Jag känner mig helt slut som människa och vet inte vad jag ska ta mig till. Sen tre år tillbaka lever jag i en ny relation. Jag träffade den stora kärleken och den jag trodde att jag skulle leva resten av mitt liv med. Han hade allt jag så länge letat efter. Det låter så klyschigt men jag kände så djupt inombords att detta är unikt. Vi hade det så otroligt bra och till en början reagerade jag inte alls på hur mycket han drack. Jag tänkte att ett par glas vin eller ett par öl under veckan (lite mer på helgen) var "normalt" även om jag själv inte hade dessa vanor. Ett par år gick och allt kändes ändå väldigt bra men för ett år sen gick min sambo in i väggen. Blev utbränd och djupt deprimerad. Vi hade då bott tillsammans ca ett halvår. Han bestämde sig för att flytta ut och bo själv för att jag skulle slippa se honom så. Ett vanligt agerande när man blir deprimerad. Jag förstod och accepterade det. Det jag dock märkte var att den där ölen på vardagen blev något annat. Han drack sig full varje dag men förnekade det. Men trots att vi inte bodde ihop visste jag. Han åt även under den här perioden, starkt lugnade tabletter. Med tiden började han bli väldigt elak emot mig. Jag kunde vakna till 20 sms om att jag inte bryr mig om honom, att jag skulle vara så tacksam över att han hade "valt" mig, att jag var egoistiskt och att alla andra brydde sig om honom utom jag osv... Sommaren gick och vi kämpade på tills en dag då helvetet brakade loss. Vi hade ett enormt bråk och gick skilda vägar. Efter ca en månad kunde vi inte längre leva utan varandra och bestämde oss för att försöka igen. Och det har gått bra. Fram tills nu, ca 4 månader senare. Jag märker att han dricker mer igen och de elaka kommentarerna är tillbaka. Jag konfronterade honom om detta och han säger att han dricker för mycket men det är inte mitt problem. Att han inte bryr sig och att han ändå inte har något annat att göra då han är sjukskriven. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag har satsat allt på oss och kämpat för att vi ska kunna vara ett par. Men vad ska jag göra nu? Hur ska jag få honom att förstå? Kan jag ens det och är det ens min uppgift? Jag älskar honom så mycket och jag vet inte vad jag ska ta mig till....

Du berättar om din relation som varit sedan 3 år tillbaka. Han har alkoholproblem och det har gått ur över dig och er relation på många sätt. han mår dåligt psykiskt, varit utbränd och deprimerad. I samband med detta flyttande han, fick lugnande mediciner men som gav ett humör som gick ut över dig på flera sätt. Nu har du börjat märka det beteendet igen, han blir elak och det är svårt för dig att nå fram till honom. Det hörs att du verkligen försökt påverka honom, hjälpa honom på flera sätt samtidigt som du vet att han själv också måste vilja.

Du är själv nedbruten och har fått nog av detta och behöver stöd i din situation. Va klokt att skriva här som ett steg i det. Vad skulle du vilja ha för stöd?

Säkert finns det personer här på forumet som har råd och tips eller om du själv läser runt och något kanske är hjälpsamt för dig, hur någon annan gjort i en liknande situation.Utöver detta forum finns mer. Kommunen har stöd att ge, samtal eller grupp beroende på vilken kommun. Al-Anon har grupper och du kan ringa Alkohollinjen 020-844448.

Fortsätt läs och skriv här, hoppas det blir hjälpsamt! Ibland kan man behöva skriva flera gånger innan man får svar.

Vänliga hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vive

Jag tycker att du gjort vad du ska och nu är det dags att gå vidare. Jag förstår precis hur du känner och det är inte värt det.
Du kan inte förändra en annan människa om han inte vill själv.
Dessa människor behöver krav och att vi är bestämda i våra beslut. Annars fortsätter de tills både vi och dem har gått under.

