av Ikaros

Dipsomania

Ett nästan bortglömt ord! Men för mig viktigt eftersom det beskriver något som jag utvecklat och som i mycket styr mitt liv.
Dipsomania kommer av grekiskans dipsos 'törst' och mania 'raseri', 'vansinne' och är en gammal benämning på återkommande tvångsmässigt missbruk av alkohol. Alltså det som kallas "periodare". Den diagnostiseras som alkoholberoende.

Jag som dipsoman kan under mycket långa perioder, månader eller år, utan något större problem vara utan alkohol. Den förekommer runt mig men jag känner mycket sällan lust att dricka. Beroendet har fått vingar och flugit ifrån mig. Sedan en dag kommer den. Tanken. Nu skulle det vara skönt att dricka. Ja, det känns som att nu har jag rätt att dricka. Sedan stegras tanken till att nu måste jag dricka. Inget får stå i vägen för det. Och några öl är väl inget. Törsten har uppstått.
Efter den första ölen kommer ”mania” det vill säga vansinnet. I rasande tempo dricker jag allt som innehåller alkohol. När öl och sprit inte är tillgängligt tar jag som ett exempel till spolarvätska. Det hela slutar oftast på ett sjukhus med avgiftning. Jag reser mig och fungerar som en vanlig människa till nästa gång. Nästa gång som kan ligga mer än ett år framåt.
Givetvis får min kropp och min själ ärr av detta. Skammen, skulden, kapslas in och jag känner utanförskap. Kroppen kommer inte heller i längden att orka med detta. Alkoholförgiftning eller någon annan fysisk kollaps kommer förmodligen att sätta punkt för vansinnet.

Nu kanske någon undrar hur man blir Dipsoman. Jag för min del har blivit det genom att jag ända sedan tonåren lärde mig uppskatta ruset. Alkoholen var vad som fattades mig. Med den i kroppen kände jag mig hel. Sedan lärde jag mig att kämpa emot. Att sköta arbete och andra viktiga ting trots fyllorna.

Nu vid 72 års ålder har jag levt ett hyfsat liv utåt sett, skött mina arbeten och fått en bra pension. Men Dipsomanin, vansinnestörsten, har jag inte lyckats undkomma. Ett bokstavligt helvete vet jag väntar runt hörnet på mig. Om jag inte lyckas förändra något. Försöker nu här och kommer att börja på AA (igen)

Mick
tors, 2016-12-29 - 14:01

Jag vandrar med er på vägen Ikaros, jag har 12 nyktra dagar idag och känner att min självkänsla blivit något bättre, känns bra.
Suget kommer då och då men det har varit hanterbart.
Kämpa på och god fortsättning.

Mick//

Ikaros
tors, 2016-12-29 - 23:02

Jag är fortfarande nykter och det utan några större problem. Men det är inte ovanligt numera när jag blivit perioddrickare. Jag tar mina antabus och mina campral regelbundet och i hemmet förekommer ingen alkohol. Jag har det på det sättet oförskämt lätt jämfört med er som för en daglig kamp. MEN när jag tagit mina återfall har de i gengäld varit mycket intensiva och vid flera tillfällen livshotande. Är långt ifrån säkert att jag överlever en djupdykning till även om jag har en bra fysik,

Under helgen har jag drabbats av en lunginflammation och när febern var som högst började jag treva under sängen efter flaskan. Så djupt sitter det att jag tror att jag är full när jag är sjuk.

God hjälp i att förebygga ett eventuellt återfall har jag av er här på forumet. Tack för det.
Ikaros

MondayMorning
tors, 2016-12-29 - 23:08

Hur länge ska du äta Campral?
Jag tar ju också Campral, men ej antabus, ska man äta dessa för resten av
livet? Tyckte min läkare sa det i telefonen sist men är osäker på om jag hörde
rätt...

