av Ikaros

Jag tycker att Alkoholberoendet är en ensamhetens sjukdom. När jag dricker går jag in i mig själv och då finns bara flaskan och jag. Den
yttre världen upplever jag som störande. Sedan under tillnyktringsfasen är ensamheten också påtaglig. Då är det jag
och ångesten. I mellanliggande faser försöker jag kompensera mig och/eller dölja svagheten. Då bär jag på hemligheten. En hemlighet som distanserar mig från omgivningen och är grogrund för ensamheten. Jag upplever mig annorluna och paranoida tendenser dyker upp. Med tiden har jag lärt mig att detta även gäller för flera andra alkoholister.

En alkoholist jag känner vägrade hälsa på människor han mötte i det mindre samhälle där han bodde. Orsaken var att
han ansåg att de andra skulle hälsa först, därefter ansåg han sig vara skyldig att besvara hälsningen. Detta agerande fick
naturligtvis konsekvensen att alla slutade hälsa på honom. Då fick han bekräftat att han var utstött.

Det läge som han försatte sig i känner jag mycket väl igen.Detta med att dra sig undan för att få utanförskapet bekräftat.
Då får jag dessutom någon att rikta mina aggressioner mot. Och så vill jag ha det när jag inte vill bli botad. Det är
de andras fel att jag dricker eller att jag står utanför. Jag vältrar mig i självömkan och självförsvar i det egna råttboet, dit
jag förpassat mig i den ständiga kampen mot omvärlden. Ett agerande mot den egna nyttan för att envist hävda sig själv.
Envisheten och självsvåldet tar över. När jag sedan blivit tillräckligt ensam är risken mycket stor att jag super av leda
och tristess. Och sist men inte minst av gammal vana. Vanans makt vid alkoholism är underskattad.
Jag har funnit en metod att möta omvärlden. Att denna metod är destruktiv försöker jag förtränga med, just det, alkohol.

Ändå längtar jag efter att ingå i ett sammanhang. Att vara delaktig och känna gemenskap. Under nyktra perioder försöker jag hitta dit men hålet inom mig vill inte täppas till. Och till slut efter en del försök drar jag mig tillbaks till råttboet igen. Dit där jag känner mig hemma.
Jag skulle gärna vilja veta om det finns någon mer än jag som känner på detta sätt? Detta med att skriva här är ju ändå något slags gemenskap.
Ikaros

Pi31415
fre, 2016-10-28 - 18:45

har varit en vanlig sysselsättning för mig också. Jag upptäckte tidigt i min alkoholistkarriär att det fanns många fördelar med att dricka ensam. Ingen risk att någon snyltade på den gudomliga alkoholen, ingen runt sig som babblade, krånglade eller stökade. Bara helt kunna ägna sig åt sitt eget drickande och sin egen fylla. Och ingen risk att någon drack ur flaskorna när man slocknat/ankrat, man kunde fortsätta när man vaknade.

Denna typ av drickande gör också förmodligen att man utvecklar alkoholismen mycket snabbare, än de som bara dricker när det är fest och i lag med andra. Då blir det färre tillfällen, fyllorna blir glesare i almanackan. Det är sällan fester på måndagar, men inget hindrar att man dricker själv då.

Jo, många av oss alkoholister har nog en hel del speciella egenheter. Många av oss har t.ex.en oerhört stark vilja. Och det kan vara en stor fördel om man blir så klarsynt och förståndig att man vill sluta med skiten. Då vänder man viljan mot all alkohol.
Det kan till och med vara så att det är en viss fördel med att ha varit en "ensamhetsdrickare". Har man inte varit beroende av att andra måste festa för att få dricka själv, behöver man ju inte heller vara beroende av att andra ska sluta med alkoholen för att man ska sluta själv.
Har man lyckats att bli alkoholist på egen hand, ska man väl klara av att bli nykter på egen hand. Jag menar då inte att man ska undvika att söka hjälp, utan att man kanske har bättre förutsättningar att jobba med sig själv, sina tankar och sin nykterhet.

Ja detta forum är ett mycket bra stöd när man ska beträda den nyktra stigen och påbörja sin vandring mot ett bättre liv. Här upptäcker man att det finns många andra med alkoholproblem, som delar med sig av idéer, tankar, erfarenheter och kunskaper. Här är vi många med det dolda handikappet att ha genomgått faserna från att först älska alkoholen, sedan bli slav under den, för att slutligen hata den och förhoppningsvis komma till insikt att man måste sluta med alkoholen.

I gemenskapen här på forumet är du varmt välkommen. Använd det efter behov. Läs, ta del, fundera, skriv och/eller dela.