Det gör fruktansvärt ont att förlora den man älskar i alkoholens klor...men när det gått över gränsen och blivit ett problem så är det svårt att återvända till det fina man en gång hade...det blir en daglig psykisk kamp i oro, ångest och magont som till slut utplånar dig själv...att leva i en ständig misstanke och oro fördärvar en...och det värsta i det hela är att även fast alkoholisten lovar dyrt o heligt att förändra sig...att han/hon älskar dig...nått sin botten..osv osv...så är det som om personen tappat kontakten med något i sig själv och väntar bara på att få låta alkoholen göra nästa inträde ...en relation byggs på tillit och den tilliten fördärvas totalt av den djävulsdans som pågår...mycket smärtsam resa och framförallt förödande när man sen står ensam och kan konstatera att ens livskärlek försvann i ett missbruk och du själv är på god väg att gå under i det också...så lyssna på Vive:s råd ovan...läs olika trådar här och ta till dig hur svårt det än är...och lyssna på de råd som kommer från personer på andra sidan!! dvs de som har eller har haft problem med alkohol..det är guld värt, tack till er(trots att jag bångstyrigt inte tog till mig era råd...men nu vet jag)... och prata med någon... jag har själv fört min kamp i ensamhet och det är ungefär det sämsta du kan göra...
Hälsningar från en som försökte allt men blev besegrad...

Ja, att återvända till hur det en gång var, är en omöjlighet. Det som har hänt har hänt och det har förändrat allt. Kanske, kanske går det att bygga något nytt utifrån det, men ofta har alkoholen rivit ned och besudlat för mycket. Det gäller nu att acceptera och gå vidare med det liv som ändå finns kvar.

Linbli10

Det är ju det som är det svåraste. Att acceptera att den framtid jag drömde om krossades. Att den man jag älskar inte är den jag önskar så innerligt att han ska vara. Det är det svåraste. Att släppa taget. Och oron över att han inte kommer ta sig ut detta. Och en hel del skuld i att jag inte kan hjälpa honom. Mina känslor är så manipulerade att jag inte kan tänka klart och det gör mig så arg på ett sätt. Och jag har så många frågor. Hur kunde det bli så här? Varför? Vad gjorde jag för fel? Varför är alkoholen viktigare än vårt förhållande? Osv... Frågor jag aldrig kommer få svar på. Det är bara så otroligt sorgligt allting...

Ibland tänker jag att det ju var jag som valde denna man och någonstans innerst inne kanske jag visste vem han var. Ändå valde jag honom. Men det var då. Nu är mycket annorlunda. Samtidigt har vi hunnit växa ihop, på ont och gott. Det är smärtsamt att amputera den kroppsdelen, men det är nödvändigt att försöka göra det, även om fantomsmärtan nog blir kvar.

Grov, cynisk, hånfull, överlägsen, kall, brutal, aggressiv, rå, omogen, platt, exploaterande, manipulerande, tråkig.... blev han. Och jag lät det ske?

Kanske borde jag inte skriva här eftersom jag är alkoholist och inte medberoende men jag känner att det senaste inlägget är direkt adresserat till mig som man. Detta inlägg skall alltså ses som en stickreplik.

Hej Dionysa

Jag måste faktiskt vara ärlig och säga att jag känner mig kränkt av att kallas "hanne".

Jag kan, trots att jag är manlig alkoholist, förstå och känna med de kvinnor som försökt eller försöker leva med en alkoholist. Men detta är egentligen inte en fråga om kön. Det är lika svårt (tror jag) för en man att leva med en kvinnlig alkoholist.
Huvudproblemet är alkoholismen. Att i kampen med alkoholismen peka ut grupper pga kön, etnicitet, sexuell läggning, osv och tilldela dem specifika egenskaper är i mitt tycke mycket tveksamt.

Däremot förstår och vet jag att det är många fler kvinnor än män som genomgår medberoendets helvete, för ett helvete är det. Att min sambo hittills stått ut med mig och mina periodiskt återkommande fyllor är för mig obegripligt. Jag har ju svikit henne regelbundet. Jag tar verkligen till mig vad anhöriga skriver här på forumet. Det gör ont och jag inser hur jag skadat mina närmaste. Förhoppningsvis hjälper det mig en bit på vägen mot min egen nykterhet.

Kvinnor utsätts för alltmer och grövre våld och i det sammanhanget tycker jag man skall tänka och agera i genustermer. Mäns våld mot kvinnor är förskräckligt och oacceptabelt och våldet hänger ofta ihop med alkohol. Jag skäms som man när jag läser om hur många kvinnor som utsätts för manligt våld. Mellan 25 - 30 000 anmälningar per år och mörkertalet bedöms till det fyrdubbla. Här spelar säkert de egenskaper som du Dionysa räknar upp en stor roll.

