Det är nu tredje gången jag startar en tråd här inne, haft två olika alias men återgår till det första för det beskriver bäst hur jag känner mig; Skamsen. Det var för flera år sedan jag gick med här då under det namnet. Har ju reflekterat länge över mitt förhållande till alkohol.
Jag har tappat kontrollen över mitt drickande - igen. Kan ha nyktra perioder men så faller jag. Jag dricker i smyg. Jag kan ö h t inte ha alkohol hemma och ändå så är det jag som köper hem för mitt smygsupande. Min familj vet om mitt problem men jag fortsätter dricka bakom deras rygg. Skäms något så oerhört när jag nu skriver detta till er och till mig själv men behöver vara ärlig nånstans för att stå ut med mig själv..
Känner sånt förakt för mig själv, att jag gör detta, jaa...varför gör jag det? Har ingenting att skylla på, har alla förutsättningar att ha ett bra liv, finns ingen beroendeproblamatik i släkten, inget våld, inga missförhållanden. Vi har det vanligt och bra och ändå...jag smygsuper!!
Eftersom jag av olika skäl inte vill gå till vårdgivare är detta forum det enda ställe jag hittat som stöd. Men nu har jag även undvikit formumet eftersom jag släppt allt i mitt senaste återfall. Har druckit oerhörda mängder de senaste 3 månaderna. Och jag måste sätta stopp nu för kroppen tar stryk av alkoholen.
Att sätta mål och delmål är jätteviktigt men jag är rädd för att sätta upp för höga mål, känner mig själv rätt bra numera och höga mål tenderar att bli just för stora. En dag i taget är ett bra delmål, en nykter dag i taget. Jag började så förra gången och det funkade så länge som jag faktiskt förde dagbok här inne och fick se svart på vitt vilken kamp nykterheten är för mig.
Mitt första delmål är att rapportera här inne varje dag hur det går från och med idag och en vecka fram. Jag tänker skriva ärligt och vill någon av er hänga på och stötta mig skulle jag bli oerhört tacksam. Är nu bara så rädd och ledsen, känner mig oerhört ensam då jag druckit i smyg vilket ju innebär att jag ljugit för min familj och målat in mig i ett hörn av lögner, alkohol och ensamhet. Vill komma ut därifrån, vill kunna se min familj i ögonen utan skam och utan rädsla. Märker de att jag har druckit?? Jag vill kunna stå för det jag gör. Alkoholen leder till att jag blir en person jag inte vill vara, en som ljuger och bedrar.
Ja, jag kan hålla på hur länge som helst med att lista alkoholens negativa sidor. Skäms något så fruktansvärt när jag tänker på vad jag gör/gjort och vad det leder/lett till. Jag vill understryka att jag INTE tycker synd om mig själv, jag skäms!
Idag har jag tagit en klunk alkohol då jag drack för mycket igår igen, en s k liten återställare. Har sällan gjort så och den rann nerför strupen som brännande skam. Vad håller jag på med!?!? Men nu är det stopp för idag. Läser massor om alkoholens skadeverkan på kroppen. Alkohol skulle aldrig legaliseras som drog om nån hittade på den idag. Alkoholism är dock en demokratisk sjukdom, den kan drabba oss alla oavsett kön, ras, klasstillhörighet, ekonomisk situation...nu har den "drabbat" mig. Jag erkänner och inser ju det. Jag skjuter undan alla tankar som far i huvudet nu på "ska jag aldrig kunna ta ett glas vin mer", "måste jag vara helt nykter", osv osv. Jag klarar endast en dag i taget. En dag utan alkohol. Börjar nu och skriver en not senare framåt kvällen.
Har läst så många av er andras trådar, läste om någon som firade 7 månader utan alkohol. Gläds med er, vill också kunna skriva så en dag...ni inspirerar mig, ni som lyckats komma så långt fram!

Sundare

Ja, jag har klarat mig tack vare att jag blev så sjuk tror jag...inget ont utan något gott...
Idag är det måndag och det har alltid varit en dag av utmaning för mig, vet inte varför men jag blir alltid extra oföretagsam på måndagkvällar. Tänkte för en stund sedan; trivs jag på mitt jobb? På något sätt vare sig trivs jag sådär jättebra eller vantrivs. Har inte jobbat här så länge, bytte bort en mycket destruktiv arbetsplats så allt är ju bättre än det. Men jag vet att jag trivs med att få göra skillnad för andra, få göra andras lidande lite lättare. Har jobbat med det i hela mitt vuxna liv och kan väl ibland drömma om att göra något helt annat men det är ju detta jag kan. Ju svårare ärenden desto lugnare blir jag. Är som Muminmamman; Allting är mycket osäkert och just det gör mig trygg. Men i det egna livet är det lite annorlunda, jag blir inte ett dugg lugn av kampen mot alkoholen. Känner mig rastlös, splittrad, känner mig värdelös som tycker det är så svårt, jublar inte alls över den nyvunna nykterheten eftersom jag får kämpa så hårt för varje dag, känner mig trött och energilös vilket gör mig lite besviken. Men vintern är inte min årstid, räknar dagarna tills ljuset vänder. Har stöd i maken som tycker att jag gör ett bra val nu. Och det gör jag ju, det är det bästa jag kan välja just nu och framåt. Men lätt? Nej!

