av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

Rosen
lör, 2016-12-03 - 06:55

En utmärkt livsfilosofi!
Motsatsen är lika trist som vanlig.
Inställningen är jätteviktig.
Det är så fint att få följa med dig på din resa. Hoppas det inte dröjer för länge med internet!

Dionysa
lör, 2016-12-03 - 08:20

När jag är i MITT hus däruppe, så brukar jag använda mobilen - smartfånen - att surfa på, eftersom det inte finns internet där. Är vi grannar förresten? Vi har ibland stjärnklara nätter och sprakande norrsken så man glömmer det där med internet.... Har du det? Norrsken och stjärnor?

heueh
lör, 2016-12-03 - 09:40

min mobil har såpass dålig täckning där uppe så jag tvivlar på att det skulle gå att surfa även om jag hade någon sådan app installerad. Huruvida jag har norrsken eller inte får jag lämna besked om senare, men jag tvivlar, riktigt så långt norrut kommer jag inte att bo även om det känns som nordpolen för en före detta skåning.

heueh
sön, 2016-12-04 - 11:56

är det nu när jag sitter och skriver det här: old style, med penna på ett papper. När jag återigen är begåvad med internet får jag knappa in det hela på datorn. Första natten är avklarad, det kändes lite primitivt eftersom jag inte kunde få med mig särskilt mycket förnödenheter i bilen. Här stod så många som fyra sängar kvar, jag valde den största som dessutom var utrustad med sängbord och dito lampa. Hunden har också valt ut en säng som han gjort till sin genom att äta sin kvällssnack i den. Jag har sovit riktigt gott inatt, även om sängen var ovan att ligga i så var det riktigt bekväm. Hunden var heller inte så orolig som jag befarade, han fann sig snabbt tillrätta och verkar trivas här.

Jag har en granne, jag tror dom är mörkrädda. Nu när löven har fallit ser jag deras hus mellan trädstammarna och dom har haft utebelysningen tänd hela natten. På vår morgonpromenad gick vi förbi en del andra hus och det var samma sak där: all belysning tänd. Har jag missat något? Finns det en anledning till att ha en massa lampor stå och dra ström när man sover? Är det för att hålla vargen borta, eller kanske trollen? Jag är ju nybörjare som lantis så jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig; göra som alla andra eller köra mitt eget race? Jag tror nog jag rotar fram min inre besserwisser och gör det senare.

Jag köpte ju en sprillans ny kaffebryggare åt mig själv för att fira flytten, så jag tyckte att hunden också skulle ha något nytt och fint; det blev ett koppel. Det är tio meter långt och upplindat på en rulle som automatiskt håller det spänt oavsett hur långt bort hunden är. Jag tänkte det skulle bli bra, då kan han springa ut en liten bit i naturen och nosa utan att jag behöver lämna plan mark. Föga anade jag de komplikationer som uppstår då han rundar ett träd där ute bland stenrösen och buskar. Att få honom att gå tillbaka samma väg är inte att tänka på, så jag får snällt traska ut bland stock och sten och runda trädet jag också.

Mitt internet-abonnemang flyttas upp i morgon, jag vet bara inte vid vilken tidpunkt. Kanske kan jag skriva något i morgon bitti, kanske inte. På tisdag kan jag definitivt inte men på onsdag, om fiber-gudarna vill, återkommer jag med en ny harang.

Ha det gott alla!

Frihet
sön, 2016-12-04 - 22:10

Du skriver så målande och humoristiskt. Gör mig glad. Låter som du genomgår en spännande förändring. Klapp på axeln till dig och en till din hund.

heueh
ons, 2016-12-07 - 06:55

men ändå är inget sig likt. Alla mina gamla invanda möbler står här nu, den inbördes placeringen är ungefär densamma, men omgivningarna är annorlunda. Det känns udda att ha en vägg alldeles bredvid fåtöljen där det förut bara var golv, att ha ett fönster framför skrivbordet där det förut var en vägg. Jag har ingen aning om var strömbrytarna till ljuset är, jag går och famlar längs väggarna som om jag var berusad. Jag har inte lärt mig åt vilket håll dörrarna öppnar, så jag lyckades vid åtminstone ett tillfälle i går kväll med bedriften att göra ett näsavtryck på en dörr som jag trodde öppnade inåt rummet, men som de facto var hängd åt motsatt håll. Det kommer att ta ett tag att lära känna det här stället.