Dionysa
fre, 2016-10-28 - 19:02

Ja, det här Forumet fungerar verkligen bra. Här finns utrymme att både begrunda, avdramatisera och förstå allvaret i missbruket. De som skriver är insatta på olika sätt och moraliserar aldrig. Vilken missbrukarvård kan erbjuda det?!

Jullan65
lör, 2016-10-29 - 06:27

Hej o välkommen hit. Ja, jag känner väl igen mig i dina beteenden och tillskriver adjävulen en stor del. Det är väl självömkan vi eller åtminstone jag ägnatmig åt vid otaliga tillfällen och ff gör för den delen. En god andledning att fortsätta dricka liksom, eller trösta sig med, eller döva sig med, ja a blir centrum på nåt sätt. Alkoholism kallas ibland för själens sjukdom och det betyder väl egentligen att den tillskriver oss användare olika psykiska besvär. De enda sättet att se vad som är vad är ett längre uppehåll. Kanske nån form av terapi eller aamöte, att skriva läsa här. lycka till och välkommen

Sundare
lör, 2016-10-29 - 09:04

Hej, jag precis återkommit in här till forumet och jag känner igen mig så i flera meningar, både din tråd och kommentarerna. Jag dricker mig sakta men säkert till ensamhet och ett utanförskap. Är inte ensam, har familj och vänner, men alkoholen är vad jag har valt ett alldeles för långt tag här nu och alkoholen leder till ensamhet. Och man kan fly ensamhet med mer alkohol. Vilken förfärande rundgång.
Stöd och förståelse betyder mycket. Jag följer dig gärna så blir vi lite mindre ensamma i detta.

Ikaros
sön, 2016-10-30 - 20:15

Första kontakten med alkoholen fick jag i hemmet året då jag fyllde tretton. Det var strax efter nyår och jag låg i min
säng och läste ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg. Vi hade besök av farmor som disponerade mitt rum varför jag sov i
vardagsrummet. Eftersom det hade varit jul fanns det alkohol i huset. I skåpet under det nyinköpta kylskåpet stod en
flaska dessertvin. När det var tyst i huset smög jag upp och tog några klunkar ur flaskan.
Jag lade mig åter att läsa och ett värmande lugn spreds min kropp. En värma omslöt mig som jag aldrig upplevt förut. Det var som en varm filt av liv som kramade mig. Tiden tycktes stå stilla och tryggheten kändes absolut. Det luktade jul och kärleken omslöt mig. Jag hade funnit min mentala islandströja. Efter en stund vågade jag mig upp och tog en klunk till varefter jag lade mig ner och njöt. Det snurrade lite i huvudet men jag kände mig till
freds och jag tyckte mig känna Karl-Oskars närvaro från boken. Sedan somnade jag. Men minnet skulle följa mig genom livet. Dessa korta minuter av lycka gjorde ett outplånligt och ödesdigert intryck. Jag längtar dit. Till ensamheten , kärleken och flaskan med de magiska krafterna..
Kanske bidrar det till min ensliga fyllor nu nästan 60 år efteråt?
Med Spolarvätskan invid sängen och vidriga uppvaknanden med en ångest som ligger utanför allt förstånd?
Ikaros

Gunda
mån, 2016-10-31 - 07:11

att A kan göra detta med oss. Vi ger oss in i det utan att tänka på resten av våra liv, förstår nog inte överhuvudtaget att det kan bära iväg åt ett fullständigt beroende, talar i egen sak. Känner igen detta med ensamheten och att jag tycker om att dricka ensam, då kan jag fylla mitt glas till brädden utan att någon tittar snett, eller som har kommentarer. Jag delar inte gärna flaskan med någon utan vill ha innehållet själv.
Att de första klunkarna kan ta oss till en himmel som vi inte viste fanns. Att de där gör att man fastnar och att det så småningom går över styr.
Det här forumet är verkligen bra, här kan man ventilera och läsa, hitta insikter som man inte hade.
Jag har skrivit många gånger att jag tror att någon där uppe såg till att jag hittade hit, ahaupplevelserna har varit många och jag hoppas att den jag kan hjälpa mig själv att komma ur skiten tillsammans med er andra.

Ikaros
tis, 2016-11-01 - 19:40

Ja det är så tragiskt att jag varje gång jag startar ett ensamdrickande tror att jag skall uppnå något. Ett slags frid. Och sedan efter några dygn vrider jag mig i sängen och vet inte om det är dag eller natt. Och då har jag behov av någon. Ändå finnns den där hos mig, längtan av att klara mig själv med massor av sprit. Jag har lekt med tanken att skafffa så mycket alkohol så jag faktiskt super i hjäl mig. Men då kommer väl en räddare eller så blir jag så rädd själv att jag tar hjälp. Ja detta om ensamhetens drickande