Mvh

MM

Ikaros
fre, 2016-12-30 - 15:07

Hej MondayMorning
Campral verkar genom att normalisera glutamatreceptorerna i hjärnan. Ofta har människor med alkoholberoende ett överaktivt glutamatsystem vilket ökar alkoholsuget. Alkoholsuget dämpas alltså med medicinen.
Preparatet är ännu inte godkänt i USA men är godkänt i Europa och Latinamerika.
Campral har inte särskilt många biverkningar men sådana finns men det har du säkert läst på bipacksedeln.

Om man inte har biverkningar och om medicinen fungerar finns det vad jag förstår ingen nackdel med livslångt intag eftersom effekten är en normalisering av glutamatsystemet.

Effekten av Campral har varit bäst hos etablerade missbrukare. Medan mindre effekt noterats på de som inte kommit så långt i sin alkoholkarriär.

Ja, det är vad jag vet om Campral. Hjälper det att dämpa ditt sug och du inte har några biverkningar kan du nog ta dem livslångt.

För min personliga del har jag ibland tvivlat på medicinen och slutat spontant att ta dem. Men båda gångerna har jag efter några veckor tagit ett återfall. Kan vara en tillfällighet men numera tar jag det säkraste först och tar mina Campral.

vänligen
Ikaros

Adde
fre, 2016-12-30 - 17:34

i förbigående sådär......jag var väldigt väletablerad som alkoholist när jag knaprade Campral.
Effekt ?
Noll, inget....Totalt meningslöst för mig.

Ikaros
fre, 2016-12-30 - 21:14

Ja Adde
Så kan det vara förmodligen hade du ingen överaktivitet i glutamatreceptorerna.
Man kan mycket väl vara etablerad alkoholist utan att ha den överaktiviteten.
vänligen
Ikaros

MondayMorning
sön, 2017-01-01 - 17:43

Tack för svar. Då ska jag läsa mer om glutamatrecepetorer. Jag vet inte riktigt vad det är.
Hoppas du har en bra start på det nya året :D

Önskar

MM

Ikaros
mån, 2017-01-02 - 10:58

Jag satsar på ett nyktert 2017, Kanske är det att ta i men jag har alla förutsättningar att lyckas. Stöd här på nätet, en bra läkarkontakt på beroendeenheten, hyfsad ekonomi, pensionerad, fina barn och barnbarn och en underbar sambo. Men sedan har jag det andra också. Det inre mörkret som ibland kommer smygande, en benägenhet för depression när själva livet känns tomt. Men detta måste jag bearbeta och jag vet att tar jag till alkoholen störtdyker jag i mörkret. Någon lockelse i alkoholen känner jag inte alls för närvarande.

Min metod för att hålla mig nykter är att jag tar Antabus och Campral, Jag tar också sömntabletter Imovan vid behov. Antabusen är jag mycket noga med och tar 200 mg två gånger i veckan. Det räcker eftersom jag vet att effekten kvarstår länge när man tagit dem under längre tid. Jag upplever ingen ofrihet i att ta antabus snarare tvärtom. Två beslut i veckan håller mig nykter.
Jag går också ibland på AA och jag kommer att vara aktiv på nätet.

Min plan är också att jag kontinuerligt här på Forumet skriver om hur det går. Hur jag känner det att vara nykter. Och sedan göra en avstämning den 2/1 2018. Det vore trevligt om någon ville följa mig och kanske kan det jag skriver vara av något värde. Kravet på mig själv är att jag skall vara fullständigt ärlig.

Men jag vet att dagen kommer då det blir svårt. Dagen då min omprogrammerade hjärna vill dricka mot allt förnuft. Det gäller för mig att läsa varningstecknen. Känna igen när olusten börjar smyga sig på, när tillvaron börjar kännas trist, när irritationen stannar och när jag börjar ompröva mina alkoholproblem. "Det är inte så farligt!" "Jag har varit nykter länge nu" "Tänk vad skönt att slå sig ned med en öl och koppla av"
Irritation på en massa åtaganden som står i vägen för drickandet.

