Ja, ni ser bara en massa negativa känslor och tydliga signaler om den maktlöshet jag känner inför min mans missbruk av alkohol, beroende, alkoholism.
Jag kan inte fatta hur jag blundade, inte " ville" förstå det jag ju såg beträffande hans sätt att dricka alkohol då vi träffades och blev blixtförälskade och kära för drygt 5 år sedan.
Jovisst, han drack mycket vin men inte direkt på något udda vis ändå. Oftast kunde jag höra ( men inte förstå), att han var rejält full många gånger då vi pratade i telefon under den tid vi inte bodde ihop. Han har ett sätt att dricka väldiga mängder vin ( 1 vinbox om dagen minst, finns det mer dricker han tills det är slut...) han jobbar som polis med oregelbundna arbetstider, och inför varje ledighet som alltid följer på ett jobb-sjok, då bunkrar han upp sina vindunkar. Under följande lediga dygn ibland uppemot 1 vecka, ja då dricker han från FM tills det att han slocknar i soffan. Det är aldrig så att han har ett glas vin som han dricker ur tex med mig till maten edyl. Nej, direkt ur dunken! Hela tiden i smyg liksom i förbifarten då han gör sig väldigt många ärenden ner i köket.
De gånger jag talat om hur jag ser på saken, att han har alkoholproblem är beroende, alkoholist, nej då är det inte så! Han kan sluta när han vill men det vill han inte. Han brukar efter lite längre perioder av konstant supande, lova mig att hålla uppe med alkoholen tills nästa milstolpe som enl honom kräver att han kan/ tänker dricka.
Det här påverkar mig så mycket. Jag tycker att han är äcklig, elak, oärlig tex då han göra dessa val som det är att supa ner sig på det sätt han gör. Detta påverkar ju vår relation mycket negativt då jag inte står ut med honom och hur han blir rent kroppsligt men såklart även personlighetsförändrad. Han är därför arg och elak mot mig. Kallar mig helt öppet inför sonen, för djupt kränkande ord. Om jag protesterar mot detta, nej då får jag höra att jag ju är så förbannat dum, sur otacksam mot honom osv osv.
Vi är osams ofta om detta, men sen då det lugnat ber sig någon gång emellanåt, då jag ju förstår det som att det är då jag kan ha möjlighet att tala konstruktivt med honom om hans missbruk. Hur det påverkar mig osv. Men då törs/ vill jag inte ta upp saken. Jag kan ha varit så övertygad och välformulerad och "smart" innan, men vid dessa lugna perioder vill jag liksom inte förstöra stämningen då det äntligen blivit lugnt...
Hjälp mig? Hur kan jag göra? Vad kan ens vara möjligt?

Blåklocka

Länge sedan jag skrev här, men är inne och läser på många " trådar".
Nu har min man varit nykter i 10 veckor. Jag måste erkänna att jag är förvånad över hur " lätt" det verkar ha varit för honom. Han har varit öppen och berättat på ett ärligt sätt om hur det känns och att han känt sig sugen/ behövt dricka alkohol men stått emot impulsen och inte druckit någonting. Starkt och bra tycker jag!
Han säger hur han känner sig bättre rent fysiskt och att han är klarare i huvudet bla.
Jag märker ju främst förändringar i gans humör, inte lika lynnig och grinig. Vi bråkar mindre och jag känner att det ju är den här mannen jag vill fortsätta leva med- förutsatt att han inte dricker ...

