Är ny här, men har varit inne och läst förut utan att ha varit medlem.
Jag har en sambo som är alkolist. Han har ett barn sedan tidigare och vi har ett gemensamt. Nu har det gått så långt att vi ska separera. Det känns helt rätt (finns inget alternativ) och alla känslor är som bortblåsta. Jag är helt övertygad om att jag kommer att bli en bättre mamma, nu mår jag inte alls bra... vi har kontaktat mäklare och är på gång att sälja huset. Men en sjukt jobbig sits just nu när sambon tar till alkohol för att han inte mår bra och jag får rodda precis allting. Båda barnen, hemmet, försäljning etc.
Det som är det absolut värsta i allt detta är mitt bonusbarns situation. Hon har en frånvarande mamma som dessutom bor i en annan stad (mycket det som gjort att jag har stannat kvar tidigare) Jag är orolig över hur hon kommer att klara av situationen och vart ska hon ta vägen om han inte är nykter? Självklart kommer jag att finnas för för henne men hur mycket ansvar ska man ta? Har pratat med hennes mamma om det här, (som inte inser problemet) men det är jag som har varit hennes trygghet de senaste 5 åren. Någon annan som har varit i liknande situation?

Nyckelpigan

Kan du inte göra en orosanmälan till soc? Du kan göra det anonymt, dottern behöver verkligen stöd och hjälp. kram

Heleena

Sitter hemma och funderar på det så många har skrivit om att hitta sig själv. Göra saker så att man inte tappar bort sig själv. Jag har alltid varit en person som tar för mig och gillar att umgås med andra och hitta på saker. Men sedan förhållandet blev allt sämre och alkoholen tog över så har jag liksom inte känt någon glädje. Troligtvis pga. oroskänslor när jag lämnat barnen själva med honom. Man styrs av kontrollbehovet och kan inte slappna av. Ringer och kollar hur det går osv... typiskt medberoende. Hur ska man kunna välja till saker för sig själv när man har fullt upp med allt hemma? Jag får liksom inte till det. Han är ju en bra pappa när han är nykter. Jag önskar att jag kunde lite på honom, men efter alldeles för många svek så är det omöjligt. Har tvingat i honom antabus när jag åkt bort någon gång. Men nu vägrar han det. Tror jag ska kontakta soc. men känns som att jag ska vänta tills vi har flyttat ifrån varandra. Just nu tar jag hand om barnen... får han reda på att jag har kontaktat dom kommer nog helvetet att bryta ut. Han säger att han vet att han inte kan dricka framöver när han är själv med barnen, men att han behöver det nu för att må bra, nu när jag ska lämna honom. Jag tror att han vet att jag kommer att kräva vårdnaden om sonen om han fortsätter som han gör. Men han måste göra en förändring för sin dotters skull!!!!

Du skrev och berättade hur din situation ser ut för ett tag sedan. Du började läsa här utan att bli medlem sen tog du steget, modigt! det ger oss chansen här att ge dig stöd och förhoppningsvis kan du hitta något som blir hjälpsamt för dig.

Du vill får en förändring i livet och ha energi till att vara den mamma du vill vara. Alkoholen har tagit för stor plats i ert liv och påverkat relationen väldigt negativt. Du är omtänksam och tänker nu på hur det kommer bli för din sambos barn samtidigt beskriver du att du kommer finnas där. Stöd och hjälp finns såklart för henne på fler håll. Du har också berättat för hans dotters mamma som inte ser problemet så som du ser det, klokt ändå att ta upp och prata med andra som är nära och på så sätt också framåt kan vara ett stöd.

I ditt senaste inlägg beskriver du att du nu försöker få allt att gå ihop, att vara ett stöd och samtidigt medveten om att du behöver komma tillbaka till att göra saker för dig, som du mår bra av. klok! det är också ett sätt att hjälpa alla runt om kring sig att samla sin egen kraft och med den kanske tydligare se, vad kan jag göra och vad kan jag inte göra i den här situationen.

Du har funderingar på att få mer stöd utifrån, soc är ett alternativ. har du mer tankar om vart du kan få stöd i den här situationen?

Fortsätt såklart också skriv och läs här!

Vänligen
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Heleena

Jag har pratat lite med mina föräldrar. Känner att jag skulle behöva prata med någon utomstående, att det skulle vara bra. Men just nu finns ingen tid. Fullt upp på jobbet då vi går kort. Idag var mäklaren här och vi har fotograferat huset inför försäljning. Måste rodda inför visningar... allt detta och ta hand om 2 barn. Sambon går runt och är småfull och irriterande hela tiden. För varje dag som går blir jag bara mer stärkt i mitt beslut!

Jag längtar till den dagen allt är klart. Tack för svar från er.

Heleena

Det har hänt en del sedan jag skrev här. Drickandet eskalerade. Han svek sin dotter framför ögonen på mig. Hon bad honom att sluta, han lovade... men nej. Morgonen efter hörde jag honom öppna en ölburk. Hur kan hjärnan ens fungera så??? Han bad tillslut om hjälp och jag ringde en kompis som körde in honom på tillnyktringsenheten.

Efter ett lååångt samtal med hans dotter, som klart och tydligt sa att hon ville prata med någon beslutade jag mig för att söka hjälp för hennes räkning. Jag ringde soc och gjorde anmälningar.
Nu är han nykter sedan 2v tillbaka. Dottern ska få samtalskontakt och sambon (än så länge) har berättat om problemen för sin chef och har genom arbetet fått läkarkontakt. Säger att han ska börja gå på AA möten, men har inte tagit steget ännu.

För min del känns det som att jag har gjort nåt... och det känns bra! Jag hoppas att detta kommer att funka. Är dock inte helt övertygad, men ett steg i rätt riktning.