Jag tror att våra känslor blir "förvirrade" när vi slutar med a. Vi är vana vid att använda medlet när vi är glada ledsna osäkra osv. Eller vill framkalla eller döva känslor. När kroppen inte får a så måste vi ta hand om känslorna utan det. Alltså vet inte själen/hjärnan hur vi ska vara tänka och känna. Då tror jag känslorna kan gå upp/ner och man kan känna alla möjliga känslor. Efter en tid utan a börjar känslolivet stabiliseras. Det är då man, börjar känna lite lycka och eufori. Håll ut/häll ut.. Har aldrig hört att någon ångrar sin nykterhet... Kram

Alla behöver olika tid för återhämtning efter a-stopp.
Och du har ju varit sjuk, kanske det är en orsak att
du inte känner dig pigg o glad....

Har du provat D-vitamin, B och magnesium?
Tyckte jag blev mer stabil när jag tog denna kur vid A-stop.
Tog också Valeriana Forte för att lugna ner mig lite.
(vet dock inte om dom funkade, jag kanske inbillade mig)

-------------------
Du är ju du.
Du är ju människa.
Du ÄR inte alkoholen.
Alkoholen är alkoholen.

Alkoholen har varit den största delen i livet
för många av oss. Men det är separation på
gång. Klart att det är jobbigt.

Kanske denna olustiga känsla du har nu kan hjälpa
dig att inte dricka? För varje återfall man tar så ska man
igenom skiten en gång till och det blir svårare att
motivera sig var gång det händer.

Jag kommer också alltid sakna att inte kunna dricka
om det är en tröst.

Kämpa på så gott du kan.
Det kommer bli bättre.

Varma tankar och kramar

Sundare

hahaha, grym är så långt ifrån hur jag känner mig som man kan komma. Känner mig ynklig och ömklig. Men jag har börjat med vitamin o mineraltillskott som en till del i detta att ta hand om kropp och knopp. Har störtdykt ner i horder av arbete, en gammal van flykt från det egna livet. Har dock ett jobb med mening, jobbar nu ytterst nära livet och döden och existentiella funderingar som kommer med svåra besked som oundvikligt påverkar personers framtid. Begreppet existentiell hälsa har korsat min väg genom detta och jag tänker att detta begrepp i högsta grad berör också mig själv och alla andra här inne. WHO har en bra beskrivning över innebörden och det finns (minst) en svensk avhandling på ämnet. Kände ett visst hopp när jag läste om detta och hopp är väl något jag inte känt på ett tag. Kan detta vara en vittring av att det kommer en ljusning? Hoppas att det kan vara så...Vill även tacka dig Miss Lyckad för din slutmening; Har aldrig hört att någon ångrar sin nykterhet. Vissa meningar träffar mig med kraft mitt i solar plexus, så bra och så sant i sin enkelhet som denna mening talar till mig.
Jag skäms allt mindre. Ju större avståndet blir till berusningen, smygdrickandet och rädslan för upptäckt, desto mer avslappnad blir jag. Lite mer trygg för var dag. Det finns ett lik kvar i ett skåp, en tom gömd flaska. När jag av en slump kände den mot mina fingrar for en stark fasa genom kroppen - tänk om någon annan hade upptäckt denna! Som den gången maken flyttade på en byrå och det ramlade ner en tomflaska...Jag skäms omedelbart när jag frammanar minnet, jag gör det ibland för att påminna mig om vad jag inte vill välja. Finns inget attraktivt i skammen och självföraktet och lögnerna.
Men jag jobbar och kämpar mot suget och tankar på alkohol, när familjeschemat visar att det kommer dagar då jag kommer vara helt ensam några dagar framöver - då kommer tanken; Jag skulle kunna dricka då när ingen behöver få veta något. Beroendepersonen i mig är jävligt envis och stark, mitt nyktra jag är som Bambi på hal is, benen far åt alla håll och jag vet inte hur jag ska få ordning på mig så jag håller över frusna vatten, isar som kanske bär, kanske inte.
Tack för omtankar och kramar, behöver det just nu. Känslan och vissheten att jag inte går denna väg allena utan att vi är många som tar oss steg för steg mot vårt mål.

