av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
sön, 2016-11-20 - 06:29

Min förkylning är som en av de där vännerna som aldrig vill gå hem. Så näsan rinner och jag hostar konstant. Jag minns min ungdom, då näsdukar var av tyg, visserligen tätt vävt tyg men uppsugningsförmågan var nära noll. En eller två sådana förväntades räcka en hel dag i skolan, hur snorig man än var. Så det här med att vika ihop och vika upp en sådan blev en hel vetenskap. Det gällde att hindra de redan använda områdena från att sprida sig, samtidigt som man ju ville att äckligheterna skulle stanna kvar, säkert inneslutna i tygbiten. Det lyckades inte alltid, då och då kände man en obehaglig men välbekant fuktighet mot låret. Det gällde då att fiska upp den kladdiga tygbiten ur fickan, utan att fingrarna blev kontaminerade av bacilluskerna, och vika om den på ett än mer sofistikerat sätt. Fuktigheten på låret kvarstod dock, som en påminnelse om ens vik-vetenskapliga misslyckande.

Och ändå finns det folk som tycker det var bättre förr. När min svåger och svägerska fick sitt första barn bestämde dom sig för att vara eko-trendiga och använda tygblöjor. Båda jobbade heltid, men på något sätt tyckte dom kanske ändå att dom inte hade tillräckligt att göra. Tygblöjor ställer helt andra krav på en förälder, dom lärde sig vika tygbitarna på helt rätt sätt, dom sniffade ungen i rumpan var tionde minut och dom handtvättade de använda blöjorna. Tanken på att köra sina skjortor i samma maskin som just handskats med den lilla ängelns använda blöjor blev nog lite för mycket. Och så skulle de naturligtvis hängas på tork, tvättlinorna löpte kors och tvärs i trädgården och tygstyckena hängde som flaggspelet på ett kryssningsfartyg. Så när barn nummer två anlände blev det engångsblöjor.

Jag kan nog också tycka att vissa saker var bättre förr, men någon måtta får det ju vara. Jag är inte den sortens människa som okritiskt tar till mig allt nytt men ändå kan jag nog tycka att vi har gjort en hel del framsteg under den tid jag har varit en del av världen. Jag har en smart mobil men jag använder den enbart till samtal och sms, å andra sidan älskar jag att strömma tv-program, jag finner det skönt att slippa passa tider för att titta på ett program som intresserar mig. Jag använder sällan Facebook, chattar aldrig och förstår inte nyttan med att fotografera allt jag gör och lägga ut på nätet. Å andra sidan kan jag söka information närhelst jag behöver den och framförallt: hade jag inte hittat det här forumet så hade jag inte varit nykter idag.

Ha en fantastisk söndag allihop!

heueh
mån, 2016-11-21 - 05:55

egentligen, som gör det nyktra livet lite extra besvärligt? Jag har haft flera starka sug på sistone, ingenting jag inte kan handskas med, men det gör mina dagar lite mer ansträngande än vanligt. Jag är trött och håglös vilket får till följd att jag får tvinga mig att göra de saker som inte kan vänta. Allt annat skjuter jag upp. Det här verkar vara en del av min årsrytm, för ganska exakt ett år sedan påbörjade jag resan mot mitt senaste återfall. Om jag tänker tillbaka lite längre än så, så har den här tiden på året alltid inneburit att mitt supande antingen har inletts eller eskalerat. Kanske är det vädret; när det låg snö på marken för ett par veckor sedan mådde jag riktigt bra, nu när det är mörkt och trist får jag inte riktigt till det.

Jag skyller på ljuset, eller snarare bristen på ljus. Det är mörkt när jag går upp; det är mörkt när jag går och lägger mig. Mina morgonpromenader är fortfarande en av de saker jag ser mest fram emot under dagen, men det är svårt att finna näring för djupa tankar när man inte ser mer än ett par meter framför sig. Det verkar som om jag inte är ensam om det här heller; kanske inbillar jag mig, men jag får för mig att flera andra här inne har bekymmer med sin sinnesro just nu. Kanske ligger det i våra mänskliga gener, skördetiden är sedan länge över; allt vi kan göra nu är att försöka få förråden att räcka till genom vintern. Det måste ha varit en tid av djup oro för våra förfäder, att inventera förråden utan att veta hur lång vinter man ska planera för.

