Tror att det är sex år sedan jag hittade till forumet och skapade min första tråd. Efter det gjorde jag ett andra försök till nykterhet. Skapade ny tråd under nytt namn.
Ingen av dessa gånger lyckades jag hålla mig nykter. Jag lyckades inte med att "bara festdricka" heller...eller att bara dricka 3,5:or. Eller att bara dricka på lördagarna...Alla strategier att lyckas hålla kvar alkoholen i livet har alltså misslyckats.
Nu vill jag inte mer och faktum är att min kropp orkar inte mer. Eller jo, det gör den - den orkar massor! Men, den orkar inte med mer alkohol!
Jag var inlagd för 3 år sedan då jag tagit mig en ordentlig fylla i ren desperation. Sökte mig sedan till psykakuten. En av undersköterskorna sa då till mig "än så länge ser du fräsch ut och det syns inte att du har druckit, men fortsätter du i 10 år till så kommer det att synas på dig". Jag har alltså nallat 3 år utav dessa 10. Vem vill vara en människa som ser "alkoholiserad" ut???
Jag tänker så här - jag har en granne som är rejält nedsupen. Hon är 10 år äldre än jag. För 10 år sedan tänkte hon förmodligen som jag gör nu. Hon såg fräsch ut, hade jobb, höll fasaden snygg och drack absolut inte varje dag. Hon brukade ha en mugg vin stående bakom gardinen när hon lagade mat - precis som jag. Nu? Hon har förlorat sitt jobb, barnen har flyttat hemifrån, förhållandet kraschat, de flesta av hennes vänner har sagt upp bekantskapen och hon sitter i soffan i pyjamas och dricker ren vodka ur flaskan tills hon däckar. Varje dag samma sak.
Tänker man att det är där det ska sluta? Nej det är klart man inte gör. I min värld kommer jag att stå och laga min mat med mitt vin bakom gardinen i minst 40 års tid till och ingenting annat kommer heller att förändras.
Vid snart 50 kommer insikten krypande om att saker redan HAR förändrats. Jag klarar inte att dricka 2 dagar i rad längre, jag tränar fortfarande, men mer sporadiskt än tidigare. Fler människor har sett mig full, jag väger 15 kg mer än för några år sedan, min nattsömn är sämre o.s.v. Jag antar att någonstans på vägen släpper spärrarna för många. Fasaden rämnar, värdigheten är redan så taggad i kanterna att det lilla som finns kvar inte känns värt att kämpa för. Kroppen är trött och sliten och har man jobbet kvar så orkar man ändå inte med det utan blir långtidssjukskriven. Familjen och vännerna har tagit avstånd. Kvar finns bara...flaskan...
Man kan inte lura kroppen och man kan inte lura andra människor, inte hur länge som helst och hur många gånger som helst.
Än så länge är jag frisk, mitt liv är fortfarande intakt och jag har ännu chansen! Jag vågar inte ta risken att låta mer tid gå. Jag vågar inte låta min självkänsla och värdighet få fler törnar. Jag vågar inte ta risken att min familjs förtroende fullständigt försvinner. Jag är rädd att jag i alkoholdimman missar min "hållplats". Den som jag borde stigit av vid. Rädd att sitta på ändhållplatsen, ensam med min flaska, utan pengar till biljetten tillbaks.

Mimmla

För varmt mottagande! :-)
Vad skört allting känns...
Blev en mil i skogen tillsammans med hunden. Lunch och sedan kom tröttheten. Den där tröttheten som fullständigt knockar en. Var tvungen att ta en powernap fastän det behövs både tvättas och städas. När jag hade börjat laga kvällsmaten så dök det upp, suget med stort S. Nu när jag varit så duktig i dag...ett glas bara, eller två...
Jag känner mig ju duktig för att jag inte druckit något. Jag kan väl inte belöna mig själv för att jag inte druckit genom att dricka. Hur jäkla felprogrammerad är inte hjärnan?!? :-)

Karin01

Jag sitter och funderar på att unna mig ett glas vin ikväll eftersom jag var så duktig som drack en alkoholfri öl igår. Logiskt.

Rallan

Den där felprogrammerade hjärnan känner jag så väl igen. Jag har varit duktig i flera dagar så visst borde det vara ok med ett glas vin ikväll. Bara 1 kanske 2...
välkommen Mimmla, jag följer din tråd.

Mimmla

I morse hade jag och alkodjävulen en strid som hette duga! Den försökte intala mig att köra inom Systembolaget, som ligger mitt emot affären där jag var och storhandlade. Ja visst...lite vin så där på förmiddagen, det är ju iaf semester! Den försökte med alla fulla trix den kunde komma på. Köp 5,5-procentig rosé - då kan du dricka ett par flaskor utan att det märks...Du är inte alkis, du har ju inte druckit på hela veckan försökte den sedan - och en gång i veckan kan du ju dricka - det gör ALLA. Ok, men några 3,5:or då? Så slipper du gå inom Systemet? Jag förklarade strängt för den att jag hellre lägger pengar på en ny parfym och en hudlotion som jag faktiskt behöver, och att man inte kan få ALLT man vill ha, det handlar om att prioritera.
Ny parfym, ny hudlotion och en timmes promenad med hunden blev det. Så nu doftar jag frisk luft och god parfym! :-)
Den lille djävulen frynte på näsan och drog sig undan i sin hörna igen. Den har inte synts till under resten av dagen. Man kan inte behaga alla! :-)

Karin01

Gud så härlig läsning! Nu blir man ju nyfiken på vilken parfym du unnade dig?

linn

Och bra unnat! Det behövs, att se att man vill uppmuntra sig själv att det inte innebär alkohol. Du vann striden!