Ja, vad gör jag då, när tankarna kommer?. Går hit till Forumet och läser vad ni skriver, läser vad jag i dag skrivit, tränar, tar kontakt med min alkoholläkare, berättar för min sambo, går på AA. Ja, detta är vad jag skall göra!
Med detta lämnar jag rubriken "Dricker jag för mycket" till "Förändra mitt drickande" där inlägget också återfinns.

Ikaros

Sundare
mån, 2017-01-02 - 12:56

Vi har ju olika sätt att dricka men jag känner igen mig själv och lär mig mycket av det du skriver. Du har ju många års erfarenhet vilket ger dina ord en särskild tyngd.
Fint att du har det bra och ordnat i ditt liv, det är en särskild nåd att ha det så. Jag är som du också tacksam att ha en särskild kontakt just för detta med alkoholen och beroendet. Det är bland de bästa beslut jag fattat under 2016, ta detta på allvar, kapitulera och ta hjälp.
Så vi kommer att träffas här på forumet Ikaros, var så säker!
Ha en fin dag
Vänligen Skamsen

levalivet79
ons, 2017-01-04 - 07:44

Jag vandrar gärna ed dig genom din styrka, dina tvivel och svagheter.
Våra mål överstämmer med varandra även om sättet att dricka skiljer sig.
Inne på min tredje dag utan alkohol, känner mig stark!
Allt gott till dig

Ikaros
ons, 2017-01-04 - 11:13

Hej
Bra början. De tre första dagarna brukar vara svårast. Skönt att du känner dig stark.
vänligen
Ikaros

Ikaros
lör, 2017-01-14 - 21:37

Jag sitter här på lördagskvällen och läser i gamla anteckningar jag hittat i datorn. När jag läser vad jag skrivit om min vän B slår det mig att det kanske kan vara av värde för andra att ta del av dessa. Särskilt eftersom jag vet att min vän gärna delat med sig om han fortfarande varit i livet. Dessutom vill jag gärna också beskriva den närhet till alkoholdöden som jag själv upplever.

Vännen B

B hade varit uteliggare och en gång blivit riven av en tiger. Vi träffades i AA och blev nära vänner. Under sin relativt långa nykterhet avancerade han från anvisad anställd med statsbidrag, till arbetsledare inom ett samhällsägt företag. B var utomordentligt kompetent. Jag är övertygad om att han blivit en framstående person inom snart sagt vilket område som helst om han inte haft alkoholproblem. Vid 23 års ålder fick han istället domen ”kronisk alkoholist” av en läkare. Väl tidigt kan man tycka.
Inom AA var B helt nykter i nio år och under den tiden utvecklade vi ett kamratskap. Vi hjälpte varandra och umgicks ofta. När han sedan återföll i missbruk gick han in i ett periodiskt supande med långa nyktra intervall. Upp till ett år och mer. I detta avseende var vi mycket lika eftersom jag senare utvecklade samma mönster efter mina tretton år av nykterhet.

Vi drack aldrig tillsammans. Till det respekterade vi varandra för mycket. Jag minns en gång när vi stötte ihop och vi båda var påverkade. B kom från systembolaget dit jag var på väg. Han hade skäggstubb och ögonen flackade. Vi stannade och såg på varandra.
”Är du på gång?” frågade han.
Det var jag.
”Då är det bäst vi skiljs fort som fan!” sade han och skyndade något ostadigt mot sin väntande taxi.

