av Djävulsdansen

Så trött/ ledsen/ besviken
Har varit inne och läst både ofta och mycket. Gråtit när jag läst era berättelser och samtidigt känt någon sorts av tröst i att jag inte är ensam om detta helvete!

Min man är alkoholist och med handen på hjärtat har han varit det större delen av vårt gemensamma liv. För ca 2 år sedan var han på behandling och jag var så lycklig över vårt nya liv! Äntligen kunde jag börja andas och fungera normalt igen. Sedan dess har det blivit en del återfall och varje gång har jag kastats ner i det svarta hålet där det finns ångest rädsla tårar och sömnlöshet.. När han nyktrar till sker någon slags försoning, jag tar hand om och tycker synd om.. Vrider ut och in på mig själv för att han ska vara nykter. Trots att han aldrig gör det samma för mig trots att han ser min bottenlösa sorg och hör hur jag spyr av ångesten hans sjukdom ger mig. De senaste 2 mån har han druckit från och till i perioder. Jag har varit vaksam på minsta tecken och ofta fått en lögn serverad rakt i ansiktet när jag har frågat om han druckit! Blir så arg på mig själv att jag ens frågar. Jag vet ju redan innan att jag kommer bli serverad en lögn. När det varit uppenbart har det hetat att idag är sista dagen, jag lovar och tummen upp. För att sedan upprepas om och om igen. Letar och hittar tomma flaskor överallt. Han drack igår. En vän till oss kom förbi och jag ville bara dö av skam. Min alkoholist också vilket blev en bra ursäkt att dricka idag också. Han kom hem tidigare från jobb och jag var på väg till affären. Han har mage att be mig köpa 6 starköl han behöver trappa ner! Jo den har jag också hört X antal ggr. Jag köper ingen öl varpå han själv kör och handlar 6 öl. Efter en öl är fanskapet redigt full. Såklart har han druckit mer innan han vågade sig in. Detta trots att jag sagt att jag kommer flytta om ingen förändring sker. Jag orkar inte bli bortvald och komma i andra hand mer. Jag klarar inte av fler svikna löfte! Han lovade ( också för 100 gången) att nu var det nog och han skulle ta itu med sina problem och ta antabus igen. Nu sover han ruset av sig o i kylen väntar hans andra öl. Vilket gör att antabus inte är aktuellt imorgon heller.. Hur gör man? Hur och var hittar man styrkan att bryta sig fri och inse att man aldrig hade chansen att vinna över alkoholen?? Hur hittar man tillbaka till ett liv utan ångest, skam och skuld? Jag litar inte ett dugg på honom och är rädd att jag aldrig någonsin kommer att göra det igen. Mitt mående går hand i hand med hans och varje gång tilliten och mitt goda mående börjar komma tillbaka så PANG! Det här var inte livet jag drömde om och jag förbannar min egen svaghet. Att jag inte släppt taget tidigare. Var hittar man kraft?

Djävulsdansen
mån, 2016-07-25 - 18:54

Ändå känns det som en evighet sedan..
Resterande semester blev bra. Mannen var nykter. Och jag? Tacksamhet och besvikelse gick hand i hand. Så svårt att förstå mig på mitt eget agerande.. Besvikelsen göms undan och tacksamheten lyfts fram. Hur gick det till? Att hela mitt liv/ mitt välmående hänger på om han dricker eller inte?? Att jag låter honom hållas gång på gång och sedan förlåter när han nyktrar till?
Jag måste vara varje alkoholists dröm!?
Vi pratade en del om vad som hänt och klart han mådde dåligt/ hade ångest..
Men det har han ju varje gång. Och varje gång lovar jag mig själv att nästa gång får han rida ut ångesten själv. Får ta konsekvenserna av sitt handlande. Jag ska inte städa upp, hjälpa eller underlätta.
Ska inte låta det påverka mig. Inte gråta, få ångest, skrika, skälla eller ligga sömnlös. Jag undrar om den gången någonsin kommer? Återfallet som inte berör mig på det brutala smärtsamma sätt det gör nu. Återfallet där jag inte låter honom påverka mig. Återfallet som bara är hans. Jag hoppas det är möjligt med samtal och träning. Vad tror ni?
Kram

