De senaste åren kan mina dagar utan alkohol räknas på händernas fingrar. Fast i box-träsket och hela tiden nya ursäkter för att dricka. Om det inte var för att fira så var det för att sörja. Var det inte för att stressa av så var det för att pigga upp och mota ångesten bort. Alltid har det funnits ursäkter.
Samtidigt så har mitt liv försvunnit i takt med antalet boxar som passerat kylskåpet. I sakta mak har allting raserats utan att jag till en början själv märkte det. Och märkte jag det så var det ju alltid någon annans fel. Och det är klart man fick dricka lite till då. Alltid dessa undanflykter, ursäkter och patetiska självömkan.

Så nu sitter jag här. Ensam, blivit av med jobbet, körkortet och en ekonomi utom all kontroll. Allting har supits bort helt enkelt. Jag orkar inte längre hitta på ursäkter för min situation. Orkar inte leva och ha det så här helt enkelt.

För några veckor sedan sökte jag hjälp och fick en plats i en beroendegrupp här i kommunen. Flera veckor dit så jag fortsatte att dricka. Man fick ju passa på viskade alkoholdjävulen med smekande röst inom mig. Så fast jag till och med sökt hjälp och vill sluta så fortsatte jag. Så misslyckat.

I söndags kväll, efter en helg med otäcka mängder alkohol, så satte jag ändå stopp. Även om det är veckor till behandlingen så vill jag bara inte mer. Vill inte se mig själv liggandes i soffan på julaftonseftermiddagen, packad, trasig och slut. Eller se mig själv i spegeln på juldagens morgon – bakis, mosig i ansiktet och sliten.

Kommer behöva hantera de oerhörda konsekvenserna alkoholen ställt till med i mitt liv. Men inser att det endast kan börja om jag slår mig fri från alkoholen. Inget av det jag vill ställa till rätta med, drömmar jag vill uppnå eller annat kan förverkligas så länge jag låter alkoholen hålla mig i bojor. Skitjobbigt att acceptera men skönt att den insikten nu ändå finns inom mig. Allt börjar med friheten från alkoholen.

Så här sitter jag dag 3 utan alkohol. Med kaffet vid datorn och tittar ut över det gråa vädret. Lika grått som tillvaron just nu. Sovit skitdåligt, inte orkat göra något särskilt hemma – mest legat i soffan framför Tv:n, läst på detta forum och tänkt. Borde tvätta, städa, handla och en massa annat men allting känns som ett maratonlopp just nu. Kanske jag just nu ändå ska nöja mig med att jag är nykter och valt att ta det beslutet.

Känns som om det kommer bli en lång och jobbig helgperiod nu. Jul, nyår, trettondagshelgen och massor av röda dagar och anledningar till att dricka. Om inte för det så för ensamhetens skull eller för den där motbjudande självömkan. Men jag tänker bjuda upp till dans och försöka ta mig igenom alla dessa dagar. Min tillflyktsort kommer vara här. Läsa andras trådar och skriva av mig själv så fort jag känner att jag måste.

Två gånger innan har jag skrivit här. Två gånger om har jag misslyckats rejält. Nu måste det fungera. Att börja om...

Välkommen vita jul…

BElisabeth

Konsekvenserna av ditt drickande är förfärliga. Och en ond cirkel uppstår: kan inte ta tag i det, tar ett glas vin för att åtminstone få lite ro. Ju värre det blir ekonomiskt och ångestmässigt, desto mer flyr man ju till alkoholen. Slippa tänka osv. Min ekonomi är fortfarande ok, jag har fortfarande ett boende, en stabil ekonomi (även om marginalerna inte är så stora), jag har ett jobb att gå till. Jag tror det har räddat mig. Men nånstans måste du börja och det är nog att fly bort från A. Att ta hjälp. Kanske prata med nån? Kanske medicin?

Jag fick lite energi nyss och har städat lite, slängt en växt jag lyckats övervattna. Tänkte ge mig ut, men tror det blir en bok i soffan. Bokat tvätt-tid till fredag. Svänger förbi jobb i morgon och kollar post och ev fakturor. Avskyr att hålla på att periodisera i bokföringen så allt som kan betalas nu ska göras.

Det verkar som om vi flesta nya här går lite på tå för oss själva. Rädslan att snubbla är enorm. Men bara att ta steget hit till forumet är ett enormt steg. Åtminstone för mig. För en vecka sen hade jag kanske slängt en blick på forumet och sagt att "nä, det där är inte för mig, jag krökar inte så hårt". Men det handlar nog inte hur mycket, utan vilka konsekvenser det får när man väl dricker. Och om man har konsekvenser får man nog erkänna att detta inte är så jäkla bra ändå.