Sundare

Ja, jag ramlade igår. Sov över hos vänner o föll inför den plötsliga tillgången på alkohol. Ligger här nu med huvudvärk och ånger - två snapsar blev det men kroppen reagerar som om det varit mycket mer. Själen också. Så arg på mig själv. Så dumt, sån ånger jag har. Fan!
Så jag får ta mig upp på hästryggen igen, ingen lugn och fin skritt än utan ett himla skumpande. Jag föll, ramlade, tappade taget, misslyckades, tappade fokus....fan!!!

...och blicka framåt! För mig har det också gått åt skogen. Har druckit flera gånger och slår hårt på mig själv! Jag är så trött på att må såhär - trött och grym ångest!

Ska vi kroka arm och stötta varandra i kampen mot denna överjävliga sjukdom?
Idag ska jag var nykter för att jag vill och kan.

Kramar

Sundare

Vi tar fasta på målet igen och fortsätter. Orkar inte tänka "börja om från dag noll" utan jag tar en dag i taget. Igår blev skit, inte ofantliga mängder men det är ingen som helst tröst. Jag drack vilket jag inte ska göra eftersom jag inte tål det. Har sån huvudvärk, kroppen vill inte ha detta gift igen, den skriker det åt mig!

.. så sant så sant men så trött på att göra alla runt omkring mig besvikna hela tiden. Vad är det för fel på mig som springer med huvudet rätt in i kaklet gång på gång.... kanske läge ta till medicin för att komma ur den onda spiralen... kram på

Frihet

Fint att se att ni båda skakar av er små felsteg och kör på igen med en dag i taget Skamsen och Pärlemor.

Behöver nog själv ta mig en funderare på om jag klarar av en middag på lördag. Vännerna skulle inte ifrågasätta om jag valde att inte dricka men vet dock inte om jag litar på mig själv ännu. Ironiskt, eftersom jag skulle må bättre psykiskt av en kväll med vänner.
Kram

Sundare

Ja, då har jag snubblat mig igenom veckorna tre, 20 vita dagar och ett fall. Igår blev dock vit igen och jag vaknade därför med större välmående idag. Känner av min depression mindre vilket betyder att medicinen börjat få effekt, tar ju tid för SSRI att verka vilket är ett för mig välbekant fenomen. Tänker att jag inte ska sluta med tabletterna denna gång utan fortsätta under lång tid framöver (pratar nu om år). Brukar skippa dem när våren kommer men det är inte hållbart. Tänkte på vad MM skrev till mig häromdagen - varje gång jag återgår att dricka så måste jag igenom skiten igen och igen och igen och igen...Därmed finns nu en formel för mitt förbättrade mående tämligen klart - äta medicin och inte dricka sprit. Rätt enkelt - och ändå inte. Finns nog en obstinat liten skitunge i mig som tjurigt "vill göra själv". GAAAAHHH vad jag blir trött på mig själv!
Önskar er en fin dag, jag kommer hänga här inne lite mer igen. Känner att det är ett så viktigt stöd. Tack!

Svartvit

Du har klarat många nyktra dagar, gäller att försöka se det också och inte bara misstagen men jag vet hur du känner dig. Man känner sig inge vidare, kan man väl minst sagt säga. Jag äter också anti depressiva och jag slutade också med dom ett tag när jag kände att jag mådde bra, det var ingen vidare smart ide. Så nu fortsätter jag äta dom och sen kommer jag rådgöra med läkare innan jag slutar, om jag nu ska göra det i framtiden. Kämpa på och fyll på med vita dagar, för det är då vi mår som bäst. Kram!

Med 20 dagar! Du ska känna stolthet över att du fixat detta! Jag ska ta rygg på dig (men hamnar lite efter...)

Såå, nu blir det tamejfan en vit helg (ursäkta svordom)

Kram

Sundare

Har ni sett "reklam"filmen med den lilla flickan som står o tittar på sin pappa som sover utslagen i sängen; Vem blir påverkad när du dricker?
Jag tycker den är så bra och önskar alla barn en vit jul. Julen är inte någon alkoholhögtid för mig, har aldrig varit, men i år blir den förstås helt vit. Känns helt helt ok!