mulletant
tis, 2016-07-26 - 06:53

Det är möjligt att ta makten över sitt liv! - det har jag skrivit många gånger här och jag vet, från insidan, att det är sant. Jag vet också att för den som traskar på i medberoendeträsket är det är ett stort och långsiktigt arbete. Att jag skriver att jag vet är grundat i min egen erfarenhet och på att jag kontinuerligt läst här samt gått på Alanonmöten under flera år.

Visst är vi människor unika som personer, vi har olika bakgrund och olika liv i nuet men mönstret är långt detsamma. Det gemensamma inslaget, som jag ser det, är fokus på missbrukaren och de ständiga funderingarna på vad jag kan göra/hur jag ska vara för att missbrukaren ska klara av att låta bli att missbruka. Jag tror att det är en av faktorerna som hindrar oss att se, eller ens kunna bli medveten om hur jag vill leva mitt liv. Att byta fokus i sitt tankemönster är det stora jobbet.

Du har ju en bra grund i din anhörigvecka. Det handlar ju inte alls om att förakta eller nedvärdera missbrukaren MEN inte heller att ta över ansvaret för hens nykterhet. Det handlar om att välja sitt eget liv.

Kanske det skulle vara en bra hjälp för dig att besluta dig för att skriva regelbundet här och även regelbundet läsa igenom vad du skrivit? Det hjälpte mig att få perspektiv på mig själv och mitt liv. Jag läste lite i din tråd nu innan jag skriver och du har många guldkorn där att fiska upp och fundera över, spinna vidare på.

Håll taget och håll fokus på dig själv! Låt honom ta ansvar över sin nykterhet och sitt liv! Fortsätt läsa och skriva här!
Allt det bästa! / mt

Akvileja
tors, 2016-07-28 - 14:26

Softjessi! Jag har befunnit mig i en liknande situation, på bilsemester i Europa med en supande man. Efter att dagens resa var över så hittade han snabbt till närmaste butik och sen var det att hälla i sig ett par flaskor vin och bli full och elak varje kväll. Till slut började jag packa ihop mina saker och hotade med att ta tåget hem. Tyvärr hade jag inte modet att fullfölja mina planer. Efter den resan har jag sett till att alltid ha en utväg, en s.k plan B. Jo, det är antagligen både korkat och naivt av mig och det begränsar mitt liv. Jag är på väg att ta mig ur livet med en alkis, är trött på att ligga i ständig flyktberedskap. Jag har börjat gå på Alanon nu, känns motigt och ovant men det verkar ju ha hjälpt andra, så jag ska försöka att inte ge upp det.
Styrkekramar till dig softjessi, och alla andra som kämpar på.

