Jag skäms. Jag skäms för den människa jag blir när jag dricker.
Jag har alltid varit den roliga människan att dricka med. Hon som får alla att skratta, inte rädd för att visa upp sig på dansgolvet och alltid skaffar nya vänner. Men på senaste tiden, det senaste året för att vara exakt, känner jag mig bara pinsam. Det jag en gång tyckte var roligt med berusade och charmiga mig är numera rent ut sagt pinsamt. Jag känner mig högljudd, dansar för vildt, ska dricka shots och hetsa alla andra att göra likadant. För att toppa det hela slutar det alltid med att jag gråter eller bli aggresiv. Nu senast slog jag en vakt i ansiktet och polis tillkallades på plats. Helgen dessförinnan blev jag misshandlad av två killar när jag skulle köpa med mig mat på vägen hem. Jag har ringt hem till mina föräldrar och sagt Gud vet vad. Jag kan inte ens plocka upp telefonen när min mamma ringer längre. Det har gått över en vecka och vi brukar prata i princip varje dag. Kan nästan inte ens med att skriva det för jag skäms så- men jag skrek på min syster att jag inte älskar henne och att hon bara är min halvsyster. VAR FAN FICK JAG DET IFRÅN?! Jag kan för allt i världen inte förstå varför jag sa det och jag vill sjunka genom jorden. På riktigt.
Jag har skrivit så många inlägg här om mitt drickande och aldrig tryckt på sänd. Det är ett under för mig att jag inte bara kan sluta dricka och ta tag i mig själv. Jag har åtminstone tagit kontakt med min psykolog igen. Ska gå en gång i veckan nu i början. Kan inte komma på en enda sak som är vettigare att lägga pengar på just nu än henne.
Mitt drickande går ut över jobb, familj och ekonomi. Ibland undrar jag varför jag inte bara hoppar ut genom fönstret. Min ångest kommer så småningom ta död på mig ändå- så varför inte göra mig själv en tjänst och låta lidandet ta slut?
Men jag vill inte tycka synd om mig själv. Jag vill ändra på mig och mitt beteende och bli den beccabus jag vet att jag kan vara. En helt underbar och go tjej som alltid är glad och tänker på andra. Så länge jag inte dricker så kan jag vara den tjejen. Mitt förhållningssätt till alkohol är inte vad det varit och kommer inte bli det heller, så det är lika bra att acceptera. Jag kan inte dricka. Jag får inte dricka. Jag tål inte alkohol. Jag blir en helt annan person.
Jag vet bara inte hur jag ska klara detta själv. Jag har stängt ute alla och pushat iväg dom. Den enda jag har är min psykolog. Och er.