Sundare

Allra bäst med de vita dagarna är morgonen som följer. Att vakna utan det baktunga, det skamfyllda, ångestmättade och skräckslagna. Varje återfall tvingar mig att genomlida dessa motbjudande sekvenser på nytt och på nytt och på nytt.
Jag fattar därför inte sugets envishet. Varför den jävla alkoholen ska ha sådant inflytande över mig. Är det kärnan i beroendet, att inte förnuftet styr?
Som ett mantra för oss här inne är ju de fyra små orden: En dag i taget.
Och: det viktigaste först.
Alkoholstoppet är först men nu börjar kroppen skrika efter nästa del i omhändertagandet: att börja röra på sig. Jag har ju kombinerat min antidepressiva behandling genom att sluta med självmedicinering med alkohol och återgå till riktig medicinering med SSRI. Mitt psykiska mående är så oändligt mycket bättre nu och jag börjar stundtals kunna känna mig rent av lätt i sinnet.
Har åter börjat öva mindfulness som en påminnelse om att vara här och nu, medvetet närvarande. Men igår ropade kroppen efter ljus, luft o rörelse. Hann tyvärr inte pga bokslutsrapport men jag är glad att där börjar finnas en längtan efter friska promenader igen. En dag i taget. En sak i taget. Det viktigaste först och sakta tar jag mig framåt.
Önskar er alla en fin början på veckan!

Du verkat vara på rätt väg och som du skriver ta en sak i taget - en dag i taget!

Varför slutade jag med mindfulness och att ta hand om mig - nu kämpar jag med nävar och klor flör att komma ur denna svacka. Har tagit flera återfall och kan inte förklara varför - ibland tror jag att detta för mig med att dricka är det enda jag har som jag gör för mig "unnar mig" något... men det spårar ju ur varje gång så jag skadar ju bara mig själv.
En dag i taget och idag ska jag vara på min vakt och inte låta a-djävulen vinna!

Ha en fin dag Skamsen❤️

Ja Skamsen.
Jag är övertygad om att kärnan i beroendet är att inte förnuftet styr. Det är något annat som tar över eller man kanske kan beskriva det som att hjärnan kommit in på ett spår som inte förnuftet rår över. Jag har själv oräkneliga exempel på det när jag tagit återfall. Vill du läsa om några av dessa har jag skrivit om två av dem under min tråd "Dipsomania eller periodsupare" den ligger under avdelningen "dricker jag för mycket".

Mina återfall kan jag förhindra genom att försöka se till att tankarna inte tillåts komma in på spåret där förnuftet inte rår. Eller ta hjälp när jag inser att jag kommit in på det spåret. Med hjälp har jag ibland lyckats återfå mitt förnuft. Då har det alltså krävts en kraft starkare än min egen för att baxa tankarna rätt.
Det fantastiska med detta forum är att de kan användas på båda sätten. Alltså för att förhindra att tankarna kommer in på fel spår eller som hjälp att växla över tankarna till ett ett spår där förnuftet styr.

vänligen
Ikaros

Sundare

Tänk vad det värmer att inte färdas denna väg i hemlighet och allena. Jag berättar inte fritt om mitt alkoholproblem men till er här inne delar jag utan att mörka något. Och det känns så bra att ni finns.
Leif, du Ikaros! Jag ska leta upp din tråd, det var ett tag sedan jag läste den delen av forumet.
Jag tänker rätt mycket över skillnader mellan olika sjukdomar, det finns en rätt tydlig hierarki över vad som är ok att prata om - och lida av. Ryggproblem tycks vara minst tabu o olika ledbesvär, allergier o blodsjukdomar. Cancer är laddat då det är så förenat med allas vår rädsla för smärta lidande o död. Ångest är föga gångbart och inte heller depression. Svårare psykiska sjukdomar ska vi inte tala om trots decenniers försök att göra upp med tabun. Och så vår sjukdom då: alkoholismen. Nej, det är väl knappt nåt man tar upp på fikarasten: - Förresten, hur har du det med suget, hur går det för dig? / - Blev det nåt bättre i ryggen efter sjukgymnastiken?
Ja Skamsen är igång o funderar igen. En annan sak som slog mig är att tankarna på alkohol blivit något mindre överhängande. Jag har fler sammanhängande timmar utan att suget ständigt sitter där o tjatar, retas o jävlas. Tacksam över det!! Så tacksam! Med myrsteg går det framåt för mig...

Sundare

Förra veckan hade jag en fruktansvärd mardröm. Jag drömde att jag tappade kontrollen och drack i smyg. Mina barn kom hem och därefter maken. De var så fruktansvärt besvikna och arga när de såg mig, började slita ut garderoberna och tomflaskorna rullade ut. Jag grät, hyperventilerade, skämdes, kröp omkring på golvet, skrek förlåt och de skrek att nu var det droppen, de ville inte ha med mig att göra mer och jag kände hur hela tillvaron rasade samman varpå jag vaknade. Jag har aldrig varit med i en sådan situation vilket jag är tacksam över. Det var ändå obehagligt verkligt och jag hade förhöjd ångest hela den dagen. Tacksam att det var en mardröm, den har verkligen något viktigt att säga mig.