carr0barr0
fre, 2016-07-29 - 00:02

Hej! Hoppas verkligen att allt blir bättre Softjessi med tiden och att du får mod att göra det rätta för ditt egna välmående! Jag är ny här och hittade denna sida av slump för att jag var så trött på min pappa som ska alltid göra mig besviken genom att dricka. Han har hållit sig i ett halv år, men nu så blev det ett återfall, vet inte varför han bestämde sig för att dricka nu, men det är en sjukdom så det behöver väl inte finnas en förklaring? Har levt med denna man, till pappa, i 19 år och är otroligt trött på att i nästa stund se den människan jag känner obehag för, alkolist människan. Idag så blev jag så arg, ledsen och trött på honom att jag konfronterade honom, vilket jag vanligtvis inte brukar göra för oftast så leder det inte till något annat än ännu mer tråkigheter. Han skyllde på oss andra, som vanligt. Ljög om att han hade druckit! Eftersom att jag är barn till honom och inte hustru så har jag fått ett annat perspektiv till det hela. Jag är inte kär i honom eller har varit kär i honom så jag skulle kunna flytta här i från vilken dag som helst, men för mamma är det en annan sak. Hon har haft det mycket svårare genom åren och gått på papaps lögner och förlåtit honom gång på gång. Min syrra och jag har också även gjort det men vi glömmer inte lika lätt som mamma. Vi har trippat på tå runt honom och inte gjort honom arg i onödan, fast ibland har vi även gjort det med mening för att få hans uppmärksamhet på något sätt (han är inte så bra pappa när han är nykter heller). Nu efter 20 år av giftemål så har mamma insätt att den enda utvägen är att flytta och jag hoppas verkligen hon går igenom med detta nu, för det är inte första gången hon har sagt detta. Däremot tror jag att hon menar allvar nu! Jag ska dock flytta om 1 år är det planerat, vill dock inte lämna syrran här ensam om flytten inte har utförts innan dess. Vi barn måste i alla fall stötta mamma och pusha henne till att göra detta, även om det inte är lätt! Men vi inser ju att det är det enda rätta!! Håller tummarna för dig och jag hoppas du har någon du kan prata med detta om och att du får mer upp ögon till att du inte kan leva så här och förlåta honom varje gång. Det är inte snällt mot dig själv! Jag kan också tycka medlidande till pappa och vara rädd att han kanske inte kommer klara sig utan oss när vi flyttar. Däremot så tror jag INTE vi kommer ångra oss att vi flyttat för att vi får leva skillda världar och sedan så tycker jag faktiskt lite att han får skylla sig själv. Vi har gett honom 10000000 chanser och någon gång får det vara droppen. Mitt tips till dig är att ta en week-end eller en vecka till och med och försök leva ditt liv utan honom. Testa på hur det känns och bo hos dina föräldrar eller någon kompis! Du kanske upptäcker att det inte är så farligt och få äntligen uppleva hur det känns att känna en glimt av friheten! KRAM!!!

Besviken
tis, 2016-08-09 - 14:06

Softjessi våra berättelser är väldigt lika. Jag känner verkligen med dig. Hoppas verkligen du orkar att tänka lite på dig själv. Jag förstår att ork lust och tålamod är slut. Vill skänka dig massor av styrkekramar och säga att du är bra och perfekt precis som du är. Ta en liten stund i taget. Kram/Besviken

Djävulsdansen
sön, 2016-08-14 - 22:29

Tack ?För kloka ord! Hoppas det löser sig för dig Carro. Jag har barn i din ålder och vet hur illa det gör dem när pappa dricker ?Säger till dig som till mina barn: Det är aldrig ditt fel eller ditt ansvar
Jag försöker ett steg i taget att ta hand om mig själv, att släppa taget
Besviken! Ja, tänk att man inte längre är ensam om allt det vidriga och smärtsamma. Att det finns någon som verkligen vet vad man talar om. Någon som upplevt den maktlöshet man ställs inför. Jag hoppas att både du och jag kan finna frid, med eller utan alkoholisten vid vår sida. Det förtjänar vi ?Stora varma kramar tillbaka till er båda två ?