Fransyskan

Jag sitter också och väger för och emot för att stanna eller flytta själv. Vi har inga gemensamma barn men 6 stycken sammanlagt och fyra barnbarn och har 18 tillsammans. Han har också blivit elak i fyllan och vi har grälat massivt tusen gånger. Jag tar iaf upp det med honom ordentligt när han väl är rktigt nykter, tar jag upp det för tidigt finns risken att han fortsätter suga. Han gjorde inte så förr om åren utan det var 2013 som jag första gången fick se honom liigga totalt utslagen, pissa ner sig själv och pratade i tungor. Så obehagligt men då tog det bara 3 dagar så var han sig själv. Sen har det bara blivit värre. Perioderna blir längre och hårdare och däremellan dricker han inte alls. Nu är han försvunnen, gud vet vad han är, bor på hotell tror jag, super dygnet runt. Jobbet hans lär fundera. Han har ett stort ansvarsområde där och nu har han varit försvunnen från jordens yta sedan i torsdags förra veckan. Men det här om man ska hjälpa eller flytta våndas jag med nu men annars när han är nykter i månader i sträck, då har vi världens bästa liv! Jag älskar honom så men tror aldrig att han kommer sluta dricka, jag får leva med dessa årliga återfall. Det var i september förra året senast. Mina väninnor tycker jag ska stanna för vi är så rätt trots att han super ibland. Men tänker det gör jag. Gråter av rädsla nu eftersom jag inte hört av honom sen kl 13 i går då han gick hemifrån. Kram till er alla som kämpar//Fransyskan

Fransyskan

Naltrexon är en medicin som tar bort suget. Min man har åtit det sen i våras och det har gått bra fram tills nu då vi var på en stor fest för två veckor sen och efter det har han nog slarvat med medicinen och försökt ta återställare för hans stora skräck är att krascha, att må illa och spy och drabbas av ångest. Dörför sitter han nu i skiten igen. Problemet är ju beteendet, alltså HUR de är vana att dricka. Min man har alltid överkonsumerat så han måste jobba på det. Mindfulness och gruppterapi. Men hur han ska komma tillbaka till det förstår jag inte, Nu är han försvunnen.

Blåklocka

Hej!
Det har nu gått 3-4 månader sedan jag senast skrev. Då hade min man kommit på och erkänt både för mig men framförallt för sig själv att han har ett " problem med sin alkoholkonsumtion ".
Han hade bestämt sig för att helt hålla uppe med allt drickande i 3 månader. Detta beslut kom från honom själv efter en mycket intensiv suparperipd då jag helt enkelt fick nog och levererade min syn på saken. Nämligen:
- "gör något åt detta problem ich sluts drick för jag står inte ut med dig då du dricker- över huvud
taget."
Detta har gått mycket bra. Han har varit den mannen jag vill vara gift med, vi har inte haft några bråk, han har själv varit stolt och glad över den bedrift det ändå är.
Skeptisk har jag dock varit då han hela tiden haft som mål att efter dessa 3 månader kunna dricka alkohol så som en icke beroende kan. Typ 4-5 ggr under ett år vid riktigt speciella tillfällen.
Jag har sagt att jag inte tror på idén, att han har ett beroende osv.
Nu för ca 3 veckor sedan skulle vi på en 50-Årsmiddag och han drack vin på ett helt " normalt" sätt. Under de veckor som gått sedan dess har jag märkt att han åter är tillbaka på " ruta ett" igen...
Han dricker i smyg varje ledighet, han är sur och elak mit mig( skäms väl antagligen).
Jag är så jävla ledsen och besviken och trött på hur han blir av denna förbannade alkoholdjävul!!!
Igår skrev jag ett brev till honom då jag åkte till jobbet. Där beskrev jag precis hur det blir för mig då han väljer att dricka. Tog upp flera konkreta exempel på hur detta påverkar mig och min som på ett mycket negativt sätt.
Jag vet att han läst brevet, men har inte fått någon respons ännu.
Nu till min fråga; ni som är på hans sida dvs har erfarenhet av att vara den som dricker. Hur kan/ ska jag göra, handla bete mig nu?
Vad är mest effektivt?
Snälla! Jag behöver råd och konkreta tips!

Nu hör jag visserligen hemma på den här samma sidan men svarar för mig. Känner igen det där. Precis. Jag trodde faktiskt också att det skulle funka så ett par gånger hade vi gemensam överenskommelse om "två glas vin" och det gick bra men triggade igång begäret och resulterade precis i det du beskriver. När jag såg mönstret satte jag ner foten direkt och klargjorde att för min del är det nu noll som gäller och för de allra flesta här verkar det vara det som fungerar.
Hoppas du får svar från "andra sidan" - jag har haft oerhörd hjälp av att läsa och kommunicera där.
Allt gott / mt