Vi moderna människor behöver inte leva med de bekymren men gener ger inte med sig så lätt. Någonstans djupt där inne finns det nog rester kvar från långt tillbaka, när livet var skräckinjagande och oron för vår överlevnad gick att konkretisera. Vargar, Dansken och sjuka kor var påtagliga hot. Idag kanske oron finns kvar men vi har inget att hänga upp den på, så den blir en slags odefinierad, molande värk djupt inne i vårt sinne, en värk som vi försöker döva på artificiell väg. Så det är väl inte att undra på att vi har det lite extra svårt just nu, alkoholen har ju varit mänsklighetens följeslagare i tusentals år, även den har kanske lyckats rota sig i våra gener. Det räcker nog med att tänka på att våra förfader satte av en del av den livsviktiga skörden till att göra brännvin, oavsett hur svåra tiderna var, för att inse att det här är en kompanjon som inte ger sig utan strid.

Ha en bra dag!

heueh
tis, 2016-11-22 - 06:38

Ju längre nykter tid jag samlar på mig, ju lättare verkar jag ha att ta friheten för given. Igår kväll fick jag en välbehövlig påminnelse om hur befriande det faktiskt är att vara nykter. Det ringde en spekulant och ville komma och titta på lägenheten och jag svarade direkt. Tidigare krävde ett inkommande samtal på kvällen ett antal talövningar, ungefär som en operasångare som sjunger upp sig inför en föreställning. Mi mi mi, la la la, bara för att försöka avgöra om jag var nykter nog att ta emot samtalet. Igår lyfte jag bara luren, personen undrade när dom kunde komma och titta och jag kunde svara "när det passar er, ni kan komma ikväll om ni vill". Uj uj vad stolt jag var över mig själv.

Det där kan synas smått löjligt för en vanlig människa, men för mig är det en stor sak. Jag gick och funderade på det där i morse, och jag tycker faktiskt att jag är lyckligt lottad som har en sämre tillvaro att referera till; det ger mig perspektiv och låter mig uppskatta även små saker. Mina föräldrar hade det knapert i många år, så när ekonomin så småningom blev bättre var varje litet inköp en stor grej. Jag kommer ihåg när vi köpte en elvisp för första gången, vi stod i köket och tittade och förundrades när min mamma vispade första skålen med grädde. För att inte tala om när första tv'n intog vardagsrummet, det var som att gå på en premiär varje gång vi bänkade oss framför den.

Kanske är det synd om dagens ungdomar, som inte har fått chansen att uppleva sämre tider. Hur ska man lära sig att uppskatta det man har om man alltid haft det? När mina barn föddes var de släktens första och dittills enda avkomlingar. Högtidsdagar blev rena rama mardrömmen, de överöstes med presenter, den ena finare än den andra. Det fanns inte en leksak, inte ett dataspel, inte en elektronikpryl dom inte hade. Det gick så långt att de gömde undan en del grejor när kompisar kom på besök, de tyckte det blev pinsamt. Å andra sidan, eftersom de var vana vid att alltid ha alla prylar de behövde, satte de i stället höga mål för sina karriärer. Nu, när de börjar närma sig de målen, verkar dom faktiskt uppskatta det liv dom har. Så kanske är jag onödigt pessimistisk, kanske bygger vi våra egna uppförsbackar så att vi kan njuta av att nå upp till toppen. Hursomhelst är jag glad att jag är nykter. Det räcker för mig just nu.

Ha en fin dag allihop!

heueh
ons, 2016-11-23 - 06:35

igår hos en kund i USA. Jag tillbringade några timmar under kvällen med att prata med dom och försöka hjälpa dom att ta sig ur knipan. Jag föreslog ett antal åtgärder och sedan hörde jag inget mer. Jag får anta att det löste sig, men det hade varit trevligt att få veta vilket av mina förslag som gjorde susen. Det här är inget ovanligt, oftast hör jag bara av mina kunder när det är problem, ingen ringer för att säga att allt är bra. Det blir lite frustrerande i längden, jag får lätt för mig att min insats inte duger, att allt jag gör är att skapa problem. Så är det naturligtvis inte, i så fall hade jag blivit kortlivad i branschen, men ändå; lite positiv feedback hade varit trevligt.

