Idag har jag tagit det svåraste beslutet i hela mitt liv. Idag när min sambo sedan 1.5 år frågade om jag gör slut på riktigt sa jag att jag inte vill men måste.
Jag har aldrig någonsin tidigare varit nära ngn med ett missbruksproblem så det har tagit så lång tid för mig att inse hur jag kunde hamna i denna absurda situation. Han har mest supit till hemma, antinge om jag har varit borta eller på natten när jag redan gått och lagt mig. Redan efter första gången sa jag vettskrämt att jag inte accepterar det, men det tog såå lång tid för mig att inse att han verkligen hade problem - och att jag hade blivit medberoende.
Han har två barn sedan tidigare som dessvärre har fått se honom berusad.(De bor dock inte med oss.) Om hans egna barn säger till honom: "pappa, drick inte för mycket på midsommar" eller "pappa, är du full?", hur kan det inte vara tillräcklig signal för honom att han har ett problem??!!
Emellanåt har han erkänt att han har ett problem och varit ångerfull och lovat att ta tag i problemet men han jämför sig inte med "riktiga" alkoholister så hjälp ville han inte ta. Efter mycket tjat och hot från mig kontaktade han Beroendecentrum, har fått tabletter som ska minska suget så att han kan kontrollera sitt beteende. Dessa struntade han i efter ett tag.
Jag har inte vågat ta steget och lämna för jag älskar honom så otroligt mycket! Det vanliga, pendlar mellan hopp och förtvivlan, vill så gärna pröva lite till, "han är ju trots allt på bättringsvägen eftersom han tagit steget att ta hjälp och han behöver ju mitt stöd och det kan ta tid"...
Så idag av alla dagar, julafton, förstod han stt nu menar jag verkligen allvar, han måste flytta. Hur gärna jag än vill kan jag inte stötta honom längre för jag klarar inte av det. Mina reaktioner gör att jag skriker o tjatar på honom för minsta lilla och trycker ner honom. Han måste vilja bli frisk av egen vilja dessutom.
Nu ör jag dock så orolig för vad som ska hända. Han har dålig ekonomi och kommer inte att ha råd att hyra lägenhet själv, han har inte så många vänner i stan heller. Jag vill ju inte kasta ut honom på gatan! Jag vet, det är hans problem men jag bryr mig ju om honom! Gör så ont, så ont...