Jag vrålar. Gud, kan man inte bara få dö någon gång. Jag är less.
Gud säger: "Ja, du ska få dö någon gång."
Men för fan, får jag lov att gå av skiftet nu i eftermiddag?

Jag fattar inte varför jag föddes och jag är trött på att plågas. Och jag super till mig en stunds vila.

Ska se om den finns på bibblan att låna. Såg Debattprogrammet. Holknekt har min djupa respekt! Minns du santorini? Hen brukade skriva om att göra en Holknektare, jag har för mig att det hjälpte hen att hålla sig nykter då i början. Camilla Kuylenstiernas bok har jag läst och tyckte om den. Har du läst Benny Haag? Tror den heter Makt, Mod och Motstånd - den tyckte jag också om. Fredagskram till dig fina LenaN / mt

LenaNyman

... bara för ett litet tag sen. Var länge sen jag såg till henne nu, tänkte jag. Göra en Holknektare, ja, gud, så sant. Tack för tipset om Haags bok, mulletant. Funderade på om det fanns fler böcker i ämnet när jag ändå var inne och beställde och ska lägga denna på minnet.

Måndagskram till dig, finis-mulletant!

är Jaget och missbrukaren av Craig Nakken, den beskriver mekanismerna i missbruket. Jan Johansens självbiografiska bok Med nya ögon är läsvärd, den var aktuell då när det ännu var rätt jobbigt här. Jag läste allt jag kom över då! Det finns en föreläsning om addiction med Bitten Jonsson på nätet. Där beskrivs bra hur det kan hända att en återgår till missbruk utan att förstå hur det gick till! https://youtu.be/D5Uzj-7LuGw Allt gott till dej / mt

LenaNyman

Jag har läst Kuylenstiernas bok nu och tyckte mycket om den. Holknekt var slutsåld, fick jag veta i efterhand, och ska göra ett nytt försök att beställa den och dom böcker du tipsar om här.

Trevlig helg! :)

LenaNyman

... inne hos Muris. Att jag upplever det som en sån gåva att Lucas stannade kvar ända tills jag var färdig med alkoholen. Jag tycker verkligen så, att det var en fantastisk gåva. Ett annat sätt att se på saken är att det var en verkligt gudomlig tajming; att jag hann bli klar med alkoholen innan Lucas ledsnade totalt. Det ska inte ligga på en partner att vara den andra partnerns livlina eller konstgjorda andning. Med detta sagt så lutar jag mig tillbaka i kontorsstolen och låter blicken vila en stund på mannen i mitt liv. Jag genomfars av oförställd tacksamhet.

Kuylenstierna skriver i sin bok, när hon varit nykter i nästan två år, att hon fortfarande såg sig som relativt nynykter. Det tycker jag ger mig ett gott perspektiv på den här resan. Det är så lätt att skynda på och ha bråttom och vilja forcera, i alla fall är det ofta så för min del. Den här resan har lärt mig att saker och ting måste få ta tid - och gör det också. Och allt det är helt okej.

LenaNyman

Sist i boken Ansvarsfull av Camilla Kuylenstierna skriver läkaren Christer Fjällström om hur hjärnan kidnappas av alkoholen.

"När man dricker för mycket byggs hjärnan sakta om. Går man in i ett dryckesmönster som innebär att man konsumerar en viss mängd varje vecka ser hjärnan alkoholen som ett främmande angrepp mot organismen. Det stressar hjärnan och den försöker skydda sig mot angreppet genom att nervcellerna, de så kallade neuronerna, omgrupperar sig och bildar nya nervbanor som har påverkan på både tankar, känslor och beteenden. Dessa nya nervbanor - "felkopplingen" som aktiveras av alkohol och tar över viljekontrollen - ligger som parallella spår till de normala nervbanorna i belöningscentrumet. Detta hjärnans lustcentrum har som uppgift att säkra vår överlevnad genom att ge oss motivation att äta, dricka och fortplanta oss. Men även alkohol och andra droger påverkar systemet. När lustcentrum stimuleras på kemisk väg, det vill säga med alkohol eller droger, ger det ett rus, en känsla av eufori, samtidigt som obehagliga känslor blockeras. Denna starka känsla av "belöning" gör att man kan bli beroende. Man kan säga att drogen har "kidnappat" ens förstånd. [...] Samtidigt med toleransökningen fryses endorfinerna, kroppens egna må bra-hormoner, ner med följden att man upplever olustkänslor och spändhet i nyktert tillstånd. Nykterheten blir därmed en plåga, så för att stå ut med sig själv, orka med livet eller bara känna sig normal, dricker man. [...] Sjukdomen är också progressiv, vilket innebär att om man en gång har fått den så finns den kvar. Det spelar ingen roll om du håller upp en månad, ett år eller tjugo år - hjärnan är kidnappad och med de nya nervbanor som bildats kommer hjärnan ihåg var du befann dig när du slutade dricka. Har du då lyckats sluta med ena benet i graven så tar det inte lång tid innan du dör av sjukdomen om du börjar konsumera alkohol igen."