Eftersom jag har den erfarenheten försöker jag att tala om för mina kontakter när jag är nöjd. För många, många år sedan, när jag just hade startat upp mitt företag och var alldeles ensam om att driva det, hade jag ett skattekontor som var synnerligen förstående och hjälpsamt. Jag minns en gång då jag var i USA och insåg att jag hade glömt skicka in en blankett. Jag ringde min handläggare som sade: "Inga problem, jag har alla uppgifter jag behöver; jag fyller i och registrerar blanketten åt dig så kan du skriva på när du kommer hem". Dom hade också för vana att göra en revision under andra året hos nystartade företag, inte för att "sätta dit" någon utan för att hjälpa till. Dom satte sig ner och förklarade vilka misstag man gjort och hur man skulle undvika att göra dom igen, ingen anmärkning ledde till någon åtgärd: inga straffavgifter eller annat elände, dom ville bara hjälpa till. Så jag skrev ett email där jag uttryckte min uppskattning. Senare hittade jag det mailet inramat på väggen i deras fikarum. Jag tror dom var ganska svältfödda på beröm.

Idag har vi fantastiska möjligheter att uttrycka vår uppskattning av ett bra gjort arbete via sociala media, men när jag tittar på olika företags Facebook-sidor t.ex. så hittar jag mest bara kritik. Ska man döma av vad som skrivs där så fungerar ingenting i vårt samhälle. Varför har vi så lätt för att kritisera våra medmänniskor för minsta misstag och så svårt för att berömma? Jag ser ju härinne hur alla stöttar och uppmuntrar, ingen kritiserar eller trycker ner, så uppenbarligen går det ju. Måste det verkligen till ett krisläge av alkoholistisk magnitud för att folk ska gå samman och hjälpa varandra i stället för att stjälpa? Jag hoppas det inte är så, jag hoppas att vi kan, även i vardagen, lära oss att uppskatta varandra för det vi gör bra i stället för att fokusera på de misstag vi alla gör då och då.

Ha en skön dag allihop!

heueh
tors, 2016-11-24 - 06:44

och här sitter jag och är avundsjuk. Min yngsta son är på semester i Kalifornien, en god vän är i Sydafrika och en annan ligger på en strand i Thailand. Det är dom väl unt naturligtvis, dom jobbar hårt hela året, hårdare än jag gör numer, så ett par veckors R&R är det minsta dom kan begära. Men jag sitter här i kylan och mörkret och är avundsjuk i alla fall. Förr fick man på sin höjd ett vykort, sedan blev det festligheter när dom kom hem och man satt och tittade på semesterbilder. Men då var dom i alla fall hemma igen och satt och led av samma usla väder som man själv gjorde.

Numer behöver man bara logga in på Facebook så fylls skärmen med sevärdheter, stränder, restauranger och vingårdar. Vissa kameravinklar verkar vara obligatoriska nuförtiden, en klassiker visar en stor drink i förgrunden, med ett par fötter, en strand och ett hav i bakgrunden. Det som gör avundsjukan extra svår är omedelbarheten, jag vet ju att dom är där just nu, kontrasten är påtaglig; jag kan titta på skärmen, så titta ut genom fönstret, så på skärmen igen och känna mitt humör sjunka som en sten genom hela min lekamen. Igen: det är dom väl unt, men jag kan inte hjälpa det, jag önskar det var jag. Inte bara platsen; det här är människor som kan ta en öl till maten utan att resten av dagen är förstörd, dom kan prova viner på en vingård och sedan åka vidare till nästa, och nästa, och fortfarande vara vid medvetande när kvällen kommer.

En dag hoppas jag ha kommit så långt att jag kan åka på semester och vara nykter hela tiden, men just nu får jag nöja mig med att sitta och titta på andras bilder och låtsas. För mig skulle det bli billigare att bara stanna hemma, om man jämför kostnaden för en sådan resa med bolagets prislista så är valet självklart. Jag har faktiskt gjort så en gång för länge sedan: jag sade till alla att jag skulle iväg på semester, så handlade jag flytande förnödenheter för tio dagar och låste in mig i min lägenhet och bara söp. Det var väl en extrem, men det är få semestrar jag har glasklara minnen från. Så hur jag än vrider och vänder på det blir slutsatsen densamma: hur uselt vädret än är så sitter jag hellre hemma, nykter, än ligger utslagen i en solstol i Thailand.

