Hej! Jag är ny här. Jag har nyligen börjat att inse att mitt liv inte är normalt. Min sambo är alkoholist, ibland erkänner han det och ibland förnekar han att han har problem. Det är inte bara det att han dricker, han har ett fruktansvärt kontrollbehov. Jag gick nyligen med i FB. Jag har under alla år tvekat på att gå med eftersom jag vet att det skulle bli problem. Det blev det också. Nu har han tvingat av mig mitt lösenord. Han går igenom min telefon varje kväll och kontrollerar om jag har ringt eller tagit emot några samtal eller sms. Detta förnekar han dock fastän man kan se det på telefonen.
Jag ska tillägga att vi har bott ihop i drygt 22 år... Jag visste redan från början att han drack, men jag trodde att jag kunde hantera det. Det har under alla år varit problem. När han har varit ute (vi har nästan aldrig varit ute tillsammans) sitter jag hemma och är livrädd för i vilket skick han är när han kommer hem. Ofta har det blivit bråk och han har slagit sönder mycket i vårt gemensamma hem.
För ungefär åtta år sedan blev det ohållbart och jag bodde hos mina föräldrar i två veckor. Då drack han dygnet runt och fick läggas in på psyket. Dock lovade han ju guld och gröna skogar så jag flyttade hem igen. I höstas orkade jag inte mer och åkte till mamma och pappa igen. Jag flyttade även mina hästar. Tyvärr höll det inte att bo hemma hos mina föräldrar och jag hade ingen annanstans att ta vägen, så jag flyttade tillbaka igen. Vi äger ett hus tillsammans med tillhörande stall. Jag har hästar, hund och katter.
I somras blev det återigen ohållbart och jag bodde ett par dagar i min bil... Nu blev han mer våldsam än tidigare, och jag fick en hel del blåmärken. Jag var alltså så rädd att jag inte vågade åka hem. Han menar att jag får skylla mig själv för att han blir så arg, jag är alldeles för envis. Alltså är det inte han som har problem här, felet är helt och hållet mitt.
Jag har påpekat att jag vet om att han dricker i princip varje dag. Det förnekar han bestämt TROTS att jag sett det med egna ögon. Dessutom märks det så himla väl på honom så fort han har tagit en öl.
Han har dessutom börjat få en hel del hälsoproblem och är hos läkare flera gånger i månaden. De hittar inget fel på honom. Jag funderar på om det är hans rop på hjälp, att de ska upptäcka hans missbruk? Istället skriver de ut bl.a. Tradolan till honom.
Nu har jag börjat leta bostad. Jag kan inte bo i lägenhet eftersom min hund är uppvuxen på landet och kommer att sitta och skälla oavbrutet då jag arbetar. Jag har ev. hittat ett hus som jag får hyra, jag kommer även att få hjälp med att ha mina hästar där. Grejen är att jag inte vill lämna mitt hus och mitt fina lilla stall. Hästarna är för tillfället det enda jag lever för. Samtidigt känner jag att jag inte orkar längre. Jag vill bara vara ifred. Helst skulle jag vilja gå under jorden helt, men det är inte praktiskt möjligt.
Jag har en väldigt begränsad umgängeskrets, han har en förmåga att "stänga in" mig hemma. En gång har han t.o.m. sagt att han egentligen inte vill att jag ska jobba, det vore bättre att jag vore hemma hela tiden. Nu stör han sig väldigt på att jag använder sociala medier.
Är det normalt att han ska ha tillgång till alla mina lösenord och till mitt FB? Han vill ha full kontroll på allt jag gör. Är jag ute och går med hunden så ifrågasätter han om det tagit för lång tid, ex. om jag träffat någon granne och stått och pratat med.
Jag har börjat att bli så rädd nu, och jag har nog inga känslor kvar. Samtidigt är jag livrädd för att berätta att "nu flyttar jag" för jag tror att det blir ett helvetes liv. Sist jag bodde hemma hos mamma och pappa trodde jag han skulle ta livet av sig.
Jag känner mig fruktansvärt ensam...