Jag tycker det här var väldigt nyttigt och upplysande att läsa. Nu fattar jag ju varför mina uppehåll gjort vare sig från eller till - när jag väl börjat dricka igen. Det handlar om en faktisk förändring i hjärnan. På hösten för två år sen höll jag uppe i ett par månader. Efter tredje ölen jag drack efter det uppehållet, ja, då var jag där igen. På samma ställe. Med samma slags beteende. Nu fattar jag på riktigt varför det blir så.

napalosrot

LenaNyman, tack för att du delar med dig. Bra text som ger mig argument att vara nykter. Tror man måste uppleva det själv för att poletten ska trilla ner. Så är det för mig iallafall.

Heddali

Tycker just detta med att endorfinerna fryses ned och nykterheten är ett tillstånd i olust är väldigt träffande. Det är just den känslan att alkoholen löser upp de där spända knutarna och när man (jag) kämpar med första nykterhetsperioderna är det mesta grått och det som känns som färgerna är vinet. Ska läsa den där boken, verkar vara matnyttig läsning.

LenaNyman

Jag är glad för att jag var här och skrev då, för två år sen. Det blev så tydligt hur kvickt det gick att återvända till gamla hjulspår när jag formulerade det i ord, här inne.

Heddali; en annan sak som var intressant i boken - som den här läkaren tog upp - är att man tydligen kan dela upp beroendet i två delar, ett ärftligt och ett ickeärftligt:

"I det första fallet har det visat sig att om man studerar samtliga alkoholister så finns det i 20 procent av fallen en så kallad förstagradssläkting, det vill säga en förälder eller ett syskon, som missbrukar. Dessa kallas typ 2-alkoholberoende. Finns en ärftlighet i bagaget kommer typ 2- alkoholisterna, när de för första gången är i kontakt med alkohol, att uppleva att "himlen öppnar sig". Det kan vara den finniga tonåringen som hittar den där pusselbiten som gör att det inre tomrummet fylls, självförtroendet blir större och självkänslans "rustning" upplevs som helgjuten. Det gör att han eller hon sannolikt allt oftare kommer att söka upp alkoholhaltiga miljöer för att uppleva den sköna känslan igen.
I det senare fallet har man kommit fram till att det finns en sårbarhet i hjärnan, närmare bestämt ett stort antal svagheter, som gör en person mer eller mindre benägen att utveckla ett beroende. Dessa kallas typ 1-alkoholberoende och de tränar sig till ett beroende. De får följaktligen sjukdomen till följd av att de dricker en viss mängt varje vecka, likt en maratonlöpare som regelbundet springer en viss sträcka. Dessa utvecklar successivt sjukdomen och får debuten senare."

Min pappa var alkoholist. Och första gången jag drack öppnade himlen sig. Jag kunde bara inte sluta skratta, det var en euforisk upplevelse.

Heddali

Ingen i hela min släkt har så vitt jag vet någonsin haft problem med ah, och i min uppväxtfamilj har man aldrig druckit mer än pyttelite sällan. Jag var mycket måttlig fram till dryga 30 år gammal, sen långsamt arbetat upp mitt alkoholberoende under 10 år med att gå från vin bara nån gång i månaden, till en gg i veckan, till två ggr, och så sista åren 4-5 ggr i veckan. Till att jag aldrig vill findricka utan vill minst ha 3 glas för buzzen. Till att jag nu med stor ansträngning avstår och när jag trots det gjort avsteg och druckit då druckit för fort och för mkt. Måste läsa boken som sagt!