Till alla som är medberoende vill jag passa på att rekommendera Märta Tikkanens bok: "Århundradets kärlekssaga".

Vänligen
Ikaros

Jag har aldrig kallat, eller tänkt på dig, som "hanne". Tvärtom; du är en person, en tänkande&kännande människa för mig. Att jag ibland i affekt benämner min man "hanne" beror på att jag då tycker att han beter sig som en - hanne, dvs brutalt och primitivt mot sig själv och andra. Alkoholen har ju den effekten på oss alla män som kvinnor, när vi dricker för mycket.
Tikkanens bok är alldeles utmärkt! Ska läsa om den i helgen.

PS Vill gärna återkomma till dig beträffande vad du sa om "den falska personligheten", ett mycket intressant resonemang du för också där.
Allt gott från
Dionysa.

Hej
Jag anade att du skrev litet i vredesmod. Kände inte igen dig riktigt.
Ville svara uppriktigt eftersom jag inte ville fastna i en egen irritation.

Ha en bra helg
vänligen
Ikaros

Det finns nått som kallas Baby King / Baby Queen syndrome som tydligen är väldigt vanligt bland beroende människor.
Googla gärna. Har själv inte hittat något på svenska om det.
Handlar om att beroende människor sätter sig själv på en piedistal och det egna Jaget går alltid först.

Försöker hitta mer om det att läsa för min egen skull.

Kram

MM

Ja, jag skrev i visst... vredesmod. Det finns inget som kan göra en så rasande som när personer man vuxit ihop med, är beroende av, sviker på det sättet. Dessutom är jag alltid angelägen om att få igång ett samtal över könsbarriären. På tv (som hos Malou) ser vi ideliga skildringar av kvinnor som misshandlats av män. Jag blir då angelägen om att få reda på vem den mannen var, hur deras samspel såg ut, hur han ser på det han gjort. Hoppas vi får fortsätta att i lugn och ro diskutera dessa... saker.
Ibland säger jag att min man har provocerat mig när jag far ut mot honom på ol sätt. Då talar jag precis som en misshandlande man!: "hon provocerade mig, hon fick mig att göra det (slå, t.ex)......"
Det finns inget så komplicerat som att leva i en relation!
Känsligt av dig att märka att jag i förr-förra inlägget hade bytt personlighet en aning. Den där kluvenheten oroar mig. Jag skulle gärna se att jag fick ihop "bitarna". Inte vara Jekyll-Hyde!

När jag mår bra, är glad, då blir han orolig, tror att nu kan något otäckt hända.
När jag mår dåligt kan han känna sig lugn, för nu har det värsta redan hänt.

Jag måste göra mig fri från hans förväntansångest som han har med sig från tidigt i livet
då det värsta verkligen hände
gång på gång.
Jag är en känslig person som tidigt lärde mig att lyssna till de vuxnas behov. inte mina egna
På så sätt hakas vi ihop.

Amelie

Tack för era ord. Det är stärkande att läsa hur lika våra situationer är. Den fruktansvärda känslan av att inte kunna hjälpa den man älskar jur mycket man än vill. Jag har precis i dagarna lämnat min sambo eftersom mina/hans/våra försök hittills inte har lett till förbättring. Även om han har sökt hjälp och förbättrat sig ibland mår jag fortfarande fruktansvört dåligt med stress och ångest. Slut med det nu, men ständigt kommer tanken - har jag verkligen gett om alla chanser eller finns det fortfarande hopp? Kanske han verkligen fattar nu? Jag vill ju så gärna leva med honom och leva den där framtiden som vi pratat om...

...nu ska man försöka rita om den framtid man planerat och byggt allt kring...en spektakulär känsla...en riktig berg o dalbana med starka känslor i omlopp...samma tankar som du...fast det är väl bara o försöka inse fakta...och försöka få kontroll över ens eget liv och framtid...kanske man nånstans i framtiden kan se detta som en ytterligare livserfarenhet.

Emjuli

Hej Linbli10,

Det är svårt att lämna, så svårt. Jag levde ihop med en alkoholist alldeles för länge. Skulle jag idag veta vad som väntade mig skulle jag verkligen har gått redan första gångerna konsekvenserna började komma. Den ena värre än den andra. Manipulationer, lögner, nedstämdhet, överdrivet lycklig, gråt, oro, skam, skuld och förtvivlan.

