Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

Li-Lo

Ett första steg mot styrka skriver du. Ett av många tänker jag, du är i en process, förändring tar tid! Utöver att vara aktiv här igen så hämtar du aktivt kunskap utifrån för att känna dig trygg i de eventuella kommande stegen du tar. Jag blir rörd när du skriver att du vill ge dig själv stöd och att du har ett behov av att "skriva av" dig. Att skriva av sig och sätta ord på vad du känner och tänker kräver insikt, mod och är ett sätt att tydliggöra vilket kan vara avgörande för att veta hur du kan gå vidare.

En annan tanke som slår mig är att du skriver "flydde" i ditt inlägg. Jag kanske har fel och ber i så fall om ursäkt för det. Är det så att det förekommer våld, hot om våld eller andra kränkningar vill jag gärna uppmuntra dig och andra i liknande situation att kontakta Kvinnofridslinjen. http://kvinnofridslinjen.se/

Kommer det att bli annorlunda? Du har idag gjort annorlunda. Du är här.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nykteristen

Tack för de fina orden, :d hjälper att läsa....känns som att allt jag får höra är hur dåligt jag gör för mitt barn o mig själv. Medans d som faktiskt hjälper är de små orden när jag själv känner att jag har tagit ett steg framåt i rätt
Riktning. Att gå till anhöriggruppen igår va olidligt jobbigt steg. Jag va så nervös, rädd, orolig och kände mig så utelämnad...tills jag kom dit, va nästan så jag började gråta för d kändes så naturligt. Det va okej att jag va där, d va okej att jag hade det här livet för de förstod vad som skedde för de är i samma situation och jag behövde inte ta fram fasaden utan bara vara utan o förklara mig.
Jag ser fram emot nästa gång redan...det ska bli skönt o äntligen få nån att verkligen prata med som inte står där med pekpinnen och de orden som faktiskt gör ont i mig!

När han är full eller har abstinens kommer orden, kränkningarna...som ett stort slag i magen på allt jag gör som är
Fel, min familj, d här landet, arbetsgivaren, etc etc etc så våld? Inte mer än ord, fast ibland önskar jag att han inte bara slagit mig istället...blåmärken går bort efter en tid, d gör inte orden...de finns där o maler ner en till små träflisor o packas mer o mer efter varje gång d händer....

Jag vet ärligt talat inte ens om jag har några känslor kvar, kanske bara är min jkla ansvarskänsla och mitt medberoende som gör att jag stannar och känner att jag måste hjälpa honom för att han inte klarar sig annars. För d är ju d han säger, jag drog med mig honom hit. Han har offrat sig för mig genom att komma hit, lära sig svenska och ge upp ett härligt liv vid Medelhavet. Jag ska väl känna tacksamhet för att han gör detta för mig. Jag har sagt att ville han inte så fick han säga till för jag tvingar inte nån...så d är helt hans val! Men sen vill han ha oss, vill inte att sonen ska växa upp i en trasig familj som han gjort.

Jag vet varken ut eller in...men d känns bra att få skriva om d, oavsett om nån läser o svarar antar jag! Men som du säger d är väl också ett steg i processen att sätta ord på allt...

InteMera

Du låter stark, modig, beslutsam! Du tar stora kliv till en ny framtid utan att du själv ser det! Önskar dig styrka på vägen, tror du behöver höra det lika mycket som jag gjort här på forumet att du inte är ensam! Och nej alla har det inte som vi även om vi gärna inbillar oss att våra familjeliv är normala ;) Men det kan ju alltid bli bättre eller hur och framför allt kan vi själv påverka de. Bara vi vill och orkar!

Nykteristen

Tack <3 tårarna rinner när jag läser d du skriver, betyder mycket!
Trots att man vet att man inte är ensam om denna situation så behöver man höra d ofta...jag har aldrig fattat det förut o det gör ont i mig att d tagit mig 10 år o ett barn att komma till den punkten....men kanske bättre sent än aldrig!?

