Behöver få kontakt med andra i samma sits som jag innan jag blir skvatt galen.
Sambo sen 10 år med en alkoholmissbrukare. Han är medveten om sitt problem och har varit i behandling. Jobbar på att lära sig dricka kontrollerat. Har tagit mig på rejäla turer med sitt missbruk som skadat vårat förhållande och mina känslor genom åren. Aldrig blivit våldsam eller så men satt familjen i jobbiga sitsar, har två små barn.
Blir så trött på allt med alkohol ibland så jag spyr. Och ibland känns det som han är på rätt väg.
Vågar inte lita på mina egna känslor. Är hans drickande ok idag eller inte? Om ja varför blir jag så förbannad av att se honom berusad?
Vissa i min omgivning tycker att jag ska gå och vissa att jag överdriver.
Blir totalförvirrad och behövde skriva av mig men måste sova nu. Julafton imorrn!

...över vad det gör med dig och hur du själv mår i det hela...du skriver iofs själv svaret...du är på väg att bli skvatt galen :)
Det är oerhört tärande att leva i nära kontakt med detta fenomen...och det är katastrofalt att se sin livskamrat försvinna in i missbruket...som oftast...ur min egen erfarenhet talat...förvärras. Så fråga dig om du vill leva ett liv mellan hopp och förtvivlan eller ifall harmoni och lycka är viktigt...jag är själv en person som inte ger upp men maktlösheten och det som alkoholen skapar i en relation knäcker även den starkaste...
God Jul!

JP

Jag delar samma problematik men ur motsatt perspektiv. Väldigt svårt att hantera begreppet är det ok nu. Vad är ok egentligen, tycker att detta med alkohol har blivit någon form av stående konflikt argument då det är väldigt svårt att veta vad som är ok. Är det jag som dricker för mycket eller är det hon som över reagerar när jag dricker. En normal alkohol konsumtion för mig är 1 och en halv vinflaska / vecka. Jag blir inte aggressiv på något sätt och konflikterna kommer ur att jag "ser" berusad ut. Detta efter 1-2 glas vin. Jag dricker inte själv och vi dricker lika mycket. Men ur mitt perspektiv så blir hennes intryck väldigt annorlunda när hon dricker. Vad hon ser, hör, luktar och känner för mig blir helt snedvridet och konflikt sökande.
Det är väldigt svårt, förödmjukande att få höra att man är en alkoholist.
Samtidigt är det väldigt svårt att bena ut om detta är ett alkohol problem eller bara ett slagträ i ett relationsproblem. Min far var alkoholist så jag tycker jag är försiktig samtidigt så tycker jag att jag har förstahands info om vad en alkoholist är och jag tycker inte att jag är det.

Sabina: han har hållit på i (minst) tio år. Du vill inte, orkar inte, håller t.o.m på att bli galen. Barnen drabbas. Det här med att dricka kontrollerat – tror du det kommer att fungera?? Ibland är det mest till för att lära sig inse att man bör sluta helt. (Ungefär där är jag själv.) Risken är stor att de här problemen blir än mer akuta under helgen. Passa på och var så konsekvent du någonsin orkar nu. Allt blir så mycket tydligare i ett krisläge och alternativen blir tydlig(are). Ta hjälp där hjälp finns. Hör av dig här!
God jul (trots allt) önskar jag dig!

JP: det kanske inte är mängden som avgör om man är alkoholist, utan på vilket sätt man dricker, vilken roll alkoholen får i ens liv, tänker jag. Intressant frågeställning huruvida konflikten runt alkohol för er är toppen på ett isberg – alltså att det handlar om så mycket mer inom och mellan er – eller om alkoholen i sig är problemet. Upplever själv något liknande i mitt liv, och upptäcker alltmer som är knepigt, där alkoholen "bara" blir ett allvarligt delproblem som både täcker över och fördjupar konflikten.
Ser fram emot att få veta mer om hur ni gör!
God jul!
/Dionysa.

Amelie

Sabina: jag känner igen mig så väl. Jag tror att mängden alkohol som min sambo dricker över lag (bortsett från några bläckor då han dricker hemma själv) är i mina ögon helt ok, men bara för att det är han och min insikt att han har ett problem med alkohol så känns minsta lilla folköl hemma framför tvn som för mycket. Därmed tycker han att jag överdriver. Det tycker ibland jag också, särskilt om jag isolerar den veckans drickande, men sett i det stora sammanhanget så får den där lusten efter en ynka folköl en så stor betydelse, den symboliserar hela missbruket...
Jag har landat i att mängden inte spelar ngn roll, jag mår dåligt av det och behöver fråga mig själv om jag kan keva med att han dricker som han gör.

Sorensdotter

Jag har länge läst i detta forum för att våga känna och acceptera min mans alkoholproblem. Jag känner precis som du Sabina, att jag håller på att bli galen. Att våga lita på mina egna känslor och inte lyssna på de anklagelser som fullkomligt haglar. Det går bra ett tag men sen slutar det alltid med att jag ger honom rätt. Skulden och skamkänslorna gnager och ångesten kommer som ett skenande ånglok.Jag blir rädd och osäker på mina egna känslor, jag låter hans vridna uppfattning om mig bli den rätta. Hur kan det bli så trots att det skriker i hela kroppen att det är fel?! Jag får höra att jag är känslokall som inte visar några känslor el omtanke. Jag behandlar honom som luft och tänker bara på mig själv. Jag har ett jobb att sköta men han misstror att jag ens är på jobbet utan tror att jag har någon annan. Anklagelserna är oändliga och ibland så absurda att det är skrattretande. Men han är helt övertygad att det är sant. För att inte starta något så gör jag allt i min makt för att se till att göra rätt och riktigt, men det spelar ingen som helst roll. Vill han så blir det gräl ändå.Jag har aldrig levt med någon med missbruk och jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Att detta inte går för min egen del längre är det jag vet men att klara att stå fast vid det och gå vidare är hur konstigt det än låter den svåra biten i detta kaos. Jag vet precis vad jag ska säga när jag är ensam men när han kommer hem och jag ska säga de här sakerna så är grälet i full gång efter en mening. Svartsjuka, ett sjukligt kontroll och bekräftelsebehov. Hur vanligt förekommande är det här el är jag galen?! Hjälp mig att släppa taget , har läst så mycket klokt i det här forumet.

Filippa

Hej,

Det låter verkligen som att vi är i samma sits. Skrev lite till dig i "min" tråd tidigare.. Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag blir också arg när min man ska ta npgot att dricka, ibland även om det bara är något glas eller två. Detta påverkar ju förhållandet såklart, jag blir arg och han blir arg.. Känner mycket ilska just nu över de saker som har varit under de senaste åren. Det har även blivit bättre, men det går upp och ner.. Hur länge orkar man? Jag har insett, med hjälp av andra här på forumet, att jag måste ställa ett ultimatum.. Måste bearbeta detta lite och fundera. När han drack för mycket förra veckan var jag beredd att lämna, men nu har han druckit med måtta och då är det svårt.

Hur tänker du i din situation? Känner du att du närmar dig ett ultimatum eller något annat?
Kram