Jag hoppas du får en fin dag Börjaom, vet att det blir långa trista dagar, men kanske ljusare med tiden. Klockan är bara 13.00 men känns som en öken som ligger framför en. Bara jag vetat att jag haft en vinare hemma, att jag hade valet att ta ett glas vin, då hade dagen känts lättare. Herregud, vad är det med mig?
Kram till dig Börjaom, och till er andra.
BE

Börjaom

Torr i munnen. En skarp doft av gammalt vin för att man ”glömde” borsta tänderna innan man somnade bort framför Tv:n i ett fullt upplyst hus. Att komma upp på morgonen och mötas av oredan i köket och samtidigt undra kring gårdagskvällens telefonsamtal - ”vad sa jag igår och till vem? Gå igenom Sms:en. Trött. Gör ont i kroppen. Huvudet bultar och dagen är igång. Låser ytterdörren med ångest och undrar över hur jag ska dölja det här på jobbet idag. Och visst hinner jag inom systemet mellan eftermiddagsmötena…

Ja, fy fan så man har haft det. Idag vaknade jag skarp i sinnet och tog min motionsrunda direkt nu på morgonen. Lugn och stilla frukost med reflektioner men också stor tacksamhet för steget jag nu taget. Dag 12 utan alkohol och idag kändes löftet om en ännu en nykter dag lika självklart som att morgonpromenaden tillhör en ny och bra vana på morgonkvisten.

I förrgår var det berg- och dalbana nedåt och idag är det uppåt. Tar inget för givet och vet att det kommer komma både fler upp- och nedgångar och att resan knappt ens har börjat. Men just idag känner jag en enorm tacksamhet för den 12:e dagen. Jag har fått en del av mitt liv tillbaka…

Som alltid efter frukosten inleder jag min dag här på forumet. Alla fina människor och dess framsteg och bakslag. Att få och ge. Känna och bekänna. Ett fint ställe att vara på som ger men som också ger möjligheten att få ge. Allt i gott sällskap med gelikar på olika sätt. Tack för kommentarerna Dionysa, "VedhuggarLoffe", Pärlemor. Lena72 och BE. Tillsammans är alltid starkare. <3

Nu ska jag läsa vidare och ta mig an dagen. :)

Sundare

Har nu hittat hit och jag hejar mer än gärna på. Jag känner som du att detta forum är så givande och viktigt. Studsar till när du skriver "dess framsteg och bakslag"...har precis haft ett sådant, ett ordentligt bakslag men jag tvingar mig att stanna kvar här, erkänna mitt handlande, ge er ärlighet även fast skammen bränns. Du har ett bra alibi. Börjaom. Vi ger oss nu ett klarare, tydligare och bättre år som kommer nu. Ha en fin dag!

Famiglia

Hejja på Börjaom, du ger även mig kraft i dina ärliga texter. Detta forum har gett mig betydlig mer en vad jag kunnat ana, även fast jag är nybörjare. Kämpa på!

Börjaom

Har man under flera års tid druckit bort känslor, samvete och klara tankar så blir det nya en smärre chock. De bortkastade åren men också allt som gått förlorats. Berg- och dalbanan av känslor där man ena stunden sprudlandes ger sig ut på långpromenad för att senare sitta med tårarna rinnandes. Det gör ont att se det förgångna samtidigt som man dag för dag, timme för timme stärks och blicken lyfts mot framtiden. Det ligger, i alla fall för mig, en enorm dubbelhet i den första tiden utan alkohol. En skör tråd där man prövas, prövas och prövas.

Idag är min trettonde dag utan alkohol. Det akutfysiska börjar repa sig. Nattsvettningarna har försvunnit, sömnen är bättre och aptiten har återvänt. Sinnena börjar skärpas och allting böjar se, dofta och kännas annorlunda. Härligt med farligt. Det är nu så lätt att intala sig att ”det här var inte så svårt ju” eller ”Du kan nog börja dricka lite kontrollerat i alla fall”. Den fällan ska jag inte gå på. Inte denna gången.

13 dagar är ingenting och jag imponeras över alla er här på Alkohjälpen med så oändligt många fler dagar. Som inte bara gjort resan utan som också landat och mår bra, på plats, vid det nya resmålet. Där prövningarna blir färre, den sköra tråden starkare och det nya blir det normala. Dom trådarna stärker mig och jag känner en oändlig tacksamhet över att få vara med på alla dessa resor.