Djävulsdansen
lör, 2016-10-22 - 23:06

Och det är jag tacksam för
Har avslutat min KBT behandling och fått redskap jag hoppas ha nytta av vid nästa återfall.. Nya sätt att tänka & agera.
Nästa återfall ja..Jag har förlikat mig med att det kommer. Vill & vågar inte längre tro på att det var sista gången. Om jag då väljer att stanna måste jag hitta nya sätt att förhålla mig. För att inte gå under & gå sönder. Hur det går får tiden utvisa.. En av mina läxor från terapeuten var att återta kontrollen, göra saker jag tycker om. Jag undviker gärna det då jag tappar kollen på min alkoholist. Och många gånger har han passat på att supa till det när jag rest bort eller så. Så jag håller mig hellre hemma.. Det blir en spännande utmaning! Nästa helg ska jag & dottern åka på Spa.. Det är med blandade känslor. Men jag har lovat mig själv att försöka njuta av att mysa med dottern. Min man är vuxen och får klara sig själv. Om han väljer att dricka är inget jag kan påverka... Jag vill och kan inte vara hans övervakare. Det är dags för honom att ta ansvar och dags för mig att återta kontrollen över mitt liv. Det är dags nu ?Kram till alla er som kämpar ?

chefen
mån, 2016-10-24 - 20:59

...och läsa när igenkänningsfaktorn är så enorm som den är i din tråd...har själv tappat tron på förändring...måste se sanningen i vitögat men processen är tuff...

Kämpa på!

Djävulsdansen
fre, 2016-10-28 - 20:34

Ja! Visst är det märkligt att vi är så många som delar liknande historia trots att man känner sig ensammast i världen?
Mm processen är verkligen tuff.. Och var hittar man kraft? För mig handlar det just nu om att släppa taget.. Att förstå att jag inte kan påverka eller förhindra att han dricker. Att inte låta hela mitt liv kretsa kring om han är nykter eller inte. Låter lätt men är förbannat svårt.
Kämpa på du med!
Vi får inte tappa bort oss själv!

Heleena
fre, 2016-10-28 - 23:14

För mig var vändningen när han gjorde bort sig för mina anhöriga. Att bryta ihop och resa sig starkare med stöd från de närmaste. Då gick det liksom inte att "skydda" längre. Jag tror att det är viktigt att prata, inte bara med en terapeut utan med någon som står dig nära. Pratar man om det med någon närstående, så kommer insikten... Det hjälper dig att orka (fast man egentligen inte gör det). Även om jag inte har lämnar rent fysiskt ännu. Så har jag bestämt mig. Jag har varit tydlig mot honom. Redan efter beslutet känner jag att jag mår bättre. Då får man iallafall lite mer kraft till att orka det praktiska. Bara tanken på hur det kommer bli när jag får min egen lägenhet och mitt liv tillbaka ger mig energi. Några tankar från ännu en som känner igen sig... Lycka till!

baraframåt
tors, 2016-11-03 - 15:30

Läser era tankar med värme. Klart att det är svårt att ta sig ur. Som medberoende hinner man inte tänka på allt det som man själv tycker är kul att göra. Man lever på hopp och drömmar, önskar få uppleva saker tillsammans, vänjer sig vid att saker kanske blir av och lär sig att inte hetsa upp sig om det inte blir så mm mm

Jag tror att om man börjar genomföra alla gemensamt planerad saker själv o/e med barnen kommer förändringen. Antingen blir man själv starkare för att man lever livet, fylls på med positiv energi, mår bättre själv och orkar med sin kära eller så ser man ett alternativ till sin tillvaro idag och orkar genomföra en förändring. Man blir kär i någon av en anledning och det är sorgligt när den andre inte är kapabel till att visa sin kärlek eller delar tillvaron med en så som man hade önskat.

Som medberoende ger man...och ger och ger och ger... För mig är det ett varningstecken när jag börjar beklaga mig över mitt förhållande till mina närmaste vänner. Då stannar jag upp och ställer mig några frågor, som till exempel: Kan/vill jag leva på bara tron att jag är älskad? Kan jag leva på att jag nöjer mig med/är tacksam för mindre och mindre med tiden? Kan jag förlika mig med tanken att när mina barn får barn kommer inte barnbarnen på besök pga alkoholisten i mitt hem? Vill jag leva med någon som, oavsett orsak, gör mig frustrerad så jag bokstavligen spyr av att inte få mina fysiska/psykiska/intellektuella behov tillfredsställda? Älskar jag mig själv lika mycket som jag älskar min partner? Överväger fortfarande de positiva sakerna de negativa i vårt förhållande? Kan jag leva med de negativa?...