Hej världens finaste LenaN,

Din pappa var alkoholist? Jag har misstänkt det mellan raderna, men jag tror inte att du någonsin har skrivit det rakt ut. Det förklarar också kanske en del av hur du ser på dig själv...? Har ni kontakt idag? För han finns kvar va? Har han alltid varit det, så länge du minns? En alkoholiserad förälder sätter verkligen spår i sina barn... Vill du dela hur du tänker själv kring detta? Om inte, så har jag full förståelse för det, så klart.

Det du har klippt in ovan i #1360 är så otroligt bra! OM det är så, ja, då är det ju inte så konstigt att det inte går att dricka igen. OM det är så, då är det inte så konstigt att man hamnar på ruta 1 igen. Detta måste gälla alla typer av droger. Vet du, på något sätt blir jag nästan lycklig över det du skriver. Det är alltså inte konstigt att det inte funkar längre. Det är inte mig det är fel på, min karaktär, min vilja osv. Det har blivit fel i min hjärna och det rättar inte till sig, trots att tiden går. Befriande på något sätt. Om en stund kommer det kännas sorgligt, om jag känner mig själv. Men just nu - bara befriande. Det är ingen idé - lägg ner liksom. :-)

Hamnade jag själv i himlen efter första försöket? Jag tror det. Inte blev jag avskräckt i alla fall. Det tydligaste för min del är att jag aldrig haft någon naturlig botten. Aldrig någonsin. Jag har ALLTID, från första början, kört på fullt ös. Ingen avstängningsknapp liksom. Alltid blivit fullast, alltid druckit mest. Så här i retrospektiv, så har jag haft ett missbruksbeteende från första gången.

...hur man lyckas vända en text till dig, till att handla om mig själv... Ursäkta - kan någon lägga band på M?!

Ha en underbar dag, för underbar - det är vad du är. PUSS

LenaNyman

Vore inte det lagen om alltings helvete? Nä, förlåt, man ska kanske inte skoja om sånt här. Hur som helst är det intressant. Och du, Heddali, som känner att du kan hänföra dig till den andra gruppen. Var är du, förresten?

Och så har vi dig då, Muris. HEEEEJ!
Den här förändringen av hjärnan som blir rimmar lite illa med det faktum att hjärnan är plastisk. Men om man tänker på det ett steg till så är det kanske inte så underligt. Vad händer med ett stycke trä som anfalls av termiter? Jo, det blir ju ... eh, maskätet. Tar man bort termiterna så är träbiten fortfarande maskäten, det handlar inte om nån reversibel process. Annat är det kanske om man hjärntränar sig till nya spår. Men hur kan man träna sig till nya spår annat än att avhålla sig från termitangrepp? Ah, låter nog vetenskapen finna svar på den frågan...

Missbruksbeteende. Nä, det är liksom ingen hejd. Mat och alkohol, det har varit mina olympiska grenar. Världsbäst. Ingen av mina föräldrar var fet, inte kraftig en gång. Och så kommer jag. Men kanske blev jag en produkt av min uppväxt. Jag har aldrig sett med logiska ögon på mina erfarenheter. Att dom skulle satt spår på nåt sätt. Men förstås har dom det. Kanske är det först nu jag på riktigt kan närma mig vad som hänt. Faderskapet, han dog när jag var i femtonårsåldern. Och hans drickande - jag minns med vilken helig vrede jag hittade dom små snapsglasen bakom kaffebryggaren och gömda i skafferiet, hörde ljudet av en kork som sakta skruvades upp och igen. Den där vreden kunde inte få nåt utlopp eftersom jag från tidig ålder lärde mig att vara rädd för min far. Och när han dog, ja, då var det inte en far jag förlorade. Det var en komplicerad, förbittrad människa som jag aldrig lärt känna och som jag aldrig känt mig riktigt bekväm med.

Nu är det ett och ett halvt år sen jag lämnade alkoholen därhän. Alla fyllor jag sluppit vid det här laget. All ångest, alla skador, all allsköns jäkla skit jag inte behövt befatta mig med. Vet ni? En sådan välsignelse. En sådan lättnad. Ett sånt vackert lyft.