Vi förstod båda att om vi skulle dricka tillsammans skulle vår relation förstöras. Den vänskap som möjliggjorde att vi träffades regelbundet på någon restaurang och talade om livet. Om de tankar och problem vi hade. Om det lidande vi aktivt sökt genom alkoholen, Om viljans begränsning gentemot infallet, det som inte sällan fört oss in i en tankekedja som slutat på systemet.
Särskilt behandlade vi våra gemensamma känslor av att vara en bluff. Någon som med ord och känslor duperade andra människor. Inte för att någon av oss medvetet handlade på det viset men vi kunde konstatera att bakom våra ageranden låg ett egenintresse. Vi önskade vara osjälviska men nådde aldrig fram till kärnan av osjälviskhet. Såväl B som jag hade ett behov av något som var större än vi. Som gav sanktion. Vi insåg våra egons begränsningar.
”Jag mår konstigt nog bäst om jag får ge något”, sade B. ”När jag får något känns det som jag lurat till mig det.” Sedan log han svagt och sade att det kanske berodde på att han en gång stulit ur den offentliga kollektbössan i Domkyrkan. Det hade räckt till några flaskor vin.
Många gånger berörde vi våra upplevelser som barn. B:s mor var alkoholist. Han bodde hos henne men brodern flyttade med pappan vid skilsmässan. Från skolan mindes han några tillfällen då han under utflykter gömde sig i skogen. Detta för att få höra när de andra barnen ropade hans namn under sökandet. En liten pojke ensam bakom en sten som ville bli uppmärksammad.

Liksom jag blev han far som mycket ung. Till en början försökte han bo tillsammans med modern och barnet men snart kom separationen. Han miste då bostaden och började föra ett vilt liv. Uteliggare, småbrott, fängelse, nyktra perioder med tillfälliga jobb då det gick mycket bra. Uteliggare igen, narkotika men framförallt alkohol. En så kallad A-lagare.
Sedan, långt senare, en möjlighet till bostad. Han flyttade in och beväpnade sig med ett baseballträ för att hålla gamla ”vänner” stången då de ville övernatta. Därefter jobb och en nykterhet understödd av AA-gemenskapen. Han avancerade socialt och i arbetet. B hade blivit en ”Svensson” och trivdes med det. Till och med äktenskap gick han in i.

”Du kanske tycker jag är knäpp men jag älskar att betala räkningar! Detta att sitta vid köksbordet och kunna göra rätt för sig är fantastiskt. Efter mer än fem års nykterhet njuter jag fortfarande av det.” sade han.

Det här med tigern var något han roade goda vänners barn med. De flesta barn älskade B och han dem. Han hade besökt Kolmårdens djurpark i ett av sina tillfälliga arbeten och därmed fått tillträde till djurstallarna. Där, i en bur, fanns en liten tigerunge obetydligt större än en katt. Eftersom B tyckte om att leka viftade han med handen framför gallret. Tigerungen försökte nå handen med sin tass. Leken blev allt intensivare och B råkade komma för nära gallret med handen. Svisch, så hade den lilla telningen orsakat ett flera centimeter långt sår på hans högerhand med sina rakbladsvassa klor. Därefter kvarstod ett ärr han kunde förevisa och som onekligen hade orsakats av en tiger.

B var social och skaffade sig många vänner. Efter hans skilsmässa också kvinnliga sådana, med varierande grad av närhet till honom. Han tyckte om att dansa och flirta. Men han ville på slutet av sitt liv inte ha alltför nära relationer. När han var ute och dansade och en kvinna verkade bli intresserad av honom försökte han avstyra det hela. I det fall hon frågade vad han skulle göra senare på kvällen hade han ett standardsvar.
”Jag ska åka hem och titta på boxning.”
”Då försvinner glansen i deras ögon” uppgav han.

B dog av alkoholförgiftning. Han var som sagt periodare, liksom jag. När han började dricka intog han lika stora mängder som då han var mer aktiv. Men genom de långa nyktra perioderna minskade toleransen mot alkoholen betydligt. Parallellen till min situation är tydlig.