13 dagar är samtidigt en oerhört lång tid vill jag minnas då jag befann mig i de första dagarnas kaos. Beslutsamheten fanns men ångesten, kaoset och tvivlen var så starka. Och flaskan så nära. Varje dag när en ny trillar in på forumet gläds och stärks jag även av detta. Som en påminnelse om hur det var och vad jag kommer fortsätta kämpa emot. Och om möjligt få ge några ord som kan vara till stöttning eller hjälp. Tacksamhet.

Idag blev det en ganska lång morgonrunda och nu sitter jag här vid köksbordet och funderar. Fokuserar på vad jag kan dricka och inte på vad som är förbjudet. Blickar framåt mot det jag kan förändra och lämnar de ting i det förflutna som inte kan göras ogjorda. Lämnar misslyckanden bakom mig och funderar på livet framåt.

För jag vill något med mitt liv. Jag vill inte tillbaka till det som varit. I natt kunde jag inte sova och för första gången på flera år så började mål i livet träda fram. Inte alldeles knivskarpa men ändå. Jag försökte tänka mina tankar i bilder. Vart vill jag? Hur ska jag må? Vad vill jag upptäcka? Vart ska jag åka?
Denna morgon är lik de flesta andra. Men morgonkaffet smakar lite extra gott. Och på kylskåpsdörren har jag i natt satt upp ett tjugotal bilder. Bilder som berättar vad jag vill, hur jag vill må, vad jag drömmer om att upptäcka och om vart just jag vill åka.

Precis som jag varje dag, när rastlösheten och oron kommer, ska påminna mig om att jag gjort min morgonpromenad – lika ofta ska jag titta på mina bilder och påminnas om vilket liv som är möjligt….

Börjaom

Tack Loffeloffe, Äntligen fri och Pärlemor. Och alla andra. :)

Nyårsafton. Vid sidan av midsommar så är det nog få andra dagar på året som kan mäta sig i alkoholsamband som denna. Jag har valt att i år tacka nej till fest och middag. Valt att vara hemma och se det som vilken kväll som helst. Inte helt ofarligt för en ensamdrickare och med systemet öppet till 15.00. Men minst lika jobbigt och prövande att bege sig iväg på festligheter där alkoholen flödar och glasen så nära inpå. Tror jag gör mig bäst hemma i soffan ikväll helt enkelt. :)

Hoppas ni alla får ett gott nytt år och att dagen går bra. Vad härligt att få vakna upp som en minoritet i Sverige imorgon - utan baksmälla. Och att få kunna bocka av ännu en dag på det nya livet. Gott nytt år!

"härligt att få vakna upp som en minoritet i Sverige imorgon - utan baksmälla"
Kan bara instämma ;-)

Minoritet ja... Men jag har lärt känna runt 250 andra (i AA) som kommer festa och ha kul idag och vakna nyktra i morgon :)
Så man behöver inte tillhöra en minoritet om man inte vill ;)

Gott nytt

När jag läst denna tråd känner jag hopp. Denna lyckosamma kamp vid årets slut med kärleksfullt stöd från andra som också kämpar känns trösterikt. Mina egna tillkortakommanden och svårigheter känns mindre.
Tack ni som skrivit i denna tråd för den framtidstro ni ger mig inför 2017.

Trots allt som händer runt oss visar ni att den fortfarande finns där, kärleken till nästan.

Dessutom är jag säker på att dessa 14 dagar kommer att vara till hjälp för den nersupne som ångestfyllt försöker famla efter något att hålla sig i när hen vill ta sig tillbaks till livet.

vänligen
Ikaros

Börjaom

Solen skiner från en blå himmel. Fåglarna flockas, kvittrar och njuter vid fågelbordet utanför. Det doftar nybakat i hela huset. Jag har gått en lång morgonpromenad och det är dag 16 utan alkohol. Livet är underbart! Eller?

Mycket har blivit till det bättre vilket jag skrivit om innan. Skärpan, bättre sömn, skarpare sinnesintryck och en ro som börjar etablera sig i både kropp och själ. Men med min analyserande personliga läggning så identifierar jag hela tiden svårigheterna och försöker finna lösningar. För mig, just nu, är de sena eftermiddagarna och början på kvällarna jobbigast. Ni vet den där tiden då man drack vin under tiden man lagade mat. Stunden i soffan då man antingen firade, sörjde, gladdes eller likgiltig la sin tillvaro i alkoholens "befriande" makt. Dom timmarna är jobbiga. Måste finna nya rutiner som gör att jag under den tiden på dygnet, åtminstone ett tag framöver, gör något helt annat än det som är det förgångna.

