Jag letade efter trådar som hade barn i ämnesraden, men tappade tålamodet. Någon får gärna visa mig en tråd.
Har efter ett förhållande som varat halva livet separerat från en man som jag har flera barn med. Barnen är mellan lågstadieålder och gymnasieålder. När jag var gravid med mellanbarnet, tror jag att vårt ansvarslösa studentliv hade övergått i ett vuxenliv, där hans alkoholkonsumtion hängde kvar i det gamla, medan min var på en nivå för en mor med ett barn (måttligt) och ett barn i magen (inget). Under tiden då jag var gravid med tvåan gjorde jag noteringar i min dagbok de dagar min sambo inte drack. Det var inte många streck för nykter. Detta var nu för många år sedan, eftersom tvåan nu är tonåring.
Livet och våra egna beslut förde oss till spännande platser. Men underliggande fanns ett drickande, som någon gång övergick i att ske i skymundan. Eller -- jag bjöds gärna på alkohol och på mina favoritöl... medan min sambo kunde dricka med mig, men samtidigt konsumera mer utan att jag såg både före, under och efter. Och så förstås det rena smygdrickandet. Spåren av hans smygdrickande har både jag och min släkt, samt barnen, hittat i många år. Allt från ölburkar i skogen eller garaget, till tomma flaskor på konstiga ställen, spännande flaskor i pappas necessär, glömda glas med intorkat vin i botten i skåp, hyllor och under sängen, i källaren, i trappan.... Någon gång började min sambo ta hand om disken efter maten. Jag förstod inte direkt att det var för att han då kunde vara själv i köket med sina glas. Någon gång slutade också jag vilja bli serverad alkohol. Jag tänker att det kanske var då någon gång, som hans smygande fick ta nya vägar.
Under tiden har min sambo alltid haft ett bra jobb. Och kunnat göra karriär. Men utöver det, har han inte särskilt många vänner. Och vårt en gång sociala liv försvann. Men just det är underordnat. Och jag har lyckats ha vänner. Min oro gäller våra barn.
Fanns det en sak som jag trodde att jag kunde kräva av min sambo under tiden vi delade fram tills alldeles nyligen, så var det att han skulle vara nykter när han var ensam med barnen. Vi diskuterade ibland hans drickande, men han menade att han inte hade något problem. Under vårt liv, trodde jag att de beslut vi fattade om ny hälsosammare livsstil, nya ställen att bo på osv, skulle stötta honom i hans vilja att hålla sig nykter, men det funkade bara periodvis. Jag tror att jag var naiv. Jag trodde att barnen skulle vara motivering nog, även om jag inte var motiverande nog... Och jag kände mig besviken, ledsen och arg varje gång han var onykter när han var ensam med barnen. För det var han ju. Gång, efter gång, efter gång... efter gång... Att jag inte bröt upp då? Jag fick samtal från ett förtvivlat barn... Jag fick se brev från ett annat barn till sin pappa... Och jag fick se en liten en sittandes framför tevespelet med sin stupfulle pappa när jag kom hem (och ja, det hände också farligare saker, men vill inte ge alla detaljer här)... Men ändå bröt jag inte. Varför? Jag blev arg, ledsen, besviken.. Lindade in mina känslor efter år, och kände till slut ingenting för sambon. Den varma kärleken försvann. Det var arbetet som gjorde att jag var borta då och då. För att kompensera detta, som jag var tvungen att göra, sågade jag så småningom bort mer och mer och mer av mina egna aktiviteter utanför jobb och barnen och deras aktiviteter.
Men jag var kvar. Jag trodde nog att det skulle vara bättre för barnen om jag var kvar och dessutom vågade jag inte ta steget rent, krasst, ekonomiskt? Det fanns stunder då jag trodde att det skulle bli bra. för det fanns kortare eller längre perioder då sambon inte drack. Och vi har gjort en hel del roliga saker tillsammans. Det är jag den första att erkänna. Det är bara det att jag har varit den enda nyktra vuxna att rådda familjesituationen den andra delen av tiden.
