av Ikaros

Dipsomania

Ett nästan bortglömt ord! Men för mig viktigt eftersom det beskriver något som jag utvecklat och som i mycket styr mitt liv.
Dipsomania kommer av grekiskans dipsos 'törst' och mania 'raseri', 'vansinne' och är en gammal benämning på återkommande tvångsmässigt missbruk av alkohol. Alltså det som kallas "periodare". Den diagnostiseras som alkoholberoende.

Jag som dipsoman kan under mycket långa perioder, månader eller år, utan något större problem vara utan alkohol. Den förekommer runt mig men jag känner mycket sällan lust att dricka. Beroendet har fått vingar och flugit ifrån mig. Sedan en dag kommer den. Tanken. Nu skulle det vara skönt att dricka. Ja, det känns som att nu har jag rätt att dricka. Sedan stegras tanken till att nu måste jag dricka. Inget får stå i vägen för det. Och några öl är väl inget. Törsten har uppstått.
Efter den första ölen kommer ”mania” det vill säga vansinnet. I rasande tempo dricker jag allt som innehåller alkohol. När öl och sprit inte är tillgängligt tar jag som ett exempel till spolarvätska. Det hela slutar oftast på ett sjukhus med avgiftning. Jag reser mig och fungerar som en vanlig människa till nästa gång. Nästa gång som kan ligga mer än ett år framåt.
Givetvis får min kropp och min själ ärr av detta. Skammen, skulden, kapslas in och jag känner utanförskap. Kroppen kommer inte heller i längden att orka med detta. Alkoholförgiftning eller någon annan fysisk kollaps kommer förmodligen att sätta punkt för vansinnet.

Nu kanske någon undrar hur man blir Dipsoman. Jag för min del har blivit det genom att jag ända sedan tonåren lärde mig uppskatta ruset. Alkoholen var vad som fattades mig. Med den i kroppen kände jag mig hel. Sedan lärde jag mig att kämpa emot. Att sköta arbete och andra viktiga ting trots fyllorna.

Nu vid 72 års ålder har jag levt ett hyfsat liv utåt sett, skött mina arbeten och fått en bra pension. Men Dipsomanin, vansinnestörsten, har jag inte lyckats undkomma. Ett bokstavligt helvete vet jag väntar runt hörnet på mig. Om jag inte lyckas förändra något. Försöker nu här och kommer att börja på AA (igen)

AlkoDHyperD
tis, 2017-03-28 - 15:09

Om du genom att reflektera inåt får en förståelse för dina beteenden vlir det lättare att se på dig själv med värme och medkänsla.
Och, ja, du är inne på ett spår när du beskriver dina tidigaste relationer. Känslomässig försummelse (den kyla du beskriver) ger ett barn upplevelsen av att inte vara älskad och värdefull i sig själv. Många med en sådan uppväxt beskriver en upplevelse av tomhet.
Om man som barn inte speglats känslomässigt, genom att kanske bli tillrättavisad, avvisad eller hånad istället för tillåtelse till alla känslor genom att mötas av tröst, värme och förståelse när man är ledsen, rädd eller arg, slutar barnet uttrycka de känslorna. Det kan till och med vara så att känslorna "stängs av". Känslor är budbärare av behov. Om budbäraren alltid blir ignorerad eller straffad slutar den komma med bud helt enkelt. Kvar blir tomhet. Eller en annan känsla som maskerar grundkänslan. Eller jagande efter bekräftelse. I prestationerna och upplevelserna, eller under berusning, fylls tomheten.
Jag tror vi är ganska lika du och jag, Ikaros, iallafall när det gäller beteenden och kanske svårigheten att vila i förnöjsamhet med sig själv.
Kyla mötte jag inte som barn, men väl övergivenhet, förvrängningar av mina känslor och en mamma som visade mycket rädsla och gav mig en roll som "svart får", vilket skapade djupgående föreställningar om att det jag kände var påhittat och att mina tankar bara var "konstiga idéer". Den gemensamma nämnaren är tillåtelse att känna det man känner och uppleva det man upplever. Validering.
Fundera lite på hur din inre röst låter, den som kommenterar dig inifrån. Är den dömande, drivande, kritiserande eller föraktfull?
Skulle du kommenterat någon du tycker mycket om (dina barn) på det sättet?
Kan det du säger till dig själv göras begripligt utifrån tidiga erfarenheter? Hur var du tvungen att bete dig som barn för att accepteras och bli sedd av dina föräldrar?
Vad har du för livsregler idag som styr dina tankar och handlingar?

