Jag har länge haft ett alkoholberoende, ibland har jag tänkt tanken att jag är alkoholist men förkastat den. Jag? En högutbildad man i mina bästa år, med bra arbete, säker inkomst, nytt hus och underbar familj. Utåt sätt helt perfekt altså. Men under ytan gömmer sig något helt annat.
Jag har festat ordentligt sedan jag var 18 år. Då bara på helger med polare, det blev mycket alkohol, aldrig något annat men mycket alkohol. LOB efter bråk med vakter, LOB efter hällt alkohol på en annan kille, pajjat telefoner, tappat telefoner, tappat kontokort, tappat brickan till jackan, trillat i vattnet i hamnen, somnat på en bänk, vaknat i en park utan veta hur jag kom dit, legat med en massa tjejer som jag inte kommer ihåg varken namn eller ansikte på, rattfylla (vilket jag hatar mig själv för). Listan kan göras lång, visst det flesta grejerna av detta var när man var ung och dum men ändå.
När jag var runt 20 dog min pappa i cancer vilket förändrade mitt liv. Jag tog det extremt hårt och började dricka ännu mer för att dämpa mina känslor. Det var här mitt drickande förändrade sig. Tidigare hade det alltid druckits i sociala sammanhang, med kompisar men nu började jag dricka själv. Det började med några "oskyldiga" folköl men det var här ensamdrickandet började. Det har pågott mer eller mindre i perioder. Jag hade en lång period där jag enbart drack något glas vin på helgen, dvs var helt nykter i veckorna. Sen hände något på jobbet som gjorde att jag var tvungen att säga upp mig (hade inte med alkoholen att göra). Detta gjorde mig nere igen och drickandet tog fart. Det är svårt att komma ihåg hur mycket jag drack men det gick från att bara drika på helgerna till att dricka under veckorna.
Blev lite bättre igen tills att vi fick barn (3 år sedan), kände mig på något konstig sätt ensam, stressad över att aldrig få någon tid för enbart mig och min fru, ja nästan lite deprimerad även om detta fantastiska hade hänt. Jag började dricka mer, dock har jag för det mesta kunnat hålla det på en nivå där jag inte varit stupfull utan salongsberusad kvällarna och helgerna igenom, kunde börja dricka så smått på morgonen och sen fortsätta helgen igenom. Men visst har det gett mig minnesluckor med vid några tillfällen. Jag har länge tänk på att jag skall sluta dricka, att jag har bekymmer men som jag skrev i början så har jag förkastat det. Jag har försökt sluta innan, kanske inte helhjärtat med ändå inte lyckats. Jag tycker ju om smaken av vin och öl, eller gör jag det? Tycker jag verkligen om smaken eller är det berusningen jag varit ute efter? Visst jag tycker om ett glas öl eller ett glas vin men det slutar ju otroligt sällan där. Finns det en flaska vin är den mer eller mindre slut vid kvällens slut så ja det måste vara berusningen. Jag vill som så många andra kunna ta ett glas vin med min fru, njuta av ett glas bra rött till maten för att sedan vara nöjd. Med tanke på att jag har ett beroende kanske detta aldrig blir verkligehet?
Som sagt var vändningen på juldagen, när jag vaknade på annandagen var kroppen fylld av skam och ånger. Varför håller man på såhär när man har världens finaste familj, bra roligt jobb och säkrad ekonomi? Jag har längte tänk tanken men nu sa även frugan till mig att något måste hända. Jag kan inte hålla med mer.
Jag googlade och hittade detta forum, hoppas att det kan hjälpa mig. Jag kommar försöka hålla mig vit ett tag nu men jag vet inte om jag är beredd på att släppa det helt. Jag vet att jag kanske måste men just nu kommer jag bara ta dag för dag. Kommer uppdatera här hur jag känner och tänker under resans gång.