Men så kände jag till att det måste ta ett slut. Jag kunde inte vara kvar i ett känslomässigt dött förhållande. Jag ville inte ge barnen bilden av att det är så uselt människor ska leva. Jag ville ge dem att leva i glädje, kärlek och förutsägbarhet, inte den otrygghet de levt med.. Men när jag tänkte på att göra slut, fokuserade jag i början mer mer på honom. Jag tänkte att det bästa vore att han mådde bra och drack mindre när jag gjorde slut, för annars kunde det sluta i en katastrof. Jag önskar att jag tydligare visat honom hur sviken jag kände mig och hur förbannad jag var. Det gör ont i mig när jag skriver detta. För till slut var det barnen som gav mig de bästa anledningarna till att gå: ett barn som säger att det oroas under veckorna av skolan och under helgerna av pappan, som har ont i huvudet och magen.. och ett barn som gråtande ringer mig när jag är borta..
Så jag gick.
Men saker blir inte lättare för det. Det jag vill diskutera här är hur sjutton göra med barnen. Någon säger: "barnen ska få vara med och bestämma själva". Men det är faktiskt inte så enkelt för dem. För även de är fast i ett medberoende (som vi försökt råda bot på genom deltagande i en självhjälpsgrupp). Och de har skuldkänslor. De vill inte såra. De vill att alla ska må bra.
Min fd. håller sig (sedan jag lämnade honom) nykter när han är med barnen och vi har alltid pratat lugnt och sakligt om de ämnen vi valt att ta upp. (Det kan jag utveckla en annan dag, eftersom jag gärna hade velat visa lite mer känslor, medan vi hade locket på.) Så vad vi har pratat oss fram till nu, är en lösning där barnen är hos båda, men lite mer hos mig. De delar dock en normal vardag med sin pappa.
Det här kan utifrån sett se ganska bra ut. Men barnen är olika. Minstingen kan sakna de där stunderna framför teven hos pappa. De större kan på olika sätt uttrycka att de önskar att de vore mer med mig, men de vill ändå vara med pappa. Ett barn säger att jag vill vara mer hos dig, men jag vill inte att mina syskon är ensamma hos pappa, så därför är jag där också.
Och så pudelns kärna: Hur tar man fram en lösning som passar alla, som inte är så vuxenanpassad som denna? För ska jag vara ärlig mot mig själv, tror jag att den lösning vi har kommit fram till mer är en lösning som passar min (förhoppningsvis) tillnyktrande fd. sambo och inte barnen, som fortfarande känner en oro.
Någon tänker kanske familjerådgivare? Vi har varit och pratat. Mitt intryck är att familjerådgivaren i den kommun där vi bor är mer av en parrådgivare. Och hen har definitivt inte någon större insyn i beroende- och medberoendeproblematik. Beroende som min fd. sambo blir mästare på att manipulera, har jag lärt mig på sistone (utan att för den delen kunna hantera det). Och detta var vad som hände också hos familjerådgivaren..
Jag har blivit lite uppmärksam på hur min fd. sambo försökt att manipulera barnen, genom saker han sagt som jag snappat upp. Jag tycker inte det är okej. Det gör ont i mig. Jag får en stor klump i magen. Men jag vet inte hur jag ska framföra det utan att själv verka manipulativ. Barnen och jag har alltid pratat och vi pratade också om pappas drickande innan vi bröt. Att gå från samtal med barnen, där de själva framför tankar om sina känslor inför situationen, känns dock svårt. De säger saker i förtroende. Jag känner inte att jag kan framföra till pappan att de inte vill öka sitt umgänge med honom, till exempel.. Eller att ett barn inte vågar ta hem vem som helst beroende på att pappa kanske har druckit.. Eller det här med att ett syskon är med hos pappa mest för att skydda sina syskon.
Just nu (i skrivande stund) är jag faktiskt inte orolig över något farligt FYSISKT ska hända barnen när de är hos pappa. Han håller ju sig nykter. Han skulle aldrig tillåta sig själv att tappa kontrollen så till den grad att det också märks utåt. Men jag vet vad den förbannade oron kan göra med dig PSYKISKT. Vad den kan göra med barnen. Och jag vet inte vad jag ska göra med den. Och där står jag idag när sambon börjar hinta om ett större umgänge med barnen. Det gör klumpen i magen ännu större.