Lever tillsammans med en man sedan 11 år tillbaka. Vi har barn ihop. Han har alltsedan vi träffades druckit en hel del på fester men jag har aldrig upplevt hans drickande som ett vardagsdrickande.
I somras valde han själv att berätta, eftersom han inte orkade med sig själv längre, om sitt missbruk. Enligt honom själv har han druckit ren sprit dagligen under ca 3-4 år. Då gick det upp för mig alla de tecken som jag trodde var annat. Dumt, inser jag nu... Han har ett väldigt ojämnt humör. Han brusar lätt upp och blir arg på både mig och på barnen. Han blir inte våldsam eller slåss utan är mer verbal. Han har sällan något gott att säga om andra människor i sin närhet. Verkar ha väldigt lite självinsikt. Ställer högre krav på andra än på sig själv. Ser världen i svart och vitt och har svårt att sätta sig in i hur andra människor kan tänka och känna. Vi tassar liksom på tå då vi märker att han har en dålig dag med dåligt humör. I efterhand förstår jag ju att han lider av sitt missbruk har svårt att hantera sina känslor av skuld och skam. Har tidigare misstagit hans abstinensbesvär, för andra olika sjukdomar (gud vad jag har googlat....) men nu insett att han fått kroppsliga (darrningar, svettningar, svullna leder, trötthet, illamående, huvudvärk) och själsliga problem av sitt drickande. Jag har försökt få iväg honom till vårdcentralen men han har hela tiden haft undanflykter (ville inte bli upptäckt med alla de konsekvenser som det kan ge). Han har haft en del frånvaro från jobbet men alltid skyllt på huvudvärk/magsjuka/muskelvärk/ledbesvär....
Nu säger han själv att han slutat dricka sprit.... Nu dricker han "bara" starköl.... Precis som många andra skriver här på forumet så har jag svårt att helt och fullt lita på honom när det gäller intaget. Jag har försökt prata med honom om att skaffa hjälp utifrån. Han säger att han vill försöka själv. Hans eget mål är att kunna dricka några glas på helgen men sedan inget mer. Jag för min del tror att det är fruktansvårt svårt, om inte omöjligt, att klara det.
Precis som alla människor så har han olika sidor av sig. Han kan vara otroligt omtänksam och generös, rolig med sina vänner. Han kan även ha den mörkare sidan där han kan bli riktigt elak och säga kränkande saker till mig. Ibland kan det vända oerhört snabbt Jag försöker att inte ta åt mig eftersom jag vet att det kan vara en del av hans sjukdom. Men självklart gör vissa kommentarer ont, speciellt när jag vet att barnen råkat höra....
Vilka krav kan jag ställa nu när han verkar försöka dricka mindre? Jag är ju fortfarande misstänksam, försöker känna om han har druckit, försöker leta tecken.... Vet inte om jag vill/orkar fortsätta tillsammans som en familj efter allt som har hänt (lögner, mörkanden, svek)... men tänker på hur framtiden kan se ut för mig och barnen... Han säger att han inte kan/vill leva utan mig. Jag för min del kan se en framtid där vi går vidare på var sitt håll.
Skönt att få skriva av sig...har ännu inte så många att anförtro mig åt.... Förstår att jag inte är ensam, vilket är skönt men samtidigt tragiskt att så många lider...