Jag träffade honom sista gången på parkeringen utanför ett köpcentrum. Han var då nykter, men jag anade att något var på gång. Oss alkoholister emellan är det inte ovanligt att vi känner av ett annalkande återfall hos den andre. Det var i början av juli och Sverige var som vackrast. Fortfarande fanns det några vita sommarnätter kvar och naturen sjöd av liv.
Förmodligen åkte B direkt hem och började dricka. När han drack drog han ner alla rullgardiner och satte sig att supa. Han stängde ute världen och denna sista gång även sommaren. Säkert hade han sin TV påslagen där i dunklet. Förmodligen var han helt omedveten om döden. Hade han inte druckit sig till döds är risken stor att han börjat kvickna till först när höstlöven börjat falla. Detta för att påbörja ett nytt Sisyfosarbete med avgiftning, tillnyktring, nykterhet och flaskan igen.
Två veckor efter vårt möte utanför köpcentret hittades han i en blodpöl i sin lägenhet. Liksom jag, trodde B på något irrationellt sätt att han var odödlig. Ett tufft liv med många svårigheter hade lett in honom i den illusionen. Men sedan en dag kom sanningen ifatt honom. Med rullgardinerna neddragna dog B i den avskärmade värld han ibland gick in i.

B:s begravning var vacker. Dit kom många vänner, inte minst från AA. På kistan stod en bild från hans nyktra tid då han ägnade sig åt krävande motionslopp på cykel. Han hade bland annat kört ”Stora Styrkepröven” från Trondheim till Oslo när han var omkring 50 år. Det tycktes mig som om hans släktingar blev något överraskade över de vänner som slöt upp vid begravningen. De mötte ett välfyllt kyrkorum med vänner och väninnor ur snart sagt alla samhällskategorier som ville ge B ett värdigt avslut. Han fick det och han var en god människa.

En insikt
Om jag inte lyckas avhålla mig från alkohol väntar mig en liknande död som den för B, det är jag klar över. Detta är en insikt som kan vara ett stöd när jag försöker finna en varaktig nykterhet. Jag vet hur denna död kan se ut. Dessutom har jag känt flera andra personer där alkoholen tagit deras liv.
Ändå denna tanke att detta ändå inte kan hända mig. Det är svårt att till fullo ta in att den egna döden kan vara så nära. Detta trots att jag flera gånger blivit räddad tillbaks till livet när jag varit på väg mot en säker död på grund av mitt alkoholmissbruk.

Ja, detta var de anteckningar jag fann. De är över två år gamla nu men lika aktuella för mig. Vännen B. saknar jag fortfarande. Och har denna berättelse haft något värde för dig som läst den känns det glädjande.

Ikaros

MondayMorning
lör, 2017-01-14 - 21:40

Tack för att vi fick ta del av dina tankar och en del av ditt liv. Din berättelse har ett stort värde för mig.

Ikaros
tis, 2017-01-24 - 10:50

Med tiden brukar missbruket sudda ut de tidiga minnena av alkohol. Så har inte skett för mig. Jag bär med mig detta minne som en klenos och jag gissar att det mer än en gång bidragit att jag tagit till flaskan. Här är min berättelse

Första kontakten med alkoholen fick jag i hemmet året då jag fyllde tretton. Det var strax efter nyår och jag låg i min säng och läste ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg. Julen hade bidragit med sin känsla av trygghet och lugn. Min far missbrukade aldrig alkohol. Rönnbärsträden på gården hade kvar sina bär och de lyste röda mot den fluffiga vintersnön. Vi hade besök av farmor som disponerade mitt rum varför jag sov i vardagsrummet. Eftersom det hade varit jul fanns det alkohol i huset. I skåpet under det nyinköpta kylskåpet stod en flaska dessertvin.

När det var tyst i huset smög jag upp och tog några klunkar ur flaskan. Jag lade mig åter att läsa och ett värmande lugn spreds i min kropp. En värma som omslöt mig som en varm filt. Jag hade funnit min mentala islandströja. Efter en stund vågade jag mig upp och tog en klunk till varefter jag lade mig ner och njöt. Det snurrade lite i huvudet men jag kände mig tillfreds och jag tyckte mig känna Karl-Oskars närvaro från boken. Bilar som passerade på vägen lyste tillfälligt upp rummet. Jag såg upp på det gamla pendeluret, varje minut kändes som ett löfte. Jag hade funnit harmoni varefter jag somnade. Minnet skulle följa mig genom livet. Dessa korta minuter av lycka gjorde ett outplånligt och ödesdigert intryck.
Något som jag fått lida mycket för.
Ikaros

