Hej! Idag har jag tagit mig i kragen och bokat tid på hälsocentralen för att prata om mitt drickande. Det känns bra men jag är orolig för att jag inte ska kunna dricka alls. Jag vill ha kontroll över mitt drickande och det har jag inte nu. Jag dricker för ofta och ibland mer än jag hade tänkt mig. Jag blir full minst en gång i veckan och då blir jag omdömeslös och grälsjuk. Jag vet inte om känslorna jag känner i berusat tillstånd är äkta eller om de uppstår av alkoholen. Känslorna får mig att gräla med min man och han är förstås innerligt trött på det. Dagen efter kommer jag inte alltid ihåg vad som har hänt och vad jag har sagt. Jag vill att alkoholen ska förgylla mitt liv och inte förgifta det som jag upplever att det gör nu. Jag är kvinna, 53 år, har ett arbete som jag trivs med, en stor vänkrets och inga andra problem än jag dricker för mycket och för ofta. Krävs det att jag slutar helt med alkohol?

När man inte har kontroll över sitt drickande längre och det ger en konsekvenser.

Minnesluckor, familjen blir drabbad, fester går åt helvete, återställare dagen efter, man gör bort sig,
man isolerar sig med sin vän alkoholen, skakningar, att man tänker mer och mer
på alkohol, att man inte kan sluta när man väl börjat, att man ljuger om hur mycket man dricker,
smygsuper mm.

Sen heter det inte alkoholist längre
Människa med alkoholproblematik är mer korrekt eller alkoholberoende.
Denna problematik ser ju olika ut beroende på vart man befinner sig.

Malta

AA. Man behöver inte anse att man är alkoholist. Det enda som krävs är att du vill sluta dricka. Du behöver inte sluta. De flesta av oss är helt vanliga människor som klarat av sitt jobb, familj, hobbies, men när det kommer till alkohol, så klarar vi inte av att hantera det. Om vi kunde, så skulle vi inte oroa oss över vårt drickande eller det vi gjort när vi druckit. Ingen av de jag känner, som kan dricka, behöver fundera eller få konsekvenser av att de druckit. Det var en aha-upplevelse när jag insåg att de flesta dricker på ett helt annat sätt. Jag behövde vara nykter för att se. I början var jag rädd att nån skulle bli för full, för det väckte såna obehagliga minnen från förr. Än idag x antal år efter insikten så har jag inte sett någon av våra bekanta eller kollegor full. Det var jag som brukade stå för den biten ?

Kram

pågång

Jag skulle bara dricka två glas igår. Maken var på fest med sina jobbarkompisar och dottern hos en kompis så jag var ensam hemma. Köpte inte en box för att kontroll på hur många glas det skulle bli. Två flaskor vin och två flaskor glögg köpte jag och idag finns det en halv flaska vin och en flaska glögg kvar. Jag drack alltså 70 cl glögg och 100 cl vin igår i min ensamhet. Fylleringde inte så den ångesten slipper jag idag iallafall. Vaknade nyss lätt bakis efter att ha sovit i soffan med kläderna på. Idag vill jag inte dricka! Ska försöka låta bli.

pågång

Lördagkväll och jag är nykter. Vi har adventpyntat och haft en bra dag. När vi stod i trädgården och trädde ljusslingan i äppelträdet blev jag så ledsen. Längtade efter ett glas vin. Maken förstår inte. Han säger bara att jag är duktig som inte dricker. Fan!

Jag studsade till då jag såg ditt senaste inlägg här och ville därför skriva några rader till dig.

När du skriver att du är "fet och äcklig" tänker jag att du inte är snäll mot dig själv. Det tänker du kanske själv också. Du får såklart skriva allt du känner och tänker, det ger oss chansen att ge dig stöd så fortsätt med det.

Hur skulle det vara att försöka säga något snällt till dig själv? Jag tänker att det finns massor. Dels delar du med dig till andra hur du tänker och känner i detta med alkoholen, flera kanske kan läsa och känna igen sig, slippa känna sig ensamma i sin situation. Dessutom är det ett jobb du gör med dig själv.

Det du gör ju här en enormt modig och klok sak. Du testar något nytt för att lyckas med denna livsstilsförändring med alkoholen, genom att vara aktiv här på forumet. Du har också varit hos läkare för prover och reflekterar över hur ditt drickande sett ut och hur du vill ha det framåt.

Vad tänker du själv är det som hjälper dig när du tar steg framåt?