Vägen är måhända inte enkel. För mig var den lång och mödosam. Men vad som däremot är enkelt, och sant, är detta: Vi kan.

LenaNyman

Jag får ett telefonsamtal. Det är min kära gamla familjehemsfader i andra änden. Vi har inte mycket kontakt, men i går stötte vi ihop i mataffären och jag gjorde stora imponerade och avundsjuka miner åt dom mängder svamp han plockat. Det var liksom så häääär mycket..! I dag ringer han sålunda och frågar om jag vill ha lite (mycket) svamp. Han har precis kommit hem efter flera morgontidiga timmar i skogen.

"Om jag vill!", utbrister jag. "Jag vill så att jag håller på att halka av stolen!"

Jag kan göra det här. Fara till honom och hämta svamp. För att jag är nykter. För att han tycker att jag ska få en sån gåva. För att jag inte värjer mig utan i stället tar emot.

Fasen, friends i detta forum och universum; jag har, som en klok kvinna sa till mig en gång, hakat loss alla "men" och släppt loss livet. Äsch, kanske inte så helsickes genomgående men så här då: Jag sätter inte krokben för livet längre.

PUSS! Nu dansar jag iväg... <3

smittar av sig. Tack! Och jag förstår den. Detta är ju en av alla stora vinster med nykterheten. När man inte sitter fjättrad med en stor kätting till flaskan, finns det så otroligt många mer möjligheter till vad man kan göra istället. När som helst, och hela tiden.
Med valet att leva nykter, har man befriat sig. Sprit-trälen har befriats. Man är fri och kan leva!

Ha en glädjefull helg LenaNyman

Härlig är du Lena! Helt underbar! Precis som Pi skriver, så riktigt spritter det om dig. Den glädjen är du värd. Varje liten sekund är du värd.

Sedan till det mer dystra. Tack för att du delar med dig om din far. Sorgligt är det. Den där undertryckta vreden och ilskan - ja - den sätter djupa spår. Men den finns där. Den måste ut för att inte förtära inifrån. Vad man behöver förstå är att "bara" för att våra föräldrar haft en viss syn på livet och på oss, så behöver den bilden inte vara sann. Den behöver heller inte fortsätta att vara vår. Vi kan förändra oss. Vi kan släppa oket av gårdagen och skapa oss en ny framtid. Ett liv där man älskar sig själv och tar hand om sig själv. Ett liv där man lever i ett sunt förhållande och vågar visa sig svag. Ett liv där man vågar räcka ut handen och både ge och ta. Du visar att det är möjligt Lena.

Värme och kärlek till dig!

LenaNyman

Tusen tack för era kommentarer! Är lite sen att svara, jag är sån ibland.

Jag tänker på min resa. Att den pågått länge och i kuperad terräng. Och mest av allt slår det mig hur otroligt tjockskallig jag varit. Att det tagit sån tid, så många försök att rätta till mitt alkoholbeteende. Och att jag till slut begrep att nej, det här är inget jag rår på med goda odds. Och med det kom insikten att det var bäst att upphöra med alkohol helt och hållet. Men alltså, just denna trögtänkthet, den ... jag tror att det bland annat är den som kännetecknar en alkoholist.

Det är många nytillkomna här. Hej på er! Jättevälkommen! Jag vill bara säga, så här från min ringhörna, att oj, vad bra att ni tar tag i det här. Tappa inte modet. Häng kvar. Ett återfall; det är inget annat än ett gott tillfälle att lära sig mer om sig själv och hör till förändringsprocessen. Och nej, det säger jag inte som nån tafflig slags tröst. Det säger jag för att jag tycker att det är sant.

Muris, får jag stoppa in dig i örat och trycka på repeat? Då kan du få upprepa allt fint du säger och så kan vi lyssna till din väna raspiga förtjusande gälla stämma tillsammans och bara njuta och slicka i oss av allt självkänslofrämjande. Överens?

Att du tittar in hos mig gör mig lite glad forumhjälten ???? .

LenaNyman

Blir ju orolig när jag inte vet var du håller hus, ju.