Ikaros
tis, 2017-03-28 - 23:15

Hej A-D-H-D
Intressant det du skriver särskilt "detta om den inre rösten". Om jag har någon är den snarast ifrågasättande. Jag kommenterar aldrig mina älskade barnbarn på det sättet. Medvetet lyssnar jag på dem och samtalar. Jag tycker också att de har mycket att säga. jag lär mig av dem.

När det gäller mina föräldrar insåg jag tidigt att de var stolta över att jag hade lätt för att lära mig och att jag var mycket duktig i skolan. Men jag var samtidigt oppositionell och låg bakom de flesta busstrecken, Känd över hela byn för detta. Hederlighet var dock något som avkrävdes liksom att vara flitig något som jag inte opponerade mot.

Livsregler som styr mina tankar och handlingar är jag osäker på. Hederligheten har jag, liksom kravet på ärlighet. Arbeta och göra rätt för sig likaså och att inte låta mig skrämmas till tystnad. Att vara självständig är nog det allra viktigaste när jag tänker efter. Inte vika ner sig i onödan.

Ja, du fick mig att tänka efter rejält. Tack för det.

vänligen
Ikaros

AlkoDHyperD
ons, 2017-03-29 - 06:23

Mellan den ifrågasättande inre rösten och den du har med barnen. Du är nämligen p-r-e-c-i-s lika mycket människa värd samma ton och behandling!
Det du beskriver om dig själv som barn känner jag igen på pricken!
Och i brist på kärlek för sin egen skull söker barnet bekräftelse. Beundran för prestationer och uppmärksamhet genom revolt. Jag syns, jag gör, därför finns jag.
Vi fruktar alla likgiltigheten. Vi har alla behov av att bli sedda och förstådda. Alla har behov av kärlek för sin egen skull. I brist på kärlek söker vi bekräftelse och beundran för prestationer, i brist på beundran söker vi synas på andra sätt, t ex genom att väcka avsky eller fruktan.
Precis som jag tycks ditt känslosystem för trygghet ha fått väldigt lite näring och utforskandesystemet har tagit dess plats. Utforskandesystemet behöver vi ursprungligen för att motivera oss till jakt på föda, sökande efter partner, utveckling, lärande, upplevelser. För att öka motiveringen utsöndras dopamin när vi gör dessa saker. Det är behagligt och lustfyllt men sliter på kropp och psyke. Det är i trygghetszonen vi vilar och återhämtar oss. Man kan träna upp och utöka sin egen tillgång till trygghetssystemet även om det är svårare om det inte funnits från början.
Var har du din trygga plats, Ikaros? Kan du blunda och leta i dina minnen. Finns det någon person eller någon plats där du upplevt vila och känt trygghet. Kan du måla upp hela bilden för ditt inre. Beskriv den för dig själv. Sitt så en stund och bara observera, andas, känn hur det könns i kroppen.
Nör jag gjorde detta första gången för mig själv upplevde jag bara obehag. Kunde inte tänka. Upptäckte att det inte fanns någon sådan plats någonstans.
Senare gjorde jag övningen tillsammans med min terapeut. Hon guidade mig eftersom hjärnan var helt tom - min trygghetszon upplevdes som hotfull! - och jag kan förstå det. Med en oförutsägbar mamma som kunde vända vilken situation som helst till någonting hotfullt och obegripligt hade känslosystemet lärt sig att aldrig slappna av och att allt som kan upplevas som tryggt kan vända till något hotfullt på en millisekund.
Jag hittade till slut något som kunde likna en känsla av trygghet. Jag själv, helt ensam, ute i naturen, springandes eller simmandes i en sjö.
Efter något år till i terapi gjorde vi om övningen. Jag såg mig fortfarande helt ensam - i brist på minnen av trygghet tillsammans med andra - men nu liggandes på en gräsplätt i ett skogsbryn.
Terapeuten visade mig skillnaden. Jag behöver inte längre rörelse för att få tillgång till inre lugn. Kan vila i mig själv.
Som barn behöver tryggheten komma från omsorgspersonerna. Har man haft turen att få detta införlivas det i en själv. Om inte får man ofta svårt att uttrycka och få sina behov av tröst och trygghet från andra mäniskor, men man kan träna upp förmågan att ge det till sig själv. Självmedkänsla, omsorg om det lilla barnet inuti som inte fick det den behövde, förståelse till de känslor omsorgsbristen och bristen på känslomässig spelgling gav upphov till. Behoven finns kvar även om de begravts långt inne och kan komma i uttryck på andra sätt. Börja med att utforska dina grundkänsor i olika situationer. Det kan vara en annan känsla som manifesterar sig, leta under den.
Se dem som mänsliga, förståeliga, giltiga. Att ge sig själv validering i känslor och upplevelser är en väg in i den trygga zonen. Jag ser mig. Jag förstår mig.
Kram