Frid 114

Läste.. O tänkte.. Vad konstigt, jag har väl inte skrivit detta.? Det kunde ha varit jag, vi är i samma situation. Förutom att även jag dricker. För att fly verkligheten. För att jag orkar inte leva det liv som är. Har du lämnat honom så gå inte tillbaka!!! Den dan han varit nykter ett år eller så, kanske då. Men inte nu. För övrigt så tror jag inte att det finns så mycket kvar, som han gjort mot dej. Jag flyr oxå till stallet, går med hundarna. Tar luft.. Har en konstant klump av ångest i bröstet. Önskar jag kommit dit du har. Men jag har bara en liten bit kvar! Lev! O njut av "ensamheten" ihop med din hund!

Livrädd

Han har nu lugnat ner sig betydligt och har nu börjat berätta om sådant vi aldrig pratat om. Han har berättat lite om sin barndom, om hur han hade det när hans far härjade som värst. Inga detaljer, men jag förstår att mycket av hans beteende bottnar i det.
Han vill att jag ska komma hem igen. Han säger att han har mycket att jobba med, men att han nu förstått vad han förlorat.
Jag känner att jag inte riktigt kan lita på vad han säger, även om jag skulle vilja. Han som jag en gång blev kär i har glimtat fram, men jag vågar inte tro att det skulle funka. Han kommer nu även att prata med en psykolog. Jag hoppas att han inte kommer att idiotförklara honom, för då är det inte lönt att han går dit ens. Han säger att han hellre vill prata med en kvinna, förmodligen för att han inte vill visa sig svag inför en man.

Jag sover fruktansvärt dåligt på nätterna och jag är grymt trött på dagarna. Jag har fortfarande inte berättat för mina kollegor (förutom två stycken), för jag vill på något sätt inte visa mig svag. Men detta är säkert ytterligare en svaghet hos mig. Jag har fått veta att en av mina svagheter består i att jag inte vill be om hjälp. Jag har alltid sett det som en styrka att jag kan hantera det mesta själv, men så är det tydligen inte. Jag har pratat med en underbar psykoterapeut som i första hand jobbar med våldsamma män. Det var så intressant att höra hans bild av situationen!

Jag tar en dag i taget, men jag mår inte särskilt bra. Hade jag inte haft mina djur så vet jag inte hur jag skulle orkat. Samtidigt är det mycket som ska fixas med dem. Till helgen kommer jag att flytta mina hästar till ett stall i närheten. Även om jag helst av allt skulle vilja flytta hem dem till mitt eget stall! Det är så tungt allting!

SkåneTösen

går och pratar med någon, det behöver du. Sen tycker jag att du inte ska lyssna på hans prat om guld och gröna skogar, han är alvarligt störd, han har bara bytt taktik. Hade han brytt sig om DIG hade han lämnat dig ifred och låta dig få huset. Han vill inte hjälpa dig det handlar bara om att han försöker få vad HAN vill.
Hade han fått dig tillbaks med hot som han gjort innan hade det inte varit något snack om att han ska söka hjälp eller att det beror på en taskig barndom. Jag har själv haft en traumatisk uppväxt men jag har aldrig betett mig en procent så jävligt mot någon. Aldrig. För jag har empati för andra människor än mig själv. Gå inte på det snacket.
Jag hoppas att du fortsätta kämpa för ditt liv så som du vill leva det, det har alla rätt till. Du är så stark som har lämnat, många lever kvar i sina destruktiva förhållande hela livet.
Styrkekramar till dig.

Jag är sjukt imponerad av dig! Vilken styrka! Du kan inte vända tillbaka nu även om det är jobbigt, hans gamla jag glimtar fram och du har hemlängtan. Han har en egen resa att göra och han måste sluta dricka. Flyttar du tillbaka är risken stor att han stannar kvar i samma liv. Och du vill ha ett nytt! Vänd inte tillbaka!

Annher01

Nä där går gränsen han har ingen rätt att få tillgång till dina lösenord på nånting/ det är din integritet det handlar om sätt ner foten!! Kämpa!!