Fler som känner eller har det så här? Funderar på att kanske börja träna just dessa timmar eller göra något som gör att jag inte är hemma i alla fall. Något måste jag komma på...

Men som sagt, så på det stora hela, så är det en oändlig tacksamhet och rofylldhet i att vakna nu varje morgon. En lång resa kvar, mycket gammalt som ska ställas till rätta och nya mål formuleras och uppnås. Men nu är jag i alla fall 16 dagar på väg...

Frihet

Din tråd är underbart fin att läsa. Ditt sätt att resonera, kämpa, uppskatta nya tillvaron ger mig nytt hopp.
Tack

Vissa miljöer, aktiviteter och tidpunkter triggar sug mer än andra. Nyss stod jag och tittade ut över den nya kritvita snön som kommit, med en skarp sol som reflekteras i snökristallerna. Och då passerade ett litet sug genom min kropp. Så många gånger jag varit berusad och haft det av alkohol skapade "disiga eller dimmiga" filtret för synen, och sett ut över ett gnistrande vinterlandskap.
Men jag använde det sunda förnuftet för att vrida, vända och känna på suget, och lät det passera, lät det skava klart.
Man får träna på att bemästra sugen, inte låta dem ställa till sattyg.

Det är bättre att vara vit och betrakta ett ljust och vackert vinterlandskap, än att dricka och gå in i ett mörkt träsk av ångest och skam.

Grattis till (minst) 16 dagar. Bra jobbat!

Börjaom

Tack Pi för dina tankar om triggande. Vrida, vända och känna - fint beskrivet. :)

Herregud, har inte skrivet här på 1 vecka. Tiden har verkligen gått fort. Har jobbat mycket med att hitta mig själv i den tillvaro som jag för tillfället befinner mig i. Skapa nya rutiner, klura ut vad som får mig att må bra, hitta moteld mot suget när det kommer och så vidare. Inget revolutionerande har vetenskapligt framtagits med jag har utökat mina rutiner och inleder varje dag med en egen planering och avslutar varje kväll med nedvarvning och egna tankar som får vandra fritt.

Det har nu gått 23 dagar, och som jag skrev innan någonstans, det känns både oerhört kort och långt på en och samma gång. Den akuta saknaden till alkoholen har ersatts av en ytlig bekantskap som man emellanåt hittar skrämmande affektion till inombords. Ångesten har ersatts av att det ibland känns som om livet är ganska trist och segt. Kvällarna känns fortfarande lika tomma och ensamma, då kryper gärna herr självömkan fram och argumenterar med en. Så jag ska nog inte säga att det är lätt. Men det är hanterligt och det känns bättre för var dag.

Å andra sidan. :) Det finns också väldigt mycket som blivit så oerhört mycket bättre. Jag äter mycket, nyttigt och regelbundet. Jag är ute och promenerar varje dag och häromdagen tog jag mig till och med en joggingrunda. Sömnen är helt annan, sover tungt, djupt och vaknar utvilad. När jag ser mig i spegeln är plufsigheten borta och jag ser frisk och pigg ut. Och i kroppen känns det bra.

Så med 23 dagar i backspegeln så skulle jag ändå, med lite tristess och demoner till trots, inte vilja byta tillbaka till det som varit. Ändå så finns det en enorm rädsla där inne för att jag en dag ska vara tillräckligt svag för att falla. Och den tanken gnager lite ska jag erkänna.

Nu ska jag läsa i alla andra trådar och samla på mig lite mer styrka, hopp och tro. :)

Börjaom

Det svåra är inte att sluta med alkohol utan att inte börja igen. Börjar närma mig en månad utan A och efter strider mot både ångest, demoner och spökröster så kan livet emellanåt se ganska enkelt ut. Och man känner sig stark. Så pass stark att man, på riktigt, funderar på om man faktiskt kan få börja dricka igen. Inte som förr, inte alls, men lite grann och som en del av att finnas med i det sociala och det som så många andra faktiskt behärskar. Ett glas vin till god mat, en öl på puben eller en liten whiskypinne på fredagskvällen. Skillnaden är att för mig skulle det handla om att behärska mig, för de som dricker det där glaset till maten eller ölen på puben så görs det valet utan ansträngning och utan att prövas. För dom har det inte i sig. För dem är det normala det normala och för mig är det normala det onormala.