Blåklocka

Jag har nu " pressat" honom lite angående vad jag ser och hur det blir för mig då han väljer att dricka igen.
Jag vill att vi ska prata om det, men nej, det vill inte han. Eller snarare, "han orkar inte just nu måste få känna lugn och frid"...
LUGN OCH FRID!!!!?
Hur menar han då eg? Att jag inte ska vara så jävla jobbig och sabotera hans suparplaner?
Alltså, hur kort är hans minne eg?
Brukar det gå bra då han dricker?
Nej, självbedrägeri och hyckleri.
Jag står inte ut!
På sidorna som de som dricker skriver på, så vill de inte känna sig dömda och att man är för hård verkar det som. Det förstår jag ju i ochvför sig, men det är ju så svårt att bara sitta och se på detta supande och samtidigt behöva vara förstående mot någon som är elak, säger kränkande saker och är fullständigt otillräknelig.
Jag har så stor lust att bara dra iväg och bosätta mig någonannanstans under julhelgerna.

Odelsten

Ja hur ska man göra utan att döma men ändå få dom att förstå allvaret? Detta med att vi inte ska gå så hårt fram för att det är synd om den som dricker, jag har funderat lite på det jag tror att många som får problem med alkohol tycker lite synd om sig själva redan från början iaf är min man sån om jag stället på honom om något när han är nykter så vänder han alltid på det och det slutar oftast med att jag har dåligt samvete för att jag har tagit upp något som gör mig ledsen. Känner precis som du att min man tycker att jag är tjatigt, tråkig och en riktig glädjedödare när jag ber honom att inte dricka, men det är väl kanske beroendet som pratat och inte våra män egentligen?

Vive

Kontakta hans arbetsgivare, då måste han ta tag i sitt problem då de kommer att utreda om han har problem. I blodprover syns alkoholbruket för en månad tillbaka.

betyder INTE att finna sig i en situation jag inte vill vara i! Det är ganska olika, tror jag när jag tänker efter, vilken ton som är rådande på 'andra sidan'. Men visst stämmer det att de förstår varandra - de vet ju från insidan hur svårt det är att bryta.
Jag menade absolut inte att vi som medberoende ska gå med i något 'släta-över-och-tycka-synd-om'. Vi måste stå upp för våra behov och önskningar om vad jag ser som ett bra liv! Det fick jag enormt mycket stöd och push i från en del på 'andra sidan'. Det jag lärt är just hur starkt suget är och det har stärkt mig i att inse min maktlöshet. Jag kan inte få alkoholisten att sluta det måste komma inifrån hen själv. Jag kan bara ta hand om mig och mitt liv. För mig var det så att när jag verkligen sa ifrån och höll fast vid att det är noll som gäller Inträdde en förändring. Men det var en lång och bitvis tuff väg.
Jag lyssnade igår på två program i P1 Dokumentär som bra beskrev alkoholens makt. Programmen heter Kvinnor som supit. Kanonbra. På TV rekommenderar jag Min sanning med Per Holknekt som gick för ett tag sen. Han förkastar också av egen erfarenhet alla försök att dricka 'normalt'. Och förstås Djävulsdansen, både som program och bok. Jag har haft jättehjälp också av Carina Bångs sida Information och stöd till anhöriga påverkade av närståendes missbruk (ungefär så heter den). Nu kanske de tar bort infon om den eftersom hon också säljer kurser och man får inte göra reklam här. Jag har dock aldrig köpt nåt, bara läst.
Vi medberoende, tror jag, måste komma till insikt om att vi endast kan ta ansvar för vårt eget liv, vara klara i hur jag vill leva och vad jag inte finner mig i. Och vara beredda att ta konsekvensen av vårt val. Jag bönade, bad, hotade, skrek och grät, lade fram kunskap i olika former, vädjade till känslor, intellekt, tjatade och gnatade och grät och allt annat tänkbart med noll resultat. Sen packade jag det mest nödvändiga och gick. Exakt den dagen inträdde en förändring - hos mig och hos honom.

Jag hejar på er kvinnor! Fortsätt läsa o skriva här. Gå gärna till Alanon och lyssna och tala om ni vill.
Håll taget och kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt liv! / mt
Lyssna:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=909&artikel=477829
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/821096?programid=909

mig som aktiv alkoholist var det inga som helst problem med att sätta en tidsgräns för att inte dricka.
Ett kanonsäkert sätt att lugna stormen hos hustrun. Och jag kunde säga : "Kolla ! Jag är inte alkis jag fixar att hålla upp " !!