Oavsett vilket beslut jag fattar, har jag tagit kontroll över min tillvaro, är beredd att ta konsekvenserna och lever med beslutet tills jag måste gå igenom frågorna igen. Det är då jag känner mig fri.

Emjuli
lör, 2016-11-05 - 00:52

Har läst alla kommentarer och känner igen mig, precis som alla vi som står bredvid. Vi som är medberoende. Vi som nyktert får bära all sorg, skam och förtvivlan.

Idag lever jag själv med min yngsta som fortfarande bor hemma. Idag behöver jag inte längre ligga sömnlös och undra var min man är. Lever han? Vad blir det för konsekvenser denna gång? I vilket skick är han när han dyker upp?

Men gudarna ska veta att det tog många år för mig att lämna. Jag hoppades och hoppades. Jag trodde att om jag bara älskade honom tillräckligt så skulle jag konkurrera ut alkoholen. Eller om jag bara hittade på lite andra aktiviteter som jag visste att han gillade så skulle han till slut förstå vad som var viktigast. Eller så kunde jag också manipulera eller överdriva något så han var tvungen att vara nykter, för då skulle han väl fortsätta vara nykter.

Jag levde med min alkoholist i nästan 35 år. Vi har två barn, 19 och 22. Visst har vi haft många fantastiska år tillsammans. Han har varit på behandlingshem tre gånger och åtminstone efter två av dem var han nykter i flera år. Han har under långa perioder varit den bästa pappan och maken man kan tänka sig. Jag har älskat honom enormt. Han var smart, duktig och intresserad av massor av annat än alkohol i långa och många perioder. Vi reste, vi bodde till och med utomlands i flera år. Vi var lyckliga och vi var tighta.

Tyvärr kom återfallen tätare och tätare och de varade i längre perioder. Barnen blev äldre och började ställa krav. Krav som jag inte klarade av att ställa, var självklara för dem. Idag, fyra år efter vår separation tackar jag mina barn för att de fick mig att inse att jag måste lämna och att jag måste släppa taget och börja tänka på mig själv. För gudarna ska veta att det mesta kretsar runt alkoholisten. Och jag kan lova att vi fått uppleva enorma konsekvenser av min exmans drickande. Den värsta var när min äldsta dotter skulle flytta utomlands för att börja plugga och hela familjen skulle åka med för att installera henne. Några dagar innan vi alla skulle flyga iväg började min man att dricka. När min dotter gav honom ultimatum om att åka in och få hjälp med tillnyktring och också äta antabus på resan eller inte få följa med så valde han att fortsätta dricka. Det var droppen för mig. Vi lämnade honom hemma och åkte själva. På flygplatsen postade jag skilsmässopapperen.

Idag, fyra år senare, känner jag mig mycket tryggare. När jag skrattar och är glad är jag det verkligen inifrån och ut. Jag behöver inte längre ha ångest eller gråta mig till sömns.

Vi umgås fortfarande med min exman. Firar högtider, har även gjort en och annan resa ihop. Han kommer då och då hem till oss. Men nu är det jag som bestämmer, och vi har bara kontakt när han är 100% nykter. Inte full eller bakfull.

Jag förstår att det är svårt att lämna och släppa taget, man hoppas så mycket. Och de ljusa och bra perioderna med alkoholister är ju så otroligt bra, mycket på grund av deras dåliga samvete och skuld. Men vi medberoende är ju sjuk också och så länge vi lever ihop med missbrukaren så är det väldigt svårt för oss att må bättre. Dessutom är det många alkoholister som börjar sin väg mot tillfrisknande när alla runtomkring dem har släppt taget.

Ta hand om dig, du är värd det.