Ha en härlig dag!

heueh
fre, 2016-11-25 - 05:57

mot ett återfall. De första tecknen finns där. Jag har tagit oräkneliga återfall under min karriär, och jag får för mig att jag så smått börjar lära känna min fiende nu. Det är inte sugen, de kommer och går och är en del av livet som nykter, det är mycket mer subtilt. Sugen kan till och med vara en maskering, en dimridå som min fiende lägger ut för att dölja vad som egentligen pågår. På sistone har jag jobbat mer än vad som är bra för mig; hittills har jag haft en strikt policy att jag ska ha åtminstone ett par timmar för mig själv på kvällen, en tid för att varva ner och avsluta dagen på ett avslappnat sätt. Men på sistone har jag tullat på de där timmarna och igår jobbade jag till läggdags. Inte bra.

Så är det detta forum. Jag har haft funderingar på att dra ner på skrivandet på sistone. Jag har varit osäker på om någon egentligen läser vad jag skriver. Berra har tidigare uttryckt hur trevligt det var när man kunde se att det faktiskt finns folk som läser ens alster. Jag hittade hit för sent för att ha upplevt det, men nog vore det en uppmuntran att se att man inte sitter helt ensam på sin kammare och knappar på tangentbordet, bara för sig själv. Jag ser ibland nykomna som startar en tråd utan att få någon respons på flera dagar; en del skriker på hjälp, en del ger upp och lämnar oss. Kanske hade det hjälpt dom att se att deras inlägg i alla fall har lästs.

Samtidigt är det ju faktiskt inte därför jag skriver, för att bli läst. Faktum är att det inte ens är själva skrivandet som hjälper mig att hålla mig nykter, det är funderandet på vad jag ska skriva om. Mitt mål att skriva några rader varje morgon tvingar mig att ägna min morgonpromenad åt att fundera över mig själv, hur jag mår, hur min nykterhet påverkas av vad jag gör och har gjort. Det kan mycket väl vara så att de här funderingarna har gjort att jag har fångat de här första stapplande stegen mot ett återfall redan nu. Min erfarenhet säger mig att ju längre jag har varit nykter, ju längre tar det från de första tecknen visar sig tills återfallet är ett faktum. Så den här gången har jag upptäckt att skutan är på väg att gå på grund och kan rätta till kursen innan haveriet är ett faktum.

Ha en fin dag allihop!

mulletant
fre, 2016-11-25 - 06:17

"Listig, falsk och stark" brukar Adde skriva. Så bra du beskriver den lömska list som smyger omkring dig. Jag finns här och hejar på nyktra dig och jag tror det finns en hel kör i bakgrunden!
Jag har rört mig här ganska precis sex år nu och många gånger funderat över om det är nåt knas med att hänga kvar. De flesta droppar ut med tiden... Min andra röst säger då att det har ett värde med de långvariga här - så var det för mig (vilket jag skrivit otaliga gånger).
Håll taget och fortsätt skriva! / mt

Levande
fre, 2016-11-25 - 08:26

Att hålla kvar nu är viktigt för dig och oss, du får inte fly nu.
Jobb, flytt och livet stressar men nu är du på väg till en ny start.
Så även om du inte gillar kramar så skickas en och mycket vilja till dig

Gunda
fre, 2016-11-25 - 08:29

God morgon.
Jag läser dina rader varje morgon, men ger inte så mycket tillbaka känner jag. Tror att det är många med mig som läser dina rader.
Det är alltid spännande och du har så mycket kloka tankar.
Var rädd om dig.
Kram

Dionysa
fre, 2016-11-25 - 09:21

Det är ingen garanti för icke-återfall, men det är ett gott tecken att du forskar vidare i dina behov och att du meddelar oss dem. Den hjälper mig att hjälpa dig. Ibland genom att bara vara tyst rentav. Fortsätta läsa dig kommer jag ändå att göra, until I drop dead. Garanterat.
/D.

