Rundgången
Ett av de vanligaste mönstren i min alkoholism är rundgången. Den kännetecknas av att jag i nyktert tillstånd bygger upp ett inre känslomässigt tryck.
Orsakerna kan vara många, men det handlar om episoder som väcker känslor.
Det kan vara enkla händelser i trafiken, en upplevd oförrätt av någon myndighet eller ett gräl med någon. Ja, kort sagt, vad som helst som stör min inre balans. En ofta ingående ingrediens är att jag bortser från, eller helt enkelt inte ser min roll i det inträffade. Det är de andra som bär skulden.
I stället för att bearbeta känslorna och deras orsaker bygger jag upp ett bibliotek av oförrätter. När denna känslobrygd fått jäsa under en tid blir trycket till slut för högt och kärlet kokar över. Det är då jag, som alkoholist, lärt mig en metod som fungerar. Jag börjar dricka. Nu kan jag rumla om bland känslorna.
Frossa i verkliga och inbillade oförrätter. Tumla runt i känsloutspel. Och ibland hota någon som stör mig. Det har hänt att jag i sådana utspel slagit andra människor. Inte för att de gjort mig något konkret. De har bara haft oturen att uttrycka något som öppnat en negativ associationsbana in i mitt inre. Detta vid ett tillfälle då mina känslor pockade på att få utlopp. Jag har alltså agerat som en aggressiv hund och bitit utan något påtagligt yttre hot. Till min tröst kan jag säga att våldstendenserna avtagit med åldern. Testosteronhalten har väl sjunkit.
Men även en del icke alkoholister har funnit att alkoholen är effektiv då känslorna är i svajning. Det är inte i detta stadium som den avgörande skillnaden mellan den beroende och den icke beroende visar sig, utan först i nästa stadium då det gäller att nyktra till. Icke alkoholisten kan i motsats till mig bestämma när han vill sluta dricka.
När jag har börjat dricka kan jag inte sluta. Alkoholen i sig skapar ett oemotståndligt behov av att fortsätta. Då dricker jag inte längre på grund av någon speciell orsak, utan för att jag dricker. Det vanliga är att jag nu fortsätter tills jag inte orkar längre och måste ha hjälp med avgiftning.
Min erfarenhet är att det endast är i denna fas som jag har ett själsligt och kroppsligt behov av alkohol. Ett kemiskt beroende som jag inte kan motstå uppstår alltså först efter det första glaset.
Efter avgiftningen beslutar jag mig oftast för att aldrig mer dricka. Men gör jag inte något åt min situation börjar jag återigen att bygga upp det inre trycket. Och då har nästa varv i kretsloppet inletts. Jag styr inte mitt liv.
Men vi (alkoholister) bör komma ihåg att vi ytterst är med och föder en mångmiljardindustri. Vi är de som hårdast drivs att slava i alkoholgrottan. Många, alltför
många, lever på vårt slit med flaskan. Vill de i grunden finna någon lösning på alkoholismens gåta? ”Se där, hur alkoholister tänker.” invänder den kritiske.
”Nu har han som belastat sjukvården och samhället förvandlat sig själv till ett offer. Ja, ja det känner man minsann igen!”
Men tänk om det är så? Att alkoholisten är ett offer. Ett offer för en dryckeskultur som kräver sin tribut. Precis som trafiken gör det. Är det i så fall något att skämmas för? Eller att be om ursäkt för. Vi alkoholister böjer alltför ofta ned huvudet för att vi inte orkar se de mer ”lyckligt lottade” i ansiktet.
Klart är att alkoholism är en sjukdom. En sjukdom med många ansikten och otaliga biverkningar. Jag ser den som en överkänslighet. För mig finns ett val före första glaset men börjar jag dricka slår sjukdomen till med full kraft. För andra finns kanske andra metoder att hantera sjukdomen med.