Fransyskan
lör, 2016-11-05 - 11:48

Jag älskar min man och har ingen bättre vän, livskamrat och älskare än honom när han är nykter, vilket han är 99 procent av tiden. De senaste två åren har han haft endast två fylleperioder. En förra hösten och en nu. Det är dags att krascha idag säger han så då är allt över i morgon. Torsdag och fredag var han helt borta men låg hemma i gästrummet och störde inte mig. Jag står ut därför att jag helt enkelt inte vill ha någon annan. Vi är oerhört nära varandra och delar allt. Att skiljas är inte ett alternativ. Han är mitt liv och den som gör mig gladast och lyckligast! För mig iaf så är det här inte hela världen. Han är hela världen!

Fransyskan
lör, 2016-11-05 - 12:30

Känner så för dig och din mamma, vet hur hemskt det är att se den man älskar och ser upp till falla sönder som ett korthus. Känna äckel och hat mot någon man älskar. Din mamma älskar din pappa. Jag älskar min man och förlåter så mycket men sista året har det inte varit ett enda återfall förutom precis nu då han druckit torsdag och fredag och mår skit idag. Varför de väljer att dricka är nog bara för att samhället är för de som kan dricka normalt och han tror varje gång att han kan det också men det kan han ju inte. Din pappa blir säkert besviken och arg på sig själv varje gång och så dricker han ännu mer för att döva sitt samvete. Hur är han när han är nykter? Älskar han din mamma? Har de det bra annars? Det finns medicin som tar bort suget, Naltrexon heter det. Får att få det måste han gå till en läkare. Din mamma borde kräva det. Sen är det det svåra att lära om och göra rätt. Usch ja, det är ett helvete. Lycka till för er! Stor kram fina du

Djävulsdansen
sön, 2016-11-06 - 21:03

För alla kloka råd & synpunkter & för att ni delar era erfarenheter.. Heleena! Jag pratar med släkt & vänner med. Alla som står oss nära vet. Men samtalet med min terapeut har hjälpt mig att se saker ur ett annat perspektiv, gett mig andra verktyg. Nu ska jag bara lära mig att använda dom ☺️Baraframåt! Precis så! Det handlar om att ta kommandot över sitt liv oavsett vilka val alkoholisten gör. Det är ditt jag strävar efter att komma. Precis som du skriver är ju beslutet mitt. Det tror jag är viktigt! Tar till mig av dina kloka ord/ frågor. Tack ??Emjuli! Ja! Man älskar, ger & vrider ut & in på sig själv.. Tappar bort de riktiga glädjeämnena. Ja! Hela sig själv eftersom allt kretsar kring partnern. Vad härligt att du funnit glädje & frid ?
Fransyskan! Låter fantastiskt att inte låta sig påverkas av ett återfall. Jag önskar jag kan komma dit men tvivlar.. Jag tror att jag är väldigt sjuk i mitt medberoende & det är svårt att bryta gamla mönster.. Men med små steg så.. ?

MEN!!! Jag & dottern hade ett fantastiskt dygn ihop och ja mannen var nykter och umgicks med sonen ???
Kram på er alla

Djävulsdansen
sön, 2016-12-04 - 11:15

För mig som medberoende behöver jag bryta invanda mönster för att inte gå under och gå sönder.

Jag går längs en gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag faller ner
Jag är förlorad, jag är hjälplös
Det är inte mitt fel
Det tar en evighet att hitta en väg upp ur hålet

Jag går längs samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag låtsas inte se det och jag faller ner igen
Jag kan inte fatta att jag hamnat på samma ställe igen
Det är inte mitt fel och det tar lång tid att ta sig upp igen

Jag går längs samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag ser att det är där
Jag trillar fortfarande ner, det har blivit en vana
Mina ögon är öppna och jag vet var jag är
Det är mitt eget fel och jag tar mig upp omedelbart

Jag går längs samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag går vid sidan av det

