Hej,
Vet inte riktigt hur jag ska kunna sammanfatta på ett begripligt sätt, men ni har vet ju hur det är. Att gå igenom denna resa som medberoende.
Jag står i dag med en sambo som smygdricker sedan flera år. På senare tid har det ökat, blivit tydligare, göms mindre (dricker dock aldrig öppet hemma) utan det är "ska bara till bilen och hämta en grej" eller "sticker iväg och köper snus, kommer snart" etc. Alla dessa små lögner för att dölja vad han egentligen ska göra. Jag är trött på att inte kunna lita på honom. Trött på att han inte kan vara ärlig. Aldrig kunna lita på honom. Och när han är tillbaka så ser man snart. De där små signalerna som alla ni andra också blivit experter på att se.. Sättet de står eller går på, hur de rör sig, hur de ler.. intill minsta möjliga detalj.
Jag trodde faktiskt att det var "under kontroll" så att säga.. Lite lätt *"smygdrickare" då och då i perioder. Haha, hör nu hur det låter! Varken jag eller barnen blev påverkade direkt. Ingen annan märker något. Bara jag.. som undrar vad som gör att han måste smyga med det. Varför ljuga? Ibland gick längre perioder när han inte drack, ett par veckor, ibland ett par månader. Första gången jag upptäckte det så dröjde det nog kring ett år innan jag upptäckte det igen. Men sista året, allt värre.. Märkte under sommaren hur det ökade, gick knappt en vecka utan att han plötsligt var "sådär igen". Då menar jag att han pratar lite annorlunda, lite trög, svarar osammanhängande eller på något helt annat än det jag frågade om. Och så denna trötthet. Slocknar på soffan innan kl 20.. Somnar sittandes i fåtöljen när han lägger de små.. Vaknar inte för allt i världen. Märkligt nog är detta endast och bara i veckorna. Aldrig på helgen! Aldrig blivit full på släktmiddagar eller liknande. Kör oftast till och med. Eller dricker helt "normalt" utan att bli märkbart berusad när vi varit med vänner eller familj.
Hur som helst. I september konfronterade jag honom ordentligt. Har gjort det tidigare, men inte på det här sättet. Kanske blev det tydligare nu för honom att jag faktiskt satte ner foten. Han bröt ihop, tänkte mycket och bestämde sig själv för AA. Vi gick dit första gången tillsammans och sen har han fortsatt i ca 3 mån att gå minst 1 gång i veckan.. ibland 2. Jätte bra! Förutom att drickandet bara hölls upp max 3-4 veckor.. Sen har det ju fortsatt och han har nu erkänt att han där ljuger och säger att han varit nykter! *suck* Vi pratar om det lite då och nu, från vecka till vecka. Och jag tror honom, han vill sluta. Men ändå känns det som att det mesta han säger vid dessa tillfällen är vad han tänker att jag vill höra. Nog vill han sluta, men tror inte att han helt kommit till insikt helt enkelt. Inte på riktigt.
Igår drack han igen. Vi pratade om det nu på kvällen, när barnen sover. Jag berättar mer tydligt hur jag känner det ang. drickandet, försöker återberätta för honom att det faktiskt gått så långt att det är tydligt. Han fumlar, får inte in maten i munnen när han ska äta, det trillar av gaffeln innan han får den till munnen. (så var det häromdagen, dock första gången jag sett det så tydligt själv). Han tar illa vid sig, tar åt sig. Blir ledsen och arg (på sig själv) Jag förstår honom! Så han går omkring lite, fixar disken osv. Drar plötsligt för att, gissa! Jo "köpa snus" och när han kommer tillbaka, påtagligt berusad. Slocknar i en konstig ställning i soffan och lyfter på huvudet i sömnen med jämna mellanrum. Klassiskt när han druckit. Sparkar och har sig med benen också. Kan inte ligga stilla. Ramlar så tillslut ner från soffan och det är sorgligt tydligt att han är inte bara full. Han är okontrollerat full. Han reagerade alltså på vårt samtal genom att supa sig redlös. Faktiskt första gången jag ser det så här. Vafan!
Värst är nu att jag inte kan slappna av när han är själv med barnen.. Jag vet numer att han dricker när han har dem, och om han då somnar så vet jag att han inte vaknar oavsett vad de gör. Var iväg med äldsta sonen på träning en vardagkväll, är borta i max 1,5 tim, kommer hem och hör direkt att lillan gråter/skriker i sin spjälsäng. 3-åringen sitter i soffan och kollar tv. Pappa ligger utslagen på sängen. När han kvicknar till ngr timmar senare så säger han att han "bara skulle blunda lite". Han får dåligt samvete. Och nästa dag lovar han dyrt och heligt att det ska aldrig hända igen. Tills nästa gång. Numera händer det minst en gång i veckan. Vågar inte lämna honom ensam med barnen längre stunder. Man blir ju sjuk av denna oro, vaktkänslan. Vad blev det här för liv? Vad ger vi våra barn för liv??
Jag måste lämna honom, för min och deras skull. Inte sant? Jag vet det innerst inne. Men ändå. Tänk om det bara kunde lösa sig.