Nykteristen

Varje kväll när han kommer hem eller jag vet att han snart kommer hem så kommer den där rädslan, rädslan för att net veta hur kvällen kommer att sluta. Jag är så vaksam över hur han beter sig, hur han pratar och hur hans minspel är för då vet jag direkt om han druckit eller ej. Den rädslan är jobbig, den tär på mig nåt så fruktansvärt. När jag sedan märker som igår att det va lugnt och att han tar en dusch, fixar te och mackor, slänger sig på soffan så slappnar jag av en liten stund...tills nästa rädsla hoppar på mig, när jag ska gå och natta sonen. För det är då han kan passa på att "ta en cigg" i garaget....man ligger spänd i sängen för att lyssna, låser han upp o öppnar han ytterdörren eller är det bara tvn som är påslagen och han faktiskt ligger i soffan o tar det lugnt.
Undertiden så somnar sonen i min famn så gott och jag känner mig lite avslappnad eller rättare sagt väldigt trött, för ikväll blev det inget garage och spänningen går ur min kropp. När jag kommer ner så har han förberett en film till oss och fixat nytt te så vi kan ha filmkväll. Han ska bara ta en cigg först....min kropp reagerar direkt och huvudet börjar gå på högvarv. Ikväll blev d en cigg utanför ytterdörren....jag kan pusta ut! jag tittar 5 min på filmen sen somnar jag på soffan. Han väcker mig och vi går o lägger oss samtidigt för en gångs skull, han i vår säng och jag i sonens säng. Denna natt har jag sovit gott, sovit gott för att jag vet vad som kunde hänt men inte hände...det har inte hänt på 2 veckor nu, han fick ett snedsteg häromdagen men han kontrollerade det med att sluta direkt när jag påpekade det och han gick o la sig....bra eller ej men d gav mig ett lugn för att kunna sova.
För sova är något jag inte kan när han dricker, det är nog därför man är så trött kroppsligt men också mentalt. Ni vet småbarnsåldern, man får ju inte sova...det är så det heter utåtsett. Men jag vet varför det är såhär och jag kan absolut inte skylla på min älskade fina son, jag blir arg på mig själv för det. All denna ilska jag har i min kropp mot honom. Han som ska och skulle vara mannen med stort H...har han nånsin funnits där? Kärleken gör en blind sägs det, men jag vet inte....den sanna kärleken har jag redan fått för 2 år sen och det är den som betyder nåt. Så varför stannar jag för? Varför varför varför?

Hej nykteristen
Jag är inte medberoende utan en alkoholist. När jag läste din tråd blev jag mycket berörd. Som alkoholist känner jag igen mig i din mans beteende men det är inte försvarbart. Det din man behöver är nog ganska säkert hjälp. När du är med och sköter det mesta kanske han inte känner något behov av att sluta dricka. Paradoxalt nog kanske han kan ta hjälp om du ställer ett ultimatum.
Ingen skall behöva känna sig rädd som du gör. Du är i en mycket utsatt situation. Om jag skulle våga mig på ett råd är det att du tar all hjälp som går att få. Kvinnofridslinjen är ingen dum idé. Psykiskt våld är allvarligt. Det bryter ner den starkaste.
Ett tips är att läsa Märta Tikkanens bok: "Århundradets kärlekssaga" den skrevs på 80-talet men du kommer säkert att känna igen dig.
Avslutningsvis vill jag önska dig all lycka och den bästa hjälpen får du förmodligen av de som levr eller levt tillsammans med en alkoholist. Inom Alanon finner du t.ex. sådan personer.
vänligen
Ikaros

Muminmamma

Våra män är nog klonade. Har samma oroliga väntan att min man ska komma hem. Jobbar rätt oregelbundna tider och min man anpassar sitt drickande efter det. Kan få sms på jobbet när jag jobbar kväll som blir fler och fler och tonen förändras. Då vet jag att ha dricker. Han är hemma själv med barnen och krampen i magen och hjärtklappningen drar igång. Sedan när jag kommer hem börjar hans påhopp och jag blir kallad för allt möjligt och får veta hur värdelös och äcklig jag är.
Sover också i barnen sängar. Kan inte sova inne i vårt rum. Han snarkar och luktar alkohol.
Du ska inte ha det såhär, ingen av oss ska det.
Det är som Ikaros skriver, ingen ska behöva känna sig så rädd som du gör.
Kram!

Nykteristen

Faaaaan ta honom och hans beroende, precis så känner jag nu! Skulle vilja gå ner o banka skiten ur honom, tror ni han förstår då?! Nej, han skriker inte eller är gapig. Han pratar med sin mamma.....om sina problem, våra problem som han uttrycker d! Dvs alkoholen, men han är full. Nästan så d blir lite komiskt i allt d tragiska. Ska försöka sova lite...hoppas jag får bara!