Jag går en annan väg ❤️

Djävulsdansen
fre, 2017-01-20 - 19:34

Och det är jag tacksam för ?Jag läser ofta här inne.. kanske för att förbereda mig mentalt? Det finns så många kloka människor här inne som hjälper mig framåt, i rätt riktning och som hjälper mig att förstå. Det är jag tacksam för ??
UllaBulla hade en teori om att vi medberoende har utplånat oss själva att vi inte ens säkert kan säga längre vad som är lycka, njutning osv. Att vårt
känsloliv har förknippats ihop med den som dricker.
Mår de dåligt så mår vi per automatik dåligt. Och att anledningen till att vi finns där och rättar till, tröstar och förlåter om och om igen beror på att om alkoholisten mår bättre mår också vi medberoende bättre..Att vi finns där som någon sorts medbärare av både alkoholismen och måendet de har.
Det här känner vi nog alla igen. Att man bara är lycklig om alkoholisten är nykter/ lycklig.. Att hela ens liv och mående handlar om detta! Hur blev det så?

"Att låta bli att hjälpa en som mår dåligt skär så djupt i ett medberoendehjärta att vi ofta har mycket svårt att klara av det.
Istället går vi in och hjälper på ett sätt som lindrar plågan."

Och ja.. Det är nog en självbevarelsedrift! För om min alkoholist slutar dricka mår jag ju genast lite bättre.

Förlåt UllaBulla att jag kopierat din kommentar. Men det var så klokt och jag vill inte glömma bort det ?

Det är det här jag behöver lära mig!! Att stå på mig i en jobbig situation. Att använda all min kraft för att inte hjälpa och lindra. Att överlåta ansvaret till den det hör hemma.
Först då kan jag börja läka och bli fri!
Trevlig fredag allihopa

Djävulsdansen
tors, 2017-02-02 - 20:05

För att försöka skapa ordning i mina tankar.. Ja, min man är nykter sedan fiaskot i somras.. Och det är jag så tacksam över ??Ändå finns det någon liten del som skaver och spökar i mitt inre.. En känsla av tomhet? Ensamhet?
Vi har det ok.. Nu när alkoholen är borta finns det inget att bråka/ vara oense om. Vi har det bra!? Eller vi bara är. Lever ihop, gör saker ihop, planerar saker ihop. Men någonstans har vikänslan försvunnit.. Vår relation behöver vårdas.. På riktigt! Vi behöver lära oss att älska på nytt.. Visst är han min bästa vän men var tog passionen vägen? Trots att iallafall jag är ruskigt medveten om detta och innerst inne saknar den närhet och den sanna glädje som har funnits är det som att jag inte riktigt orkar ta itu med det.. Funderar på om jag omedvetet distanserar mig för att kanske inte bli lika sårad/ falla lika hårt vid nästa återfall? Vi har gått igenom så mycket och alltid räddat vår relation så vi tar nog varandra för givet? Min man tar säkerligen mig för givet.. Så många svek., Så många gånger jag hotat med att gå. Lika många gånger har jag förlåtit och stannat kvar. Vad säger det om mig? Att jag är en person som ingen tar på allvar? En person som är nöjd bara man är nykter? En person som utan självrespekt? Som man kan göra som man vill med?
Jag har alltid hängt upp mig på min mans nykterhet.. Bara då har jag varit lycklig och allt elände har jag kunnat skylla på alkoholen. Så! Nu borde livet vara på topp! Ändå är det något som skaver.. Något som saknas.. Jag älskar min man och vill innerligt hitta tillbaka till det som varit.. Ska bara hitta kraft och energi till att blåsa liv i och vårda vår relation
Ibland undrar jag vad han känner.. Saknar han mig? Oss? Eller är saknaden efter alkohol större trots att han hävdar att det inte är något han saknar just nu..
Vi får nog prata ut.. Hitta nya vägar
Någon med liknande erfarenheter när alkoholisten blivit nykter?
Kram på er