Vänliga hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen

pågång

mot mig själv. Nej, det är jag inte. Jag äter för mycket och dricker för mycket. Jag är fet. Jag blir alltid full på alla fester. Jag vaknar alltid med ångest efter fester. Jag vågar inte kolla min mobil dagen efter för jag vet att jag har gjort bort mig. Där också! Hur fan gör man för att slippa det? Sluta helt med alkohol? Det vill jag ju inte...men! Jag är så trött på mig själv och på att alltid vara den som blir för full, den som alltid hittar ett skäl till att öppna en flaska, den som är tjock och inte tar tag i det. Min dotter skäms över mig och det gör så ont. Inte för att jag är tjock utan för att jag blir full, högljudd och dum på varenda fest.

pågång

och det har varit en hel del alkohol. Jag är inte missnöjd med min alkoholkonsumtion utan tycker att det är ok att dricka mer när det är helger och ledighet. Jag känner mig mer begränsad av min man och min dotter som hela tiden påpekar att jag dricker för mycket. Jag har inte varit så full att jag tappat minnet eller gjort bort trots många dagar med alkohol men måste ändå försvara mig inför make och dotter. De säger att de aldrig kan vara säkra på att jag "fungerar normalt" när det dricks. Det kan jag väl inte själv heller egentligen men just nu är jag trött på deras förmaningar och präktighet!

Mags

oroliga, ledsna och rätt less för att dom ser att du gör val som i längden skadar dig. Du skriver att inte du är missnöjd med din alkoholkonsumtion men att din man och din dotter tycker att du dricker för mycket. Min erfarenhet som fd fru och även dotter till alkoholister är att jag ibland förmanade i ett slags "förebyggande" syfte. Av oro för hur det skulle kunna bli.. Kanske behöver ni som hel familj gå och prata om situationen?

pågång

att de är oroliga varje gång jag dricker. Med all rätt förstås! Men jag försöker ju så gott jag kan se till att det inte blir för mycket och tycker inte att de ser det. Känner mig så jävla bevakad av dem hela tiden och fantiserar ibland om att lämna dem...det är kanske ett tecken på att jag väljer alkoholen före dem? Det skulle de säga om de visste hur jag tänker. Maken vill gärna att vi går till "någon" och pratar om mitt drickande, dottern vill inte. Jag vet inte vad jag vill. Just nu vill jag bara få vara ifred med mitt drickande.

Mags

Ingen annans vilja räcker för att motivera dig till en förändring. Men om du är som jag så kan påtryckningar istället leda till trots. Och det blir ju inte så bra även om omgivningen menar väl... Det är en svår situation både för dig och din make.

Svartvit

Jag känner verkligen igen mig. För ett par år sedan när jag drack som mest sa mina två bästa vänner att jag drack för mycket och att dom inte gillade det. Jag blev irriterad, jag drack inte alls för mycket och dessutom bestämmer väl jag själv om jag vill dricka eller inte?! Nej det var inte alls för mycket alkohol tyckte jag och om dom inte accepterade det så kunde dom försvinna ur mitt liv, och det valde dom att göra. Nu i efterhand inser jag att jag visst drack på tok för mycket, deras krav på mig var helt rimliga, men det såg jag inte då. Då tänkte jag som du: "Låt mig vara ifred och dricka hur mycket eller lite jag vill".
Som Mags skriver här ovan så måste man själv vara redo att sluta, det blir väldigt svårt att göra det för någon annan om man själv inte vill. Jag vill inte vara elak mot dig men försök tänka dig in i din familjs situation också, dom vet ju inte om eller när det kanske spårar ur igen, så då är det klart att dom är oroliga och rädda. Läs inne på forumet för anhöriga, det tycker jag är bra för att se saker ur anhörigas perspektiv.
Önskar dig i övrigt lycka till och hoppas det går bra för dig. Kram

pågång

era kloka rader! Jag vet egentligen att mina nära och kära är oroliga för mitt drickande och jag väljer att utsätta dem för de konsekvenser det för med sig. Jag känner mig barnslig som blir irriterad av deras omsorger. Samtidigt rädd för hur högt jag värderar mitt drickande. Jag är ju beredd att låta det ta över mitt liv! Det vill jag inte och då lurar jag mig själv att tro att det inte är så farligt...

pågång

visade ingen påverkan på levern eller andra organ. Det gjorde att jag drog slutsatsen att det inte är så illa med mitt drickande. Det kanske är ett större problem för min omgivning? Är det mina nära och kära som har problem eller jag?