Det hjälper att skriva här, som att sätta ord på mina känslor i stunden....är glad för att denna sida finns! <3

Muminmamma

Det är så jäkla fel att du ska ha det så här! Vad säger hans mamma? Reagerar inte hon på att sonen ringer full?
Det är verkligen så galet. Du ska inte behöva ligga och höra detta.
Tänker på dig!
Kram

Nykteristen

Tack för din omtanke, det värmer. Har tänkt på dig och din situation också....hur går det för dig? Har han varit nykter nånting på de senaste? <3

Hans mamma är periodare, det är väl det som gör att de fortfarande har den kontakten de har...tragiskt men det är så det är. Vet ärligt talat inte om hon reagerar när han gör det eller om hon reagerar på de efteråt. När hon ringer och är full så går han ut och pratar med henne för han vill inte att vår son ska se och höra farmor i det tillståndet....visst d är väl snällt, men spelar det nån roll i det stora hela? Hon är ju inte otrevlig på nåt sätt och sluddrar inte heller för den delen de gånger jag hört henne! Varför skydda honom från henne när han inte skyddar honom från sig själv?
Men det är klart att hon vill att han ska sluta och hon förstår mig om jag går ifrån honom har hon sagt....konstigt att jag fortfarande är kvar o visst har hon rätt i det!

Natten blev lugn iallafall, han pratade med henne en stund sen gick han o la sig helt stilla. Det var väl ändå skönt i sig själv, men jag sov inte så mycket. Det gör jag aldrig när han har druckit oavsett mängd eller allmäntillstånd. Men min son sov och det är huvudsaken, lite så det känns nu faktiskt. Huvudsaken är att han mår bra, jag klarar mig alltid. Tror ni inte det är så man måste tänka även att det kanske är helt fel i vår förvridna värld?

Tänkte på det imorse när jag satt o åt frukost i min ensamhet, kan vi inte bara flytta in i ett härligt kollektiv alla mammor o barn. Skydda varandra mot den onda alkoholvärlden och de som lever i den.

Jag har börjat inse att jag får agg till de människor som dricker alkohol överhuvudtaget, kanske miserabelt sagt när inte alla som dricker faktiskt har ett beroende men som tex Facebook. Detta tjat om all jkla alkohol som dricks, denna hets över vad som smakar bra och det ska bli så gott med ett glas vin eller en öl. Jag kan inte med det längre....det ligger för nära helt enkelt!
Jag har själv druckit alkohol, ni vet det där goda glas vinet på en fredagkväll när man lagar mat eller när man var yngre och jobbade utomlands. Inte nu längre, skulle aldrig falla mig in att dricka alkohol för jag vet vad den gör med människor. Sorgligt på ett sätt att ha fått det upptryckt i ansiktet så länge, men jag kommer nog aldrig ha en bra och normal syn på alkohol mer...men det gör mig inget, det är inte det jag är arg, ledsen och besviken över. Det är att en människa kan prioritera bort allt, verkligen allt för att få vara med sin bästa vän Mister Ruset!

AliceAlice

...eller vet att du också måste må bra, dels för att du är värd det och dels för att kunna vara en bra mamma, den mamman som du vill vara!

Ja det är förfärligt mycket alkohol överallt, tror det är helt normalt att känna som du gör, för mig har det avtagit lite med tiden, inte fullt lika hatisk idag men jag reagerar fortfarande, å andra sidan har man alltid ett val att ta det där glaset eller inte.

Kollektivet var en fantastisk ide´:) Tänk om det varit lättare att knyta kontakt m andra i liknande situation och inte enbart över nätet!

Beslut om att lämna växer sakta fram hos många anhöriga och kanske måste det vara så, sen finns det de som lämnar och kommer tillbaka men precis som att det pratas om att missbrukaren måste nå sin botten måste kanske vi anhörig nå vår och då först då är man klar att lämna. 5 år och aldrig att jag haft dåligt samvete, jag vett att jag testat allt. Nu kan jag också undra varför jag stannade så länge och inte gick tidigare men det är inte lönt att lägga mer skuld och tyngd på axlarna!

Kanske är det små små steg i riktningen bort från missbruket som ändå sker, så var det för mig. Jag köpte saker jag tyckte om, utan att fråga, jag gjorde roliga saker med barnen utan att han var med osv. I efterhand ser jag att allt detta var steg som ledde mig bort och en klok samtalskontakt som hjälpte till att se och förstå.