Hur går det för dig?
Jag tycker inte du ska tänka på att gå tillbaka. Iallafall inte fören han är nyckter och har gått i terapi.
Stor kram ❤️

Livrädd

Jag flyttade tillbaka i mitten av november. Han lyckades till slut övertyga mig om att han tar tag i drickandet. Det har hittills varit en ganska bra period, men tyvärr misstänker jag att helgdrickandet har börjat sträcka sig ut i veckorna igen. Han är åtminstone snäll, han har inte varit det minsta våldsam sedan jag kom tillbaka. Det verkar som att han fattade och verkligen insåg att jag menade allvar. Jag tror inte att han vill vara med om det igen.
Jag känner mig i alla fall lugn nu och jag har fått en helt annan självkänsla. Nu vet jag att jag klarar att ta mig härifrån om det skulle behövas. Jag är inte beroende av någon. Den vetskapen att jag är stark gör mig lugn.
Hoppas att ni andra inte har ett helvete där ute. Jag vet vad ni går igenom.

Livrädd

Hur ska jag ta upp med honom att jag är orolig för att han börjar dricka mer och mer igen? Han försvinner ut till garaget lite för ofta, och när han kommer in igen misstänker jag starkt att han druckit igen. När jag flyttade hem igen var det han själv som dikterade villkoren. Han skulle sluta dricka på veckorna och klarar han inte det kommer han att ta hjälp. Haha, jag vet exakt vad ni tänker nu: vilken dum brud, är hon blondin eller? Jag funderar själv mycket över hur korkad jag egentligen är som går på det där snacket.
I söndags kväll hörde jag hur han öppnade en öl och konfronterade honom med det. Han undrade om jag var helt dum i huvudet och sa att det har gått mig på hjärnan. Men denna gången VET jag vad jag hörde. Förut har jag börjat tvivla på mig själv när han har förnekat.
Jag vet inte om jag vill leva mitt liv på detta sättet.

Bedrövadsambo

Vad ska du göra mer än att tro på hans ord? Om han sen inte håller sitt ord är det inte ditt fel, utan enbart hans fel. Om du VET att du hörde honom öppna en ölburk så vet du att han gjorde det. Och att han ljög om det. Säg precis det. Och flytta igen. Då slipper han dricka i smyg för dig. Tufft och oerhört smärtsamt och sorgligt, men det enda rätta tror jag. Styrkekram ❤️

Ursula

Hej Livrädd,
hm...
Du vet att det sätt han uttrycker sig på, "är du helt dum i huvudet?" etc, är onormalt, visst vet du?
Lämna honom. Vänta inte. Han verkar ta sig fram längs samma upptrampade stig som förut så det är nog riskfyllt. Jag vill inte skrämma dig men han är otäck. Utmana honom inte. Lämna honom bara. Du har väl en plan?
Ursula

eller ska säga så mycket mer. Du ska säkra strategier för att sätta dig själv i säkerhet, ordna för djuren och lämna honom.
Du är verkligen inte dum, helt oavsett hårfärgen, utan fungerar helt som de allra flesta i din situation. Att göra sig fri ur en destruktiv relation är för de flesta en lång och smärtsam process. Vi som varit på forumets anhörigsida länge har följt flera i den processen. Ibland 'vakat' med kvinnor som låst in sig i något rum i rädsla för livet. Tyvärr är det alltför många som faktiskt förlorar livet, blir dödade av 'sina' män. Det känns hemskt och förfärligt att skriva denna sanning - men jag gör det för det finns kvinnor som tackat för att den brutalt påtvingade insikten hjälpt dem att lämna.
Det är fint att du sökt dig tillbaka hit och att du skriver hur du har det. Att sätta ord på sin situation, att kunna läsa sin egen text, sina egna ord, är hjälp till den egna insikten - den som ska hjälpa dig att bli fri. Fortsätt skriva och glöm aldrig att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! Var rädd om dig! Kram, kram / mt