Men jag visste ju att jag kunde dricka igen om 2, 3, 6 månader.....Av samma anledning lovar jag mig inte själv att hålla upp hela detta året eller nån annan längre tidsgräns, jag tar en dag i taget.

En medberoende som tycker synd om sin alkis gör denne en björntjänst. Jag var mästare på att nyttja det till min fördel så jag kunde fortsätta dricka. Tjat kan hjälpa för stunden så att jag lugnade ner drickat ett tag men sen tog det fart igen. Likaså att konfrontera mig med mitt superhemliga gömställe som bara jag visste om :-)) Jag var så bra på att gömma så nästan ett år in i nykterheten hittade jag en 6-pack 10,2 öl som datumet gått ut på :-))

Att sätta gränser, som man MÅSTE hålla, är nog bästa medicinen. Jag höll på ända tills familj och hus hängde i luften och frun hade fixat lägenhet. Om inte er alkis tar det hotet på allvar ska ni dra iväg !! Ni förstör er själva annars. Men tomma hot dribblar jag igenom lätt som en plätt, vi alkisar är mästare på att manipulera.

Att gå till nykterhet och förändra mitt liv är helt mitt eget ansvar, ingen annan kan göra den förändringen åt mig.

Det är precis samma för er på "andra" sidan. Tyvärr är det så många som växt in i förhållandet med sin alkis så även om spriten/alkisen försvinner så fortsätter det dåliga måendet för den medberoende fortsätter i samma spår. Även ni behöver ändra ert liv tex med hjälp av Al-anon. Absolut bästa starten får man via en sk Familjevecka på ett behandlingshem.

Sätt er själva i första rummet och inse att ni är det bästa som finns i er värld.

Har läst dina inlägg i olika trådar o. vill säga tack till dig,...jag vill att du ska veta att det betyder jättemycket att få insyn i tänket och den komplicerade logik som finns i missbruket...det hjälper mig i varje fall mycket i att sortera ut mina frågor och mitt eget kaos för att jobba med min egen medberoende problematik som jag aldrig trodde jag skulle hamna i...

Styrka till dig i din egen process!

Blåklocka

Jag känner att jag faktiskt inte orkar lägga någon energi på, orkar inte tänka en enda jävla tanke mera kring hur och om ifall eventuellt min man kommer att dricka den förbannade alkoholen eller om han låter bli!!!
Processen inom mig har kommit till en plats där jag tycker han har blivit som ett tjurigt och ständigt missnöjt barn. All hans lediga tid tillbringar han antingen sovandes i sängen eller i soffan med något TV program. Jag försöker hitta på saker, tränar, är ute, skriver på en bok, umgås med min son sköter om vårt hem. Samt arbetar heltid.
Det min man gör då han är ledig är att tycka att jag är någon form av Gestapo som förstör hans liv.
Och i någon mån gör jag ju det, som inte accepterar att han dricker. Tyvärr avstår han ju inte för att han själv vill och då lägger han allt ansvar på mig.
Tyvärr vet jag hur detta kommer att sluta, jag har påbörjat och kommit en god bit framåt i min process. Tyvärr kommer min mans tjurande bara att skynda på det hela.
Jag känner mig faktiskt stark och befriad konstigt nog.
Det är som om det inte spelar någon eg roll hur han gör. Bara jag och min son slipper se och vara med honom då han är full.
Jag har bestämt att nästa gångvdet händer, för deg kommer det att göra, då drar jag iväg med sonen och bor borta.
Jag har gått igenom separationer tidigare och vet att jag klarar det.
All styrka och uppmuntran till alla där ute som låter er bli ljugna för, utstå sura martyrer och totalt egoistiska alkoholkidnappade familjemedlemmar. Vi måste återerövra makten över vem och vad som ska få ta utrymmet i våra liv. Jag har börjat tänka, vem kommer att ge mig all den tid tillbaka so går åt till att föra en ojämn kamp mot ett missbruk?

