpigan

Om du läser i olika trådar här inne ser du nog att det knappt är någon (om någon överhuvudtaget) som inte fallit. Att falla är en del av tillfrisknandet, detta säger jag inte för att legitimera att ta sig ett återfall utan vad man väljer att göra med det när det händer. Om man reser sig, kavlar upp ärmarna, försöker lägga ångesten åt sidan och istället ta sig en funderare på hur man nästa gång inte ska ramla i samma fälla då kommer man vidare. Det är lätt att säga när man inte är fylld av ångest... jag drack själv på en fest förra helgen, jag gjorde inget dumt, men efter att ha stått emot när allt var så fruktansvärt känns det ju enormt onödigt... men jag inser att min trigger är när jag mår lite bättre och vill vara som alla andra, slippa allt kaos i huvudet... det visste jag redan men detta bekräftar ju det ännu mer... jag skulle "bara" ta en fördrink... nu vet jag att jag inte "bara" ska göra det, för då är steget till "bara" ett gott glas rödvin till maten så litet och sedan är det full rulle.... otäckt hur snabbt allt man vet och har gått igenom försvinner ut genom dörren... man blir ledsen för att man svikit igen och gjort att steget till tillit är ännu längre... men en sak jag lärt mig är i varje fall att inte gräva ner mig, att inte använda ångesten till att sparka på mig själv mer än jag måste, att använda detta konstruktivt, att inse hur på min vakt jag måste vara när jag trodde att jag inte behövde det.
Att du drack nu betyder inte att de veckor och de fantastiska framsteg du gjort är bortkastade. Du börjar INTE på ruta ett, du har en massa saker som du lärt dig och som finns kvar. I början behövde jag nästan testa när jag var själv eftersom jag hade ett sådant ultimatum hemifrån för att inse att jag inte heller klarade av att dricka när jag inte hade någon som vaktade mig... att problemet inte bara var att jag drack fort för att dölja... visst kan vissa gånger gå bra men det är bara en tidsfråga.
Vi kan hjälpas åt att påminna varandra om hur lätt vi glömmer ibland... Du har många kloka tankar om återfallet, håll fast vid dem och ta en dag i taget! De saker du gjort är fantastiska! Stor kram