Berra
fre, 2016-11-25 - 09:22

Jag läser dina rader varje gång du har skrivit något.
Och som i de flesta fall, det måste ge läsaren något i gengäld ett igenkännande.
Och det gör du oavsett vad du skriver om.
Jag tror att känslor är det som bondar oss i forumet.
Och alkoholen bondar också med våra djupare känslor vi inte har kontroll över.

De som "kräver" ett svar eller något i gengäld av de andra utan att ha delgivit något av sig själva står nog tyvärr utan svar.
Man får locka fram en nyfikenhet hos andra.

Jag har sett mitt skrivande i forumet som en dagbok åt mig själv.
Den hjälper mig att komma ihåg varför jag fick tankarna att sluta med alkoholen.
Slutar jag att skriva kommer jag att tappa min egna motivation.
Jag orkar idag inte längre läsa mina första inlägg de får mig att må riktigt dåligt och det är känslor som kommer att sitta kvar för alltid.

Min tråd är en livslinje som går ifrån tankar om självmord till att idag må riktigt hyfsat med ett nyktert leverne.

Det är någonting ingen kan ta ifrån mig, den känslan.
Men forumet kan det i sin skrift.

Därför är det så viktigt att skriva om både stora och små saker i forumet.
Det väver ihop det så att det blir förståeligt.

Sluta inte skriva, du är viktigt för mig och mina tankar.

Berra

Tilde
fre, 2016-11-25 - 10:55

... och att du får kraft av det. Jag tror det är bra att hålla fast här helst när det är kritiskt läge.
Som en av livlinorna man skaffar sig.

Jag har läst din tråd sen du började skriva. Varm hälsning.

LenaNyman
fre, 2016-11-25 - 16:19

... mycket mer subtilt än vad man kanske tror. När man börjar rucka på det lilla, eller tänka på att rucka på det lilla. Det är rent välsignat att du noterar detta, och skriver om det, eftersom iakttagelsen är så klok. Tack för det, heueh.

Den här sången är till dig. Det är Susan Boyle. Låten är Lou Reeds A Perfect Day. Jag älskar den. Hoppas den ger dig kraft också.
https://www.youtube.com/watch?v=BjQK8KDUV8A

Apropå sidvisningar så tycker jag, om jag nu får vända mig till admingänget här, att vi kan rösta om saken i god demokratisk anda (nåja). Vad säger vi?

heueh, du blir läst. Av många. Det är bara så. Och så undrar jag vad vi får oss till livs i morgon här i tråden. Allas vår heueh-tråd.

GLÖM INTE LYSSNA PÅ BOYLE!

Kram.

heueh
lör, 2016-11-26 - 06:35

Tack, kära ni, tack! Jag får medge att det jag skrev igår var ett rop på uppmärksamhet, kanske finns det en Narcissus nere bland rötterna på mitt släktträd. Likt en panelhöna vinkade jag blygt till ingen särskild, i hopp om att få en blick eller ett leende i retur. I stället är jag nu omgiven av en hel hop blanka rustningar och frustande, vita springare, och jag är lite generad. Jag är ju lite av en enstöring, det är i viss mån självvalt, men då och då känner jag mig ensam. Att flytta över tio mil bort från alla jag känner till en trakt där jag inte känner någon är en utmaning, och jag har känt mig rädd, liten och ensam på sistone.

Att nu veta att det här på forumet finns så många människor som bryr sig, och som finns här var jag än är, psykiskt eller fysiskt, ger mig den trygghet jag behöver. Att hålla sig nykter är ju i mångt och mycket en ensam uppgift. Jag tycker mig ha kommit till den insikten nu; jag kan inte förlita mig på yttre omständigheter eller på andra personer, jag måste hitta styrkan att stå emot inom mig själv. Kanske är det just det som det innebär att nå sin botten: inte hur mycket man druckit, eller hur länge, eller hur illa man betett sig på fyllan, kanske handlar det bara om att man måste inse att lösningen finns inom en själv. Då, äntligen, när jag har nått den sortens botten, har jag fast mark under fötterna. Men när min kamp känns som mest ensam, är det en oändlig lättnad att veta att vid min sida går många, många fler som kämpar mot samma demoner, var och en på sitt vis.