Vi träffades för 36 år sedan, blev väldigt förälskade i varandra. Kunde inte vara utan varandras närhet. Flyttade ihop och hade flera härliga år. Dock märkte jag, fast jag blundade, att hans förhållande till alkohol inte var sund. Vi fick två fantastiska barn, som idag är vuxna. Levde många år till tillsammans.

Det som jag inte märkte var att jag blev mer och mer bedberoende. Ju värre hans alkoholproblem blev, lika illa blev mitt medberoende. Allt accelererade. Konsekvenser avlöste varandra men jag fanns där och trodde alltid att om jag bara älskade lite till, var lite snällare, gjorde sig eller gjorde så, ja då skulle han sluta.

Under alla år hann vi båda med bra karriärer, flytt utomlands, flytt hem igen, uppfostra våra barn, flytt inom Sverige. Alla flyttar på grund av hans karriär. Ja han var briljant på sitt jobb. Jobbade internationellt, duktig och väldigt smart. Hela tiden trodde jag att snart så, snart får han ett uppvaknande. Blir nykter. Allt bli bra.

Efter en rejäl konsekvens blev han också nykter. Mycket på grund av krav från jobbet. Han var nykter i flera år. Ah, tänkte jag. Vad skönt. Vi var lyckliga. Våra barn märkte också stor skillnad. Ingen oro, inget konstigt kontrollerade.

Men sedan startade allt igen. Ett återfall och han var tillbaka på ruta ett. Denna gång ännu värre.

Vid det här laget var våra barn äldre och ställde egna krav. På alkoholisten och på mig som medberoende. Ingen av oss klarade av att ta oss ur våra respektive beroenden. Vi var som giftormar.

För fyra år sedan skilde jag mig efter en händelse som påverkade vårt ena barn som efter ett ultimatum till alkoholisten fick uppleva att han i just detta läge valde alkoholen före henne. Då skilde jag mig.

Men har jobbat tills idag med mitt medberoende. Men en sak är säker, jag kommer fortsätta kämpa för mig nu. Inte en alkoholist som jag ändå inte kan hjälpa. Han får göra precis vad han vill med sitt liv, som han inte vårdar särskilt mycket.. Men jag bestämmer hur mitt liv ska se ut. Och jag vill äntligen leva.

Det här är min historia, andras ser annorlunda ut. Men en sak är gemensamt, oavsett kärlek och förälskelse kan ingen hjälpa en alkoholist att bli nykter. Alkoholisten måste hjälpa sig själv.
Vi som står på sidan hjälper oss själva.

Hade jag vetat allt jag vetat idag så hade jag som sagt stuckit tidigare. Mycket tidigare. Är naturligtvis så oerhört glad över våra älskade barn. Har också haft fantastiska år och stunder med min exman. Många fina minnen. Men oftast var det ett rent helvete.

Det är så oerhört svårt och så sorgligt att se hur den man älskar går djupare och djupare ner i sitt missbruk. Den personen du älskar finns inte längre kvar.

Jag har gråtit och haft panik. Jag gråter fortfarande över att min exman är förlorad till alkoholen.

Du är på rätt spår eftersom du skriver här. Lycka till i dina beslut.

Styrkekram!

Slumpmässigt A…

Tack Emjuli för din historia här hos Linbli10. Här känner jag igen mig i så många bitar! Linbli10, jag tänker att det både kan vara bra och svårt att ta del av den här mångåriga erfarenheten. Och det känns kanske nästan lite för enkelt, när den som gått genom och kanske nästan tagit sig ur, skriver att den skulle ha gått vid de första tecknen, eller åtminstone så mycket tidigare. För man tror ju att saker ska bli bättre, att man med sin kärlek ska kunna hjälpa till att läka de djupaste sår. Men ju mer jag själv läser och pratar om det här, ju mer lär jag mig att jag inte varit ensam om att inte kunna hjälpa till att läka de där såren. Jag har i teorin nu lärt mig att det bara kan få ett slut om den som är beroende vill det. Men det är svårt att omsätta i praktiken.

Lite sen kvällsstyrka kommer här!