Förnekelse har väl de flesta av oss tillämpat. Inte enbart i den enkla meningen att vi inför omgivningen förnekar något vi sagt, gjort eller tänkt. Utan i den för oss själva allvarliga formen att vi förnekar inför oss själva. Åtminstone har jag under många år gjort så.
Jag vägrar helt enkelt ta in uppenbara fakta.
I en första fas vägrar jag att inse allvaret och konsekvenserna av alkoholmissbruket. Detta för att jag begriper att om jag accepterar mitt alkoholproblem finns det stor risk att flaskan tas ifrån mig. Snuttefilten försvinner genom egen insikt eller andras påverkan.
I stället försvarar jag mitt alkoholmissbruk med att ingen i min omgivning behöver lida ekonomiskt av mitt drickande.Jag sliter hårt för det under långa nyktra perioder men där framme hägrar flaskan i ett gyllene sken. Därigenom rättfärdigar jag även andra konsekvenser av missbruket. Jag arbetar ju och gör rätt för mig.
Särskilt förödande blir detta förnekande, när jag under lång tid bygger upp en skenverklighet. ”Det är inte alkoholen som
orsakat detta utan det är de andra." Arbetsgivare, sambo, samhället, vänner, grannar och så vidare. Ja, en gång var det till och med en hund. Det är ju de som står i vägen för min önskan att ge mig hän åt alkoholen.
Jag förstår att ingen kan bli nykter om hen inte bryter detta förnekande och ser sanningen eller åtminstone delar av den. Att inse sin maktlöshet inför alkoholen. Detta är jag övertygad om. I akuta kriser får jag den största möjligheten att börja bryta förnekelsen. Därför kan det vara bra
att ta konsekvenserna av missbruket fullt ut, dvs helt utan hjälp. Detta är dock något som måste användas med stor försiktighet. Jag har själv varit mycket nära självmordet flera gånger när lidandet blir för stort. Jag har till och med druckit glykol. Men varje gång har jag räddats och den gången med glykolen var det i sista stund. En mycket god vän dog i en blodpöl på sitt köksgolv i en sådan fas.
Den andra fasen av min förnekelse uppstår när jag ändå accepterat att jag är alkoholist och att alkoholen är orsak till mina svårigheter. Jag har helt enkelt ärvt en sjukdom, ungefär som en diabetes. Nu har jag hittat orsaken och håller jag mig bara nykter kommer livet att ordna upp sig, "Det är bara att avstå från alkohol"! Någon bearbetning av bakomliggande problem eller ändringar i livsföringen tycker jag inte behövs. Med detta förnekar eller negligerar jag orsakerna till missbruket. Men eftersom jag inte seriöst behandlar dessa blir nykterheten inte långvarig. Jag arbetar istället allt hårdare för att visa att jag duger.
Jag behandlade inte mitt känsloliv på djupet under mina långa nyktra perioder, ofta mer än ett år. I dag tror jag att jag kanske lyckats förbli nykter om jag funnit någon djupgående mening med livet. Men det kanske även hade räckt att bearbeta fundamentala känslor som till exempel rädsla och andra
känslomässiga yttringar som till exempel att kunna ge och ta emot kärlek. Det är först på senare år som jag börjat inse att mitt hävdelsebehov och min fåfänga har något att göra med min alkoholism.
Vad som aldrig lyckats för mig är att omfatta tron på en högre makt. Detta trots att jag insett att jag har ett behov av att tro. Kanske att jag här snuddar vid en mycket central punkt för min egen nykterhet. Tron på en kraft starkare än det egna jaget kanske är en nödvändig förutsättning för mig att uppnå
varaktig nykterhet. Men tro är inte lika lätt att erhålla som alkohol.
Den säljs inte på flaska!