Flytten gick väldigt bra, flyttfirman var effektiv och snabb och hade inte sönder en enda pinal. Tre grabbar var det, två av dom var stora som hus och den tredje var en liten räka som fick jobba som en slav för att hänga med de andra två. Jag tyckte lite synd om honom, när Biffen bar två flyttlådor på en gång var ju Bananen tvungen att göra det samma. Föga föreställde han sig att Biffen kanske bar två lådor med julpynt medans han själv försökte få med sig två lådor böcker. Själv hade jag problem att hänga med i takten trots att jag inte gjorde något annat än pekade. När flyttgubbar kommer i en aldrig sinande ström och konstant frågar "var ska den här stå?" så blir det lite svettigt. Till slut pekade jag bara slumpmässigt på något ledigt hörn, så nu har jag ingen aning om var något står.

Hunden hade en av de värsta dagarna i sitt liv igår. Först fick han sitta på terrassen och bara titta på när okända personer bar iväg med alla våra ägodelar, sedan tvingades han åka i över en timme i den där förhatliga lilla bilen jag har, till sist fick han tillbringa ytterligare ett par timmar ensam på övervåningen i ett okänt hus medans mystiskt klampande försiggick under hans fötter. Inte undra på att han försökte smita ut vid första tillfälle han fick. Jag var rädd att han skulle försöka ta sig hem på egen hand, stressad som han var, så i mina försök att få tag i någon greppbar del av hans päls stoppade jag in handen i hans mun och han bet till på ren reflex. Så nu har jag ett tandavtryck på min högerhand. Vi lugnade båda ner oss under kvällen, och nu, efter morgonpromenaden, verkar han ha funnit sig tillrätta.

Ha en fin dag!

Gunda
ons, 2016-12-07 - 09:18

Att ni båda verkar ha anpassat er lite i alla fall. Det är säkert ett äventyr att flytta så där, ut i spenaten :-)
Säger jag som också bor i spenaten, men där jag bott x antal år, många, många har det blivit. På sommaren älskar jag det, på vintern hatar jag det.
Vill inte skotta snö, eller vara ute i det vita.
Men älskar mitt hem gör jag och det kommer du och hunden förhoppningsvis att göra då ni kommit ikapp er själva.
Kram och ha de gott.

heueh
tors, 2016-12-08 - 06:15

Den påminner lite grand om den där man använder när man är ute i publika sammanhang och börjar inse att man har fått lite för mycket i sig. Man bemödar sig om att gå rak i ryggen och har järnkoll på balansen, men ändå lite trevande och försiktigt. Det ger ett intryck av att man när som helst förväntar sig att marken ska ge vika under en. Vilket i mitt fall inte är så långt från sanningen. Det är mörkt på morgnarna här ute på vischan, jag har ingen aning om var jag sätter fötterna, eller ens om jag är kvar på vägen. Vägunderhållet är ju som det plägar vara ute i obygden så det är fullt med, just nu vattenfyllda, gropar av varierande omfång och djup i vägbanan. Tack och lov för hunden, han har en vit rumpa som lyser som en fyrbåk framför mig och har inga som helst problem med att hitta rätt.

Nu när jag har flyttat in här har jag äntligen lyckats radera en bild jag haft i mitt huvud sedan jag första gången var här och tittade. Damen hade en hylla på väggen i köket där det stod ett par halvfulla spritflaskor, någon sherryflaska, också den halvfull, samt ytterligare något alkoholhaltigt. Ända sedan dess är det den bild som har dykt upp först i mitt huvud när jag tänkt på det här stället, en grupp spritflaskor på en hylla i ett kök. Det är naturligtvis demonen som har tagit kontroll över bildvisaren i min hjärna, hanterbart men synnerligen irriterande. Följaktligen blev köket prio ett vid uppackningen, nu är det tillräckligt klart för att bilden ska vara borta; jag kan titta på det där hörnet så mycket jag vill, där finns bara en tom vägg. Så småningom ska där sitta en tavla jag målade under min sista vistelse på rehab för tre år sedan, som en påminnelse och en uppmuntran. Jag behöver bara hitta den först.