Blåklocka

Ja, så är det. Då jag gjorde ett seriöst försök att tala om precis hur jag ser på vårt äktenskap. Då blev han arg till att börja med och som vanligt berodde allting på hur jobbig och tjatig jag är.
Jag sa iaf att vi inte har något bra äktenskap att jag inte tycker det är tillfredställande med hur han är hemma ( jag nämnde inte att han dricker, sa bara hur det blir).
Såklart blev han arg och sa då att " om du nu är så missnöjd så får du väl skilja dig då. Jag orkar inte ändra på mig mera nu."
Alltså väljer min man alkoholen framför att vara gift med mig.
Kan någon komma med några kloka tankar, ord på hur det kan bli så här.
Jag har ju gjort allt för den här familjen, men han vänder allt till hur synd det är om honom ich nu " orkar han faktiskt inte längre"...
Orkar vadå? Smygsupa? Det måste ju vara jävligt jobbigt!!!

BElisabeth

Tyvärr kan DU inte göra något. Jag är den som krökat sönder min relation till mina barn. Eller nej, det har jag inte, men dottern har ju bett mig att inte dricka så mycket. Jag har inte legat och spytt eller så, men jag har förändrats och det enda som intresserar där och då är att bli lite berusad framför tv:n. Vem skadar det liksom? Tänkte jag. Flera gånger har hon sagt att hon kommer ta avstånd från mig om jag inte slutar dricka på det ganska destruktiva sätt jag gjort: ensam, framför tv:n och dessutom ett par flaskor. Även om hon inte bor hemma så hör hon direkt när jag druckit. För att inte tala om att jag sällan kommer ihåg vad vi pratat om i telefon. En gång sa hon att hon önskade att jag skulle sluta dricka. Mitt svar var bara att "jaha, du vill ta ifrån mig det enda jag tycker är roligt? Ok, bye bye", sa jag till henne. Det glömmer hon aldrig!!!! Jag tänkte inte förändra mig.

Idag har jag kommit underfund med allt det där. Det var inte alkoholen det handlade om för mig, utan ledan. Att få bort ledan och tristheten gick ju genom att sitta och "mysa" med sitt vin.

Du kan inte förändra honom. Aldrig. Att han säger att han inte orkar längre är nog att han inte orkar med att vara något han inte är. Just nu. Han gillar sin flaska. Eller hans spritindränkta hjärna gillar den. Det är alkoholen som talar. Efter snart tio dagar så inser jag hur jävla idiotisk jag själv var. Man vet ju att man gör fel, men man orkar inte ta ansvar för det eftersom man VILL dricka. Man blir liten och går i försvar och blir dum. Och smygsupandet? Varje gång han dricker i smyg så lurar han dig: "Ha, hon såg det inte och märker inte, jag lurar henne", och så är han stennöjd. Vi är små barn i vårt krökande.

Hade jag varit du hade jag packat och gått. Jag önskar min mamma gjorde det. Pappa söp skallen av sig i många många år. Vi mådde skit och bad mamma skilja sig. Det gjorde hon aldrig. Hon tyckte han behövde henne för "annars kommer han supa ihjäl sig". Men det var ju inte hennes ansvar! Fast hon tog det ansvaret. Vad hon inte begrep var att han söp upp våra klädpengar, våra nöjespengar. Han var högavlönad och jag fick aldrig några kläder :(. Inte heller några resor som mina kompisar gjorde.

Ge din egen lilla familj en chans och gå din väg. Har du tur slutar han dricka och håller sig nykter. Men räkna inte med det. Och du har inte minsta lilla ansvar för honom.

förstår dig rätt, hur det kan bli så att mannen väljer alkoholen framför sin familj. Jag läste de senaste inläggen i din tråd och tyckte att jag såg svaret där, svaret som stämmer med min egen erfarenhet. En mänska som är beroende sätter drogen främst. Jag tänker bakåt och minns hur oerhört svårt jag hade att ta in det. Även hur starkt alkoholen styrde honom. Jag trodde att det jag sade och gjorde hade betydelse.... men många gånger svek han och jag kunde inte fatta. En man som skötte sitt jobb och alltid fått mycket uppskattning för sin sociala kompetens och förmåga när det gäller arbete bland barn och unga. Samtidigt som han sviker de närmaste. Och, precis som du beskriver, var det mesta mitt fel.
Jag tror att du måste inse och acceptera din maktlöshet gentemot alkoholen. Även om du inte kan förstå. Ta hand om dig och barnen! Kram och Gott Nytt År! / mt