Mimmla

by Giorgio Armani. Ett nytt liv kräver en ny doft. :-)
När man sitter där och kämpar med Systemet på 50 meters avstånd...och man är så medveten om vilken slak lina man balanserar på - vad liten och bräcklig man känner sig då! Det behövs så lite för att det ska gå åt skogen...

RaniLee

De tankar du skriver om känner jag så väl till. Min skräck är att bli som mina föräldrar, huh...Även jag är tillbaka till forumet nu, en tredje gång. Lite jobbigt såklart. Bra att du kom tillbaka. Kommer att följa din resa.
ps
Jag brukar unna mig massage som feelgodbelöning.

Mimmla

skulle jag så väl behöva RaniLee! Känns som att alla års lögner, ångest och smusslande har satt sig i min rygg och mina axlar...
Mina föräldrar drack inte men min mamma hade ett onaturligt förhållande till alkohol som inte heller var bra. Det var inget man fick prata om och trots att de både måste ha märkt (om inte annat så när de bjöd på snaps ur en flaska som innehöll vatten) att jag drack i tonåren så var det inget de låtsades om.
Som vuxen har jag fått veta att det finns alkoholism i släkten och både jag och ett par av mina jämnåriga släktingar har problem.
Jag har valt att prata öppet kring detta med mina barn. Vill ju att de ska med sig ett risktänkande ut i livet...

Sundare

jag hänger också på. Har umgåtts med min ångest idag och detta forum har hjälpt mig nu när jag ska börja formulera en ny livsstil som går att leva. Känner igen mig så i dina beskrivningar. Idag är min första dag.

RaniLee

med min dotter. Vi har många med alkoholproblem i släkten och jag vill att hon ska vara medveten om riskerna för beroende, att de finns hos oss. Jag tror att det är jättebra att våga prata öppet om beroende och att det är en sjukdom.

Önskar dig (och vovven) en fin söndag!
Kram

Gunda

Jag har också försökt prata med de mina om A problem. Men jag tar inte in mig själv riktigt i det. Har ett barnbarn som jag är mycket orolig för och hon tar inga argument allt. Är så rädd för att hon ska hamna där jag är i dag.
När jag var i hennes ålder så hade inte jag några problem utan höll mig borta från A, tog ansvar för barnen. Men med åren har det stegrats och nu har det gått över styr.
Jag är arg på både mig och A, den har ställt till väldigt mycket, men nu är det dags att ta tag i livet och förhållningsättet som jag har till allt.
Så skönt att detta forum finns, det känns som ett halmstrå i detta.

Mimmla

Det är lögnerna och hycklandet som är skadligt.
Min mamma lever i tron att jag haft den perfekta barndomen. Hon har dolt allt som inte passar henne att jag ska veta om henne och släkten, hycklat och blåljugit. Läst min dagbok, snokat i mina lådor, gömt brev som hon inte tyckte att jag "behövde läsa". Klassiska kommentare var "nuuu, var du ingen snäll flicka", "det trodde jag inte om dig", blandat med "silent treatment", mutor och hot. Men visst, jag fick det mesta jag pekade på. Hon pratar skit om mig med mina barn, hånar mig och påpekar att jag borde gå ner i vikt. Så fort jag vill göra något hon inte gillar så säger hon med ett snett leende "hur mycket ska du ha för att låta bli?". Hon har ALDRIG sagt att hon älskar mig. När jag berättar saker kan hon säga "haha, DET tror jag inte på!"
Och vem har dåligt samvete och ångest över vår relation? Jo, det har JAG? Ångest över att jag inte kan älska min mamma, dåligt samvete över att hon sitter ensam och att ingen kommer och hälsar på henne...
Visst är det sjukt?

Mimmla

När jag ifrågasätter saker eller vill prata om något "känsligt" drar hon sig inte för att hota med att ta livet av sig.

RaniLee

Min dotter sa stopp till sin pappa, när hon blev mamma, men det var tufft. Min exman, min dotter pappa är periodare (nu nykter sedan 5 år) och manodepressiv. Han gjorde hennes unga vuxna liv till ett elände. Sårade henne, sa fula saker om henne, tryckte ner henne gång på gång. Hot om självmord och även hot med kniv en gång på sin egen strupe förekom. Sen kom en dag när hon fick nog, när barnen var små. Hon satte stopp och bröt kontakten i flera år. Nu när han är nykter och när han mår bra, ses de ibland, en stund.

Vi kan inte ändra på andra personer, men vi kan ta ansvar för oss själva. Säg stopp och ställ krav på hur du vill ha er relation. Du har makten, även om det är svårt.
Kram

Sundare

Säg stopp! Du har inte plats med det du beskriver i ditt liv. Du ska ta hand om dig själv nu.
Stopp och frys!
Låt det gå en längre tid mellan ditt alkoholstopp och att ta tag i den där sörjan du berättar om. Om det alls går att ta tag i? vissa saker och framförallt vissa människor - även om de så är våra egna föräldrar - kommer vi aldrig aldrig tillrätta med. Hur mycket kraft vi lägger ner och hur stora krig vi utövar.
Nej ta hand om den som är viktigast här och nu och det är du Minmla, det är du. Jag försöker själv öva mig i det nu, att se att jag är värd att tas om hand.
Kram och jag följer dig under denna dag