Igår insåg jag hur mycket min hund avskyr att åka i min lilla bil. Jag skulle åka och handla och så fort jag började skramla med bilnycklarna så stack han upp på övervåningen och lade sig i ett hörn. Han föredrog att vara ensam i ett främmande hus framför att åka med; det vill inte säga lite. Jag ska inte göra mig av med sportbilen, men jag får nog ta en seriös funderare på att köpa en till. Jag bor ju trots allt på landet, något stort och fyrhjulsdrivet vore på sin plats. Jag delar dessutom sportbilen med min son, vilket blir lite komplicerat nu när vi bor tio mil isär. Nog för att han kan cykla till jobbet, men det känns lite själviskt att lägga beslag på den bil han i alla fall har betalt hälften av. Och så tycker ju inte hunden om den; hans åsikt väger tungt i vårt lilla hushåll.

Ha en bra dag allihop!

Frihet
tors, 2016-12-08 - 08:47

känner jag varje gång jag läser dina inlägg! Underbart att läsa hur ni kommer tillrätta, du och din fina fyrbenta vän. Jag blir verkligen glad och varm i hjärtat av att läsa om er.

Och så får du mig att vilja skaffa en hund!

Rosen
tors, 2016-12-08 - 09:34

När jag läste ditt inlägg kommer jag att tänka på min bror som också är alkoholist( numera nykter). Ett tag jobbade han på en resturang som servitör. Han gick med sådan rygg och värdighet genom lokalen. Placerade bestick o tallrikar med ett överdrivet lugn som var sååå avslöjande. Man tror man har koll.
Klart du måste skaffa en bil som passar er båda!
Vi råkade slänga ut ett gammalt akvarium som vi tröttnat på att sköta. Det var bara det att det var vår katts favoritplats. Varmt o gott. Efter att ha försökt kompensera med tjusiga klätterträd bl.a. har vi nu köpt ett nytt större akvarium och skänkt klösträdet till en som har innekatt
"Det måste få kosta " sade en gammal dam till mig.

Gunda
tors, 2016-12-08 - 21:19

och gropar i vägen, det känner jag till. Här får man vara försiktig så man inte står på öronen, trotts att man är nykter.
Härligt att höra om huset och att hunden trivs där så han vägrar åka med och handla.
Ha en skön kväll

heueh
fre, 2016-12-09 - 06:37

Vår förmiddagspromenad ledde oss in på en skogsväg, en väldigt lerig sådan. Vi var väl någon kilometer hemifrån när jag såg det; ett mycket tydligt tassavtryck i leran, det var så tydligt att det såg ut som något ur en lärobok. Jag tog ett foto och skickade till en god vän som är passionerad jägare och han bekräftade: nog var det varg allt. Lite cool tycker jag, visst börjar alla barndomens skrönor om stora stygga vargen poppa upp, men i realiteten är det knappast någon fara; jag får väl se till att hålla hunden lite närmre mig när vi är ute i mörkret, han är ju ett potentiellt bytesdjur. Annars lär spår vara det enda jag kommer att få se av vargarna häromkring.

När jag flyttade till den Stora Staden för drygt fyra år sedan köpte jag en riktigt häftig takkrona. I den lägenheten hade jag fyra meters takhöjd, stuckaturer och kakelugnar. Hur fint som helst och takkronan prydde verkligen sin plats. När jag sedan flyttade till mitt förra ställe var takhöjden inte särskilt imponerande och lägenheten var hypermodern, så takkronan hamnade i lådor i förrådet. Nu har jag takhöjden igen, om än inte riktigt lika påtaglig, så jag rotade fram dom där lådorna och satte upp den. Inte i vardagsrummet, som man skulle kunna tro, utan i köket. Mitt köksbord är gigantiskt och gjort av bordläggningen från ett gammalt segelfartyg som sjönk utanför Kanadas kust omkring år 1770. Därovan passar det perfekt med en stor ljuspjäs, den dominerar faktiskt inte alls i jämförelse med bordet.