Innerst inne drömmer jag ändå om det där. Men så länge jag tvekar och ser det som en prövning så är jag nog inte på något sätt redo. Kanske kommer jag aldrig bli det. Och i det känner jag faktiskt både saknad och sorg. Och med de känslorna så är det ganska lätt att fortsätta att avstå.
Cashar för varje dag in vinsterna med att inte dricka. Gör plus- och minuslistor över hur jag har det nu då jämfört med innan. Tittar på mina vackra motivationsbilder på kylskåpet och mår bra. Vaknar pigg och har energi. Kroppen börjar komma ikapp och spegelbilden på morgonen visar en helt annan person nu.

Så länge det finns sorg och saknad är jag inte redo för det normala. Så jag fortsätter att se det normala som onormalt för min del. Och jag fortsätter att avstå.

Börjaom

Städade i klädkammaren idag och snacka om lik i garderoben. Fyra (givetvis tomma) vinboxar inklämda under en ställning med trådbackar. Och en flaska oöppnat vin. Kändes lite skamset men jag är glad att det var jag och inte sonen som hittade dem. Men jag hann också tänka tanken ”Oj, en flaska vin. Kanske man..”.

En påminnelse om det som varit. Och trots alla oändliga och positiva förändringar som jag fått under dessa 25 vita dagar så släpper inte riktigt sorgen och saknaden. Jag agerar rationellt, skjuter bort tanken men ändå finns den där. Finns inget som skulle göra mig mer olycklig än att börja dricka igen. Och det finns samtidigt inget som skulle göra mig så lycklig. Schizofret minst sagt.

När jag tänker på allt som gått förlorat, allt som inte fått upplevas och alla förluster och påföljder som alkoholen medfört så rinner tårarna. En våg av ångest och självömkan. En känsla av att stå i ingenmansland med en svart backspegel och en krokig väg framför. Utan karta. Ensam.

Känner mig svart i sinnet ikväll. Och ville bara skriva av mig.

Hej Börjaom,
jag hade gett bort flaskan omedelbart (kan ju inte med att hälla ut vin..)
Gläd någon, ge bort flaskan, kanske blir din granne glad och du får en historia att berätta om sedan ;)

Börjaom

Äntligen fri - du kanske kan läsa tankar. :)

Tog med mig flaskan till dagens utelunch med min farbror och gav honom den. Har också svårt att hälla ut alkohol. Å andra sidan har jag ett helt barskåp fullt med sprit men det bekommer mig inte. För mig stör inte möjlig tillgång till alkohol särskilt mycket, däremot tankarna på den...

Börjaom

Imorgon har jag varit nykter en månad. 30 dagar i upp- och nedgång. De outhärdliga första dagarna byttes mot en mer lågmäld åktur i en berg- och dalbana där tårar på minuter kunde bytas till känslor av styrka och framtidstro. Å ena sidan beslutsam å andra sidan fundersam. Där suget har kommit och gått.

Just nu känner jag att hemmet är min borg. Trots att jag i fösta hand var en ensamdrickare innan så är det hemma det känns som allra bäst. Visst, kvällarna och helgerna kan ibland känns trista, men jag är fullt nöjd med en kropp i harmoni och med dåliga Tv-serier. Utan alkohol har man så mycket tid. Tid som man till en början inte vet hur man ska förvalta riktigt. Känns som om man blivit bestulen i åratal utan att ens veta om det.

Det sociala livet tycker jag har blivit svårare. De jag tidigare umgicks med är ganska förknippade med alkohol. Det var hemmamiddagar, after work, krogbesök, kryssningar och så vidare. Och de få andra nära som finns känner jag nästan ett motstånd till att höra av mig till. Hittar inget roligt och meningsfullt i det helt enkelt. Trivs bäst ensam även om jag längtar efter att umgås. Låter säkert helknäppt…

Det är alltid så mycket lättare att fastna i det mörka, precis som med alkoholen. På vad du inte får dricka snarare än vad du kan. På vilka du inte vill umgås med mer än vilka nya vänner du kan finna. På den mörka historien och inte se framåt och förverkliga det man drömmer om.

Återfallsrisken just nu? Inte särskilt hög men det är klart att den finns. Just nu behöver jag fortfarande mina trygghetssystem – dagsplaneringen, mina morgonrundor, undvika situationer där alkohol finns och varje dag påminna mig om allt det positiva som hänt. Med kroppen. Med sinnet.

Hur länge ska jag vara nykter? När ska jag våga testa att dricka 2 glas vin till en god middag? Kommer jag ens klara av det? Sätter inga tidsgränser och ger inga löften mer än för dagen. Det är inget mål i sig att leva utan alkohol, det är att få resa igenom livet utan att det är den som styr och ställer.

Idag bockar jag av dag 29 och imorgon är en annan dag.