Jag tycker att Alkoholberoendet är en ensamhetens sjukdom. När jag dricker går jag in i mig själv och då finns bara flaskan och jag. Den
yttre världen upplever jag som störande. Sedan under tillnyktringsfasen är ensamheten också påtaglig. Då är det jag
och ångesten. I mellanliggande faser försöker jag kompensera mig och/eller dölja svagheten. Då bär jag på hemligheten. En hemlighet som distanserar mig från omgivningen och är grogrund för ensamheten. Jag upplever mig annorluna och paranoida tendenser dyker upp. Med tiden har jag lärt mig att detta även gäller för flera andra alkoholister.
En alkoholist jag känner vägrade hälsa på människor han mötte i det mindre samhälle där han bodde. Orsaken var att
han ansåg att de andra skulle hälsa först, därefter ansåg han sig vara skyldig att besvara hälsningen. Detta agerande fick
naturligtvis konsekvensen att alla slutade hälsa på honom. Då fick han bekräftat att han var utstött.
Det läge som han försatte sig i känner jag mycket väl igen.Detta med att dra sig undan för att få utanförskapet bekräftat.
Då får jag dessutom någon att rikta mina aggressioner mot. Och så vill jag ha det när jag inte vill bli botad. Det är
de andras fel att jag dricker eller att jag står utanför. Jag vältrar mig i självömkan och självförsvar i det egna råttboet, dit
jag förpassat mig i den ständiga kampen mot omvärlden. Ett agerande mot den egna nyttan för att envist hävda sig själv.
Envisheten och självsvåldet tar över. När jag sedan blivit tillräckligt ensam är risken mycket stor att jag super av leda
och tristess. Och sist men inte minst av gammal vana. Vanans makt vid alkoholism är underskattad.
Jag har funnit en metod att möta omvärlden. Att denna metod är destruktiv försöker jag förtränga med, just det, alkohol.
Ändå längtar jag efter att ingå i ett sammanhang. Att vara delaktig och känna gemenskap. Under nyktra perioder försöker jag hitta dit men hålet inom mig vill inte täppas till. Och till slut efter en del försök drar jag mig tillbaks till råttboet igen. Dit där jag känner mig hemma.
Jag skulle gärna vilja veta om det finns någon mer än jag som känner på detta sätt? Detta med att skriva här är ju ändå något slags gemenskap.
Ikaros