Mina förberedelser verkar ha betalat sig bra, jag har ingen önskan att dricka, inga sug har dykt upp. Visst, jag vet ju att de kommer, men med lite arbete tror jag faktiskt att jag kommer att kunna skapa en nykter oas åt mig själv här uppe. Jag har varit på rehab två gånger i mitt liv, båda gångerna har jag trivs som fisken i vattnet. Det är något med ett behandlingshem som gör att jag kan lägga alla tankar på drickande åt sidan och bara vara. Jag får en inre ro som jag inte har upplevt någon annan stans, jag har faktiskt även under mina nyktra perioder övervägt att tillbringa semestern på behandlingshem, bara för att det är så skönt. Det är något sådant jag vill försöka skapa här, ett ställe där jag kan fokusera på att leva i stället för att springa i cirklar i en kontinuerligt ökande hastighet tills jag kraschar. Så jag tar det med ro här uppe, låter allt ta sin tid och försöker njuta av stunden.

Ha en nykter fredag allihop!

Gunda
fre, 2016-12-09 - 09:30

Hej du, jag bor också i vargtrakter, det jag gör för att veta att ulven inte får känslan för att äta upp mina hundar när jag är ute och går, är att jag aldrig släpper dem lös, sen har jag alltid med mig något som låter jätte mycket, t.ex. en sån där tuta som de har på fotbolls och hockey matcher, för ljud gör att de blir skraj och lämnar hundarna och mig i fred.

Låter som du har det helt kanon annars i din stuga, som nu också har en stor fin ljuskrona, bordet lät verkligen vara nått extra häftigt.
Du kommer alldeles säkert att få din oas där som du vill ha.
Ha en skön dag

anonyMu
fre, 2016-12-09 - 10:35

Måste säga att jag verkligen uppskattar dina dagliga reflektioner. :-)

Jag flyttade också för ett par år sedan. Då var jag väldigt nynykter, men jag beslutade mig för att jag skulle aldrig vara full i mitt nya hus. Det har jag hållit. Jag valde att dricka på semestern i somras - men då var vi på resa... Det har också varit ett beslut som hjälpt mig att stå emot när det varit jobbigt. Det hjälpte mig tex när jag kom hem igen i somras och kom ihåg mitt löfte. Inte kunde jag då fortsätta att dricka. Då skulle jag ju "smutsa" ner mitt nya hem. Bilden av att jag skulle snubbla omkring bland rummen hjälpte mig att stå emot.

Ha en fin dag - med eller utan vargar... hua...

Dionysa
fre, 2016-12-09 - 13:15

Läser: "Det finns sju hundraser som har samma storlek på avtrycket som varg, det är alltså inte storleken som avgör, utan rörelsemönster och steglängden. I rörelsemönstret lägger man också in gångarten, större hundar galopperar ofta, vargen travar och skrittar (Gång) . Hunden har ständig doftundersökning på gång, lämnar gångriktning för undersökning, återgår sedan i gångriktningen."

heueh
fre, 2016-12-09 - 15:28

klart det är en varg. Jag vill att det ska vara en varg. Det är mycket häftigare att bo i vargtrakter än i ett område med lösspringande hundar. Om jag får barnbarn någon gång kommer jag att vara den coolaste farfadern; tänk bara vilka historier jag kommer att kunna hitta på, hrm, förlåt, ha upplevt ska det vara. Och hur kan man prata om vargavinter om man inte har just vargar smygande runt knutarna? Nej, i mitt sinne är det allt en varg, så det så!

Gunda
fre, 2016-12-09 - 17:57

riktigt som Dionysa säger, man kollar steglängd, rörelsemönster m.m
Trodde ju på dig då du sa att du fotat och skickat till någon som var vargkännare. Ha ha din skojare där.
Men jag bor fortfarande i vargtrakter på riktigt :-)

heueh
fre, 2016-12-09 - 20:06

att det mycket väl kan vara en varg. Mina grannar visade mig ett foto på en varg, taget i höstas, som dom säger brukar hålla till i de här krokarna. En annan granne sade att det är ett par. Och jo, jag skickade fotot och han sade så, men visst borde man kolla steglängd och allt det där, det sade han också. Jag har bara inte utvecklat min inre skogsmulle fullt ut än, jag går fortfarande i lågskor och håller mig till vägkanten så det där med att stövla ut i terrängen på jakt efter spår får nog vänta ett tag till.