Blåklocka

Nu har det gått några dagar jag har kontaktat banken och mäklare för att få någonting konkret att förhålla mig till nu när vi har kommit dit vi kommit min man och jag.
Min känsla rent spontant är att jag känner mig fri och lättad. Jag har kontrollen över något jag faktiskt kan kontrollera och själv sätta upp ramarna kring. Till skillnad från min mans alkoholberoende.
Efter att under 2-3 veckor hellt vägrat prata om vad som är vårt eller faktiskt min mans problem- nämligen att han är alkoholist, så berättade jag om mina planer för honom.
Initialt blev han ju arg och tyckte att jag inte gav honom någon ärlig chans osv.
Jag vidhåller att det inte kommer någon mera chans, jag vill inte längre. Det jag på allvar blir helt perplex över är hur han tex kan säga såna saker som att " -men du behöver ju inte bry dig om att jag dricker någon gång ibland, det är bara det jag vill inga problem". Han tycker vidare att jag är taskig ochvokänslig som inte kan ge honom en ny chans, en sista chans. Jag förklarar att mitt tålamod är slut, jag kan inte mera. Jag älskar honom då han är nykter, men står inte ut med den mannen han blir då alkoholen styr honom.
Jag ska titta på en lägenhet för min pojke och mig i helgen. Jag känner en sådan lättnad och glädje över att jag väljer att lyssna på mig själv förven gångs skull. Mannen däremot tjurar ochvtycker jag är fruktansvärt ego, att vore det inte för att jag är ett sånt psyko skulle han inte behöva dricka som han gjort. För nu är det slut med det.
My ass!

Blåklocka

Nu har vi pratat, jag har förklarat allt om hur jag känner, hur min mans supande påverkar mig och min son osv.
Min man håller i sak med om det mesta, han säger att han vill sluta dricka på detta destruktiva sätt han gjort tidigare men han vill inte skuta helt. Han tror att den här gången kommer det bli annorlunda blablsbla...
Det tror inte jag!
Som det verkar nu tror han att det täcker liksom.
Men det gör det inte. Jag klarar inte av det mera.
Det är så jävla jobbigt! Allt ansvar ligger hos mig. Det enda han behöver göra är att ljuga för mig och även för sig själv.
På frågan om han tycker vi har ett bra äktenskap svarade han nej, han påstår att han skulle ha det bättre utan mig osv.
Men varför vill han då inte skilja sig?
Jag har det så svårt just nu...

Blåklocka

Jag känner mig så ensam och utsatt. På jobbet berättade jag för mina kollegor då jag var ledsen under nyårsaftonskvällen då mannen och jag var osams.
Ingenting har jag berättat för mina gamla föräldrar. Vill berätta, men orkar/ vågar inte. Det är en blandad känsla av att inte vilja göra dem oroliga samtidigt som jag inte vill lämna ut min man konstigt nog. Så jobbigt att alla tror att han är så bra och duktig osv, när han är en jävul hemma då han super...
Tänk om folk visste...

vad som göms bakom fasaderna. Jag tvivlar på att nån fattade vad som pågick inom vår relation. Jag känner också igen det du beskriver om att låta sig hejdas av omsorg om egna föräldrar - helknäppt insåg jag själv men så var det. Fortsätt att skriva här och dela med dig till mänskor du känner och litar på. Lita på dina egna känslor och håll taget. Styrkekramar / mt

Muminmamma

Ja detta om folk visste. Kan knappt räkna gångerna min man lovat att nu är det sista osv. Han säger att han inte alls har problem att hålla upp om han vill, men problemet är ju att han inte vill. Samma gäller din man Blåklocka. Han vill inte. Vi har omsorg om alla utom om oss själva. Egentligen spelar det ingen roll vad ngn annan tycker. Det är ju vi som lever i skiten! Stor kram!