Hunden var sur på mig igår. När jag slår mig ner på kvällen för att koppla av brukar han få en liten bit torkat kött då och då. Vi har gemensamt kommit fram till att det är orättvist att bara jag ska sitta och häva i mig snacks på kvällarna, han har också rätt till lite avkoppling efter en lång, hård dag av nosande, lekande och sovande. Men igår var köttbitarna slut. Jag hittade en gammal burk med hundgodis i ett skåp och försökte erbjuda det som kompensation, men han bara tittade på mig som om jag var från mina sinnen, så gick han och lade sig i ett hörn och ignorerade mig för resten av kvällen. Mina vänner säger att han är bortskämd, jag säger att han är omtyckt.

Tack igen alla mina vänner, med ert stöd törs jag lova att inte ge upp!

Rosen
lör, 2016-11-26 - 18:50

Tänkte nog att du var ute lite med håven?. Jag för min del skulle bli oerhört ledsen om du bestämde dig för att dyka ner i det svarta och sluta meddela dig här.

Rosen
lör, 2016-11-26 - 19:03

Tänkte nog att du var ute lite med håven?. Jag för min del skulle bli mycket ledsen om du bestämde dig för att dyka ner i helvetesgapet och sluta meddela dig här. Vi verkar vara så många som har stor behållning av dina dagliga promenader och funderingar.

heueh
sön, 2016-11-27 - 06:49

kalla fötter på sistone. Det brukar jag få i samband med alla stora beslut. Vad har jag gett mig in på, det här ror jag aldrig iland; så brukar resonemanget gå. Jag är inte den sortens människa som fattar rationella beslut, jag baserar i mångt och mycket även stora, livsavgörande beslut på känslan. Känns det bra, så brukar det bli bra, det är mitt motto. Än så länge har det funkat, kanske för att om det känns rätt så går jag in i det med ett glatt sinne; jag fokuserar på det positiva och har mycket lättare att handskas med det negativa. Det där fungerar för mig, men gör mig sårbar för tvivel. Just nu undrar jag om det verkligen är så smart att flytta tio mil bort från jobbet, min yngste son och alla jag känner. Jag kommer inte längre att kunna köra in till jobbet och fika när jag känner för att snacka lite, jag kommer att träffa min son mer sällan, och jag kommer att bli tvungen att finna nya vänner.

Fast jag vet ju att det kommer att bli bra; det känns helt rätt att flytta ut i naturen. Även om jag inte kan se mig själv i grön John Deere- overall, stående i en gödselhög diskuterande barkborrar och vindfällen, så är jag säker på att jag kommer att trivas. Redan nu mår jag som allra bäst efter den första kilometern på vår morgonpromenad, när vi har lämnat samhället bakom oss och kommit ut i naturen. Hunden tycker likadant, han drar som en slädhund genom villaområdena för att sedan inspektera varenda tuva, varje liten sten. Så ja, jag drar imaginära sockor på mina kalla fötter och fortsätter framåt, käckt trallande på Daggstänkta Berg.

Jag är nu snart inne på min sista vecka här och det känns som jag är i ett plan som cirklar runt en flygplats i väntan på att landa. Jag vill bara sätta hjulen i backen och rusa ut och börja uppleva min nya destination. Jag önskar bara jag var lite bättre organiserad. När det blir mycket som ska göras har jag en tendens att rusa runt i cirklar, omväxlat med att bara sitta ner och stirra tomt framför mig. Det blir liksom inget gjort, eller så blir saker gjorda i fel ordning, jag packar ner saker som jag fortfarande behöver, jag lägger glasen i botten på flyttlådan och våffeljärnet överst, jag packar en hel drös med lådor utan att skriva på vad dom innehåller, rent generellt gör jag det så svårt för mig själv som möjligt. Å andra sidan ger det mig en hel del att pyssla med den första tiden där uppe.

Ha en bra dag allihop!

Levande
sön, 2016-11-27 - 08:09

Hunden kommer älska det och då trivs du med.
Och är ju en bra tid att flytta till landet snö, kyla och strömavbrott så när våren kommer så älskar du stället ?
Min flytt till landet blev just så och måste säga att jag fick en chock men kommer aldrig återvända till stan.
Så önskar dig en riktigt fin dag