AlkoDHyperD
tis, 2017-02-07 - 11:18

Ikaros, precis den känslan du beskriver om den mjuka varma mentala islandströjan. Oj, vad jag känner igen mig. Jag var tolv och drack whisky medan jag blandade irish coffee åt mina föräldrar. Älskade känslan. Gick och tog en skvätt från barskåpet då och då efter det. Fortfarande får jag den känslan av alkohol, iallafall starksprit. Kan säkert vara så att vi som upplever detta har svårt att inte längta tillbaka. Vet ju att många dricker trots att det inte är "gott" och trots svåra baksmällor. Tidig förälskelse spårar hjärnan på djupet. Inte konstigt att det automatiskt är detta man tröstar sig när livet är svårt eller långtråkigt eller - ja, med tiden behövs ingen anledning...

AlkoDHyperD
sön, 2017-02-19 - 07:25

Jag är också dipsoman (alkoholist typ B), har ADHD och uppfyller ganska många kriterier för både bipolär (cyklotomi), instabil personlighetsstörning. Största bekymret är impulsiviteten och de kraftiga humörsvängningarna. För några veckor sedan fick jag en tilläggsmedicin (Quetiapin, en atypisk neuroleptika som i höga doser fungerar mot bipolär mani och psykoser, i lägre doser används den mot bipolär depression, sömnstörningar och är stämningsstabiliserande) har Concerta sedan tidigare vilken har hjälpt mycket. Jag hade till exempel inget behov eller sug efter alkohol på ett helt år när jag börjat med Concerta och kunde kanske hållit mig nykter ännu längre om inte pressen varit så hög att hjärnan ändå började koka över.
Eftersom jag gör allt till 150% nördade jag ner mig i olika forskningsrapporter på Quetiapin (finns även under namnet Seroquel) och fann en studie där man testat hur den fungerar på typ B alkoholister (tidig alkoholdebut, stora mängder alkohol varje tillfälle - dipsomani m a o).
Resultatet var mycket positivt. Längre tid mellan återfallen, mindre mängd alkohol per tillfälle och mindre sug. Nu finns det ju traditionella mediciner som har liknande resultat, men för mig som har andra försvårande diagnoser är dessa inte aktuella och funkar inte lika bra ihop med Concerta.
Återfallspreventionen lät ju bra, men det vår inte nog. Man hade i den här pilotstudien även sett att medicinen minskade oxidativ stress till följd av alkohol i hjärnan. Kanske måste man ha en vaken läkare inom psykiatrin för att kunna få den här medicinen, kanske är det bara så att jag haft turen att hitta rätt eftersom alla fungerar olika, men det skadar ju inte att berätta ändå.
För första gången jag kan minnas är jag vaken i hjärnan men lugn i kroppen. Kan vara hypoman av och till, vilket inte stör mig det minsta, men när jag dippar är det bara en skön trötthet och jag kan VILA på riktigt, så som jag föreställer mig att normala människor gör. Fungerar det lika bra i fortsättningen kan jag utan problem avstå alkohol för det har aldrig varit viktigt för mig att "ta ett glas" eller dricka socialt. Alla gånger jag druckit har varit för att stilla oron i huvudet och kroppen.

Dionysa
mån, 2017-02-20 - 11:28

Quetiapine... erbjöd min granne! mig när jag mådde dåligt en period. (Först föreslog hon kokain, vilket jag vänligt och bestämt tackade nej till.) Hon har sysslat med droger hela sitt vuxna liv, så... hon vet antagligen vad hon talar om. Men jag tackade nej även till denna medicin. Kanske hade den hjälpt mig, men ville absolut få den på recept i så fall. F.n. har jag inget större behov av mediciner överhuvudtaget, men kommer inte att tveka om det skulle visa sig nödvändigt.

