Den tanken har jag haft en lång tid nu. Ungefär fem år iallafall. Jag kanske ska börja med att förklara vem jag är och hur mina alkoholvanor ser ut. Jag är väldigt ung, endast 24 år. Dock så känns det som att jag levt i en evighet ibland. Jag är den tjejen som ör väldigt utåtriktad och social. Jag tycker om att göra andra människor glada och får grov ångest när jag gjort något fel.

Mitt första möte med alkoholen var när jag var 13 år gammal. Drack inte så mycket efter det. Det började igen när jag var 15 år. Drack nästan varje helg med skumma människor. Från 15 till 24 har jag druckit titt som tätt. Aldrig på vardagar dock förens nu..Nu kan jag dricka på en måndag eller en torsdag bara för att jag kan tycka att det myser upp stämningen i livet. Det går knappt fyra dagar emellan innan jag sitter där med flaskan i min hand. Jag dricker inte mycket när jag mysdricker men känner ändå att det blivit för mycket på senaste tiden.

Min mamma var alkoholist. Jag vill inte bli det. För det är inte värt det. Jag vill må bra.

Helle

Hej Valery!
Välkommen hit till forumet.
Jag tycker det är sunt att du reflexterar över dina dryckesvanor särskilt när du har denna ärftligta sjukdomen på så nära håll. Det är inte alls ovanligt att man utvecklar ett beroende med tid och i en del fall går det ganska fort när a genen finns i familjen.
Min far var alkolist och dog av sviterna väldigt ung, ändast 43 år gammal. Jag trodde väl aldrig jag skulle bli som honom.
Jag började tidigt med a, 14 år första gången jag var full. Fortsatte festa som alla andra under ungdoms åren, slutade aldrig , började dricka destruktivt. Ensam, smygdricka, ångest, drack för att jag fick ångest av mitt drickande..
Jag har vetat länge att jag är alkolist,, först när det va försent tog jag tag i det.. Nu kämpar jag för ett liv i nykterhet.
Lite osammanhängande men med det vill jag ha sagt. Var vaksam, det går att mysa och ha kul utan vin.
Kram

...var/är alkoholister..

Min mamma gick bort för ett par år sen av alkoholen men min far lever o njuter livets goda dagar med en ny kvinna och alkohol (tror jag). Det har aldrig erkänts i min familj de problem som finns (ALKOHOL) men jag har följt i mina föräldrars fotspår och dricker så fort jag kommer åt. Började tidigt (13 år) och dricker så osunt så kropp och själ tar stryk. Ska vi kroka arm och besegra A-djävulen?

Du har fått fina råd i tråden - läs här och skriv!

Kram❤️