Alkohol suger och dränerar livskraft och gnista. Det är gift, ett beroendeframkallande gift som enbart säljer sig med illusioner.
Alkohol gör att man står och stampar, kommer aldrig vidare. Går runt som i en labyrint och möblerar om sina egna tankar kring den där utgången man aldrig når fram till

För var dag som går utan detta gift känner jag sakta hur min livskraft, energi o glädje kommer åter. Jag glädjs för att jag insett att ett annat liv är möjligt. Hur underbart det känns att känna sig levande, klar i huvudet och fräsch!

Jag behöver aldrig mer vakna upp bakfull, och jag slipper hålla masken och smyga. Ingen skam för att jag sviker, och inget självhat för hur jag skadar min kropp. Jag behöver inte lägga ett öre på skiten mer. Jag har inte försakat något, har bara allt att vinna.

Är så jävla glad. Ville bara säga det.

Valery

Hej på dig!
Jag är också glad. Både för din och min skull. Vi har sett att det finns ett liv utan alkoholen, vilket gör oss starka. Jag skickar massor av bamsekramar och jag vet att du kommer att klara av detta, likaså jag själv.

Saltcity

(Flyttar min nya tråd hit så jag påminna mig själv om både sköna insikter och snabba vändningar.)

1 månads nykterhet. Jag är inte ny på forumet eller i insikten att jag inte kan ha en sund relation till alkohol. Min första längre (längsta) nykterhet hade jag 2014 som så var på ca 5 månader.

Jag upplevde inte att det var svårt att sluta eller avstå, därmed hade jag ju bevisat att jag hade överdrivit mitt problem, och kunde börja dricka måttligt igen. Gick jättebra i början (känns det som ni har hört det här förr?) När jag sedan skulle sluta igen, så var det inte lika lätt.
Min Konsumtion har legat på 4-8 öl 4-7 dagar i veckan. Hade börjat smyga och gömma alkohol i garderoben. Kändes som en rimlig sak att göra.
Skulle jag fortsätta nu så skulle det ligga på det dubbla om några månader. Jag har änsålänge lyckats dölja det någorlunda för omgivningen (vill jag inbilla mig iallafall). Jag har fått med mig en hel del insikter sen mitt första, andra och tredje försök, och en av som är att arbetet börjar nu, och fortsätter. Det är liksom inte klappat och klart för att man trivs med sitt nya nyktra liv. Återfallsrisken finns alltid där. Jag går inte på möten,jag pratar inte med nån. Jag isolerar mig och vill fixa det själv. Hur länge är det hållbart? Inte alls.

Jag skapar min egen tråd och fortsätter läsa här på forumet. Det verkar som en bra sak att göra. Förhoppningsvis kommer det hålla mig lite mer klartänkt och inte fullt så naiv.

Saltcity

Tack Ikaros, och rosen. Behöver själv påminnas dagligen. Har ett otroligt starkt sug men ingen önskan att dricka. Det är märkligt. Att det dyker upp nu efter en månad. Inte innan.
Jag sitter med den, låter den vara där, startar ingen strid eller diskussion. Kanske kan jag bli vän med känslan och uppskatta besöket. Behöver inte göra något, vet att det kommer passera.

Saltcity

Tack för din kommentar MM! Älskar dessa dagar när jag är ledig och vaknar pigg o fräsch. Ligger kvar i sängen länge, läser och dricker kaffe. Kan till och med längta efter det kvällen innan. Behöver dessutom mindre sömn, vaknar 2-3 timmar tidigare än vad jag gjort om jag druckit kvällen innan.
Ledighet idag går till verklig återhämtning och vila istället för inbillad " avslappning". Finns inget avslappnande med att dricka på helger o ledighet. Man är ju så mycket tröttare, sliten och ångestfylld efter en helg med a. Kroppen är superstressad och kämpar för att för att göra sig av med giftet.

Min stress ha legat i att hitta mer alkohol. Hålla lögnen vid liv. Få människor att lita på lögnen. Dölja sanningen.
Ett ständigt kaos. Ständigt jaga bättre förutsättningar, från ett ständigt sämre utgångsläge.
Försöka ha kontroll på allt, men inte ha kontroll på något.
Det är fasiken ett heltidsjobb att vara beroendemänniska.

Nu ligger jag här och käkar jordnötter, dricker grapejuice, lite lagom slö. Skönt slö.
Ska kolla på en film med Amy W. Eller så kan jag städa lite.
Om jag orkar. Jag är helt stresslös. Slö och slapp.
Och jag njuter varje minut av det.

Såg dokumentären om Amy Winehouse (vilket namn..!) igår. Fascinerande, skrämmande. Vilken artist och låtskrivare hon var!! Tänk om hon fått fortsätta leva och verka! Det finns vissa likheter mellan henne och Bob Dylan: den judiska uppväxten, begåvningen, framgången på gott och ont, drogerna – men han har lyckats bättre med att skydda sig från all uppståndelse och lever i all välmåga, har just tilldelats Nobelpriset, (vilket honom är väl unt). Kan den här händelseutvecklingen möjligen ha något med kön att göra? En fråga som ringer i mitt huvud.

Träffade Dylan sist han var i Sthlm och spelade. Arbetar med event och har
den förmånen att möta kändisar i deras loger och dylikt.
Mycket udda människa en fascinerande och jävligt irriterande människa, måste jag säga..
Som musiker en Gud.
Cornelis, Bowie, Amy, Freddie M, Prince, George M - vilket gäng Gud (?) har samlat på sig däruppe.
Man kan ju hoppas på en konsert den dagen man är där :D