Ikaros
tis, 2017-03-28 - 11:25

Jag har många gånger under mitt liv ägnat mig åt att riva ned och att göra uppror. Kanske jag inte kan ”skylla” allt på spriten. Där finns något annat också som går djupare än så. Ett självförakt? Är det måhända självförnedring jag eftersträvar. Jag skriver, är, eftersom detta problem är lika levande i dag som tidigare.

Självförnedring

Om det är självförnedring jag önskar lyckas jag inte sällan utomordentligt väl.
Minst åtta gånger gånger har jag på grund av alkoholen hamnat på sjukhus och där blivit betraktad som en mänsklig spillra. Jag har legat medvetslös av sprit på trottoarer och blivit omhändertagen. Jag har blivit tagen för fylleri. Jag har kört bil onykter. Jag har varit otrogen och upplevt den beska smak som detta för med sig. Jag har svikit mina barn. När jag fortfarande orkade var jag inte sällan inblandad i fylleslagsmål. Jag har flugit mellan Lima i Peru till Paris utan att minnas något av resan. Listan kan göras längre.

När jag kvicknar till ur alkoholen med de förnedrande känslor som följer av de händelser som jag beskrivit, då kämpar jag för att återta min roll. Jag arbetar mig återigen in i en socialt accepterad roll och får till och med erkännanden för vad jag gör.
I denna kamp för social och mänsklig upprättelse arbetar jag hårt. Så hårt att trötthet och stress följer. Stressen är mycket farlig. Den nöter ned min motståndskraft och mitt självförakt konserveras. Detta självförakt som är en grundförutsättning för viljan till självförnedring.

Motsatsen till självförnedring är självrespekt som i vardagligt tal kan betecknas som aktning eller vördnad för sig själv och den egna personen. Konkret innebär det att man värdesätter sina personliga egenskaper. Och här brister jag även utan de ovan beskrivna händelserna. Jag ser snarare ned på mig själv. Eftersom jag inte kan känna denna aktning, men märker att andra gör det, uppstår kanske ett inre behov av att visa vem jag verkligen är. Och då gör jag det genom att förnedra mig.
Det blir en paradföreställning av den egna ömkligheten samtidigt som det blir ett test på ifall omgivningen tycker om mig även när fasaden rämnar och demonerna tränger fram.

Vad betyder självförnedring? Om jag förstår det hela rätt innebär det att aktivt och på frivillig väg söka skammen. Det är detta jag gör när jag dricker. Särskilt när jag väljer att ta till den kemiska spriten. Går detta att förstå i mitt fall?

Jag är och har alltid varit ekonomiskt oberoende. Mina relationer med kvinnor har på det hela taget varit och är bra Jag har bra relationer eller åtminstone hyfsade sådana till mina barn. Ensam några längre tider har jag inte behövt vara. Jag är kunnig och erkänt duktig på vad jag gör. Egentligen har jag alla grundförutsättningar som krävs för att kunna leva ett lyckligt liv.

Och sedan detta behov av att visa att jag inte är värd detta. Var kommer det ifrån? Jag lever inget dubbelliv utan jag försöker vara så ärlig som möjligt gentemot mig själv, mina närmaste och även mot andra människor.

Spriten själv, kan det vara den? Till viss del tror jag det, men den förklaringen räcker inte. Något i uppväxten är ett annat alternativ. Ja, kanske. Min mor var ganska kylig, hade svårt att visa känslor. Jag kan inte påminna mig att min mor omfamnade mig spontant. Inte heller såg jag att min pappa och mamma kramades. Det förekom inte. Men vid ett tillfälle när jag var ute på gården och skottade snö, jag kan väl ha varit 8-9 år, såg jag genom fönstret att pappa höll mamma om axlarna. Det fyllde mig med värme och bilden blev kvar hos mig. Men i övrigt var det inte kärlek och gemenskap utan praktiska ting som var huvudsak i hemmet.

Här kan det finnas något att gå vidare med. Men till vilken nytta, kan man undra. På vilket sätt är jag hjälpt om jag kommer underfund med orsakerna till varför jag ser ner på mig själv?

Ikaros