Ikaros
ons, 2017-03-29 - 17:24

Tack A-D_H-D
Det du skrev fick mig verkligen att tänka.
För det första är det sant att vi skyr likgiltigheten. Jag tror att det var Hjalmar Söderberg som skrev: "Kan vi inte bli älskade kan vi åtminstone bli fruktade."
Jag har lagt citatet på minnet men inte kopplat det till mig själv. Men ett faktum är att jag i ungdomen trivdes med att andra var rädda för min fysiska styrka. Senare under mitt yrkesverksamma liv tog jag gärna åt mig uppdrag som var konfliktfyllda. Här använde jag inte fysiken utan istället min hjärna som ofta träffsäkert hittar andras svaga punkter. Ingen trevlig bild du leder in mig på men nog tyvärr sann.

Beundran för prestationer har jag alltid sökt. Jag bygger och presterar (har byggt tre hus, renoverat fem lägenheter), jag har studerat och presterar(har 15 terminers universitetsstudier bakom mig) , jag tränar och presterar. Sedan super jag till och och blir ett vrak. Det är inte utan att du leder in mig på lite självförståelse. TACK för det!
Något jag inte vågat göra för att jag varit rädd för att inte prestera tillräckligt bra är att skriva. Detta eftersom skrivandet är viktigt för mig och jag vågar helt enkelt inte. Jag har manus nästan klara för ett par böcker och då är ett tjugotal noveller oräknade.

Min trygga plats har jag svårt att hitta. Minns dock en dag före jul för mer än 45 år sedan då jag låg och vilade hemma på sängen och kände lugn. Tyvärr gjorde jag det därför att jag hade ett gallon (engelskt) whisky under sängen som väntade på mig.
Men du har fått mig att söka efter min trygga zon och jag återkommer till detta om jag finner något. Kanske när jag skriver men då tycker jag att jag borde göra något annat.Något mer produktivt.

Grundkänslorna kommer jag att söka efter. Har även förstått detta när det gäller andra men inte applicerat det på mig själv. Kanske är jag rädd för vad jag kan hitta.

Ja, detta var vad som dök upp min hjärna.

Ikaros

Tombor
ons, 2017-03-29 - 17:46

Jag har själv som socialsekreterare med inriktning mot missbruk. Jag klarar dock inte alltid leva efter alla visdomsord jag sagt till klienter. Jag har alltid tänkt att man kan ha allt men finns det ett tomrum inom en så hjälper inte alla pengar i världen. Tror man måste lära känna sig själv så bra att man vet vilka behov man behöver få tillgodosedda för att känna en inte frid. Du har ju kommit en bra bit på väg! Du har uppenbarligen resurser! Skuld och skam kan stjälpa vem som helst! Ingen vinst utan bara en kostnad! Tror att du har resurser nog för att klara ett nyktert eller nyktrare liv!!

Sigge69
ons, 2017-03-29 - 19:41

Imponerad över din visdom, du beskriver/ sätter ord på vad många här inne på forumet känner igen sig i. Varför man gör dåliga val och sökandet på bekräftelse, återuppbyggandet...
Tack

Dionysa
ons, 2017-03-29 - 20:25

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Ikaros
ons, 2017-03-29 - 23:52

Hej
Mitt minne börjar svikta men andemeningen satt ju kvar. Men jag hade en aning om att där skulle vara något mer dock inte så fullständigt som du anger.
vänligen
Ikaros

Brasklapp
sön, 2018-10-21 - 00:01

Hej ingen uppdatering på ett tag men ville bara komma in och säga hej och tack och att jag känner igen mig väldigt mycket i sättet att dricka och så vidare. Mycket fina och bra inlägg här. Blir lite avundsjuk på den fina relationen du hade med din vän som gick bort. Tack och hej.

Step one
ons, 2019-05-22 - 13:25

Att ”komma tillbaka” är viktigt, dock inte viktigare än att inte komma tillbaka där man startade.

Mandragora
lör, 2022-10-22 - 01:56

Det har gått några år sen denna tråd skapades men problemet torde vara tidlöst?

Mina tankar är att de flesta alkoholberoende, åtminstone de med en hyfsad social plattform, är sk periodare, varav jag är en av alla dessa.

Efter en tung period av supande tröttnar man på detta liv av flera olika anledningar och man förblir nykter i kanske några månader. Och man mår ganska mycket bättre både fysiskt och psykiskt.

Samhället flödar av alkohol, knappt någonstans slipper man den. Det blir liksom tråkigt att vara nykter och minnet är tyvärr kort trots allt korkat man ställt till med under perioderna av supande samt de vidriga första dagarna av abstinens vid början av en nykter period.

Har jag en poäng?