Mycket styrka! Kram Alice

Nykteristen

Ja, det kanske är som du skriver....de små stegen som gör skillnaden. Som du också gjorde och såklart gör så försöker jag hitta på saker framförallt på helgerna, massa roliga saker för mig och sonen. Jag frågade i början om han ville följa med nu struntar jag i det, jag vet svaret ändå...vi har det roligast själva iallafall. För det är i dom stunderna jag är riktigt lycklig och avslappnad, när vi är helt själva och inte har nån tid att passa. De dagar när han accepterar att så är fallet och inte ringer stup i kvarten för att höra vart vi är, vem vi är med och när vi kommer hem. Det är då jag också längtar bort som mest, på en tid när det är jag och sonen själva på heltid. När vi får göra det vi vill göra utan massor av krångel och ifrågasättningar.

Det är skönt att höra att du inte har dåligt samvete och det ska du verkligen inte ha inte heller belasta dig med varför du inte gick tidigare. Den har jag fått höra massor av gånger och det är bättre att låta det vara, man sätter sig själv i en situation då som inte är bra och jag tror man ältar ännu mer då.

Visst låter det befriande med ett kollektiv :-) ja, ibland önskar jag att man hade nån i samma situation här i samma stad som man lärde känna, för att kanske stötta varandra under gång....det i sin tur kanske hade varit lättare att verkligen ta steget bort, jag vet inte kanske jag har rätt kanske jag har fel!

Snart helg och säkert många med mig som får helgångest, men ikväll är det lugnt....det vet jag för efter gårdagen så kommer han att hålla sig borta från det för ikväll. Men sen kommer lördag och söndag, även måndag då han är ledig....men jag försöker ta en dag i taget för just nu kan jag net göra mer än det. Jag kan inte tillåta mig själv längre att ta mer än en dag/kväll i taget för då kommer jag bara bli ännu mer besviken!

InteMera

Fredag idag och jag våndas redan av att behöva åka hem från jobbet. Var för ovanlighetens skull på lunch med min man idag och han var på gott humör, hans ena son ska stanna hos oss ett tag för sina studier. Sonen bor i vårt gästrum intill garaget där mannen brukar dricka, så jag kan alltid hoppas det blir lite lugnare ett tag men tror tyvärr det max går någon vecka så hittar han en orsak att hålla till i garaget ändå, kan ju alltid "gå ut och skruva" som det så fint heter...Jag sätter inte min fot i garaget om jag inte måste, bara lukten av cigarettrök och gammal öl får mig att kväljas vilket han vet så han behöver inte oroa sig för att jag hittar hans flaskor där. Inte för att jag ens letar mera, min intuitivt inbyggda promilleradar räcker för mig för att veta hur många öl eller centiliter starksprit som han druckit.

Som ni andra försöker jag ordna nåt trevligt åt mig och barnen och struntar i hans planer, dom vet man oftast ändå när det blir helg. Möjligen är han som någon annan tidigare skrivit ivrig på att åka och handla "dendär mjölken du glömde" eller liknande för att ha en täckmantel för ett besök till sprithandeln.

Det är svårt för andra omkring ett komma med goda råd utan att man tar illa upp, vi alla här vet vad vi egentligen borde göra men det folk inte fattar är varför det ska vara så svårt. Att ångesten över att tvingas lämna barnen ensamma med dessa män om man själv väljer att flytta och tvingas sända barnen på umgänge, då helt utan ens egen övervakning och möjlighet att rädda situationen för man är ovetande om vad som pågår. Att det inte är ordnat i all hast med nytt boende, att man skäms och ångrar sig och våndas över ja vem vet vilka alla praktiska bekymmer man målar upp för sig. Jag har sneglat på ett eget boende, lediga bostäder finns nog att hitta men sen kommer man på sig med att skämmas för man planerar nåt så stort bakom ryggen på honom. Fick till och med för mig att ha dåligt samvete att jag här på forumet hittat ett ställe att ventilera allt man funderar. För jag har faktiskt inte på länge öppet sagt jag flyttar om inte drickandet upphör, efter förra diskussionen för snart två år sen så vet jag att det inte gör nån skillnad på hans drickande om jag hotar med att lämna. Så jag smider mina planer i det dolda, få se när jag till slut hamnar i en sits som tvingar fram det slutliga steget.

Kram och styrka till er alla här inför kommande veckoslut, som vi alla vet vad ledigheten kan föra med sig därhemma..

Nykteristen

Hur blev helgen för dig?
Här blev det lugnt, känns konstigt, väldigt konstigt att faktiskt ha en bra helg. Kommer ärligt talat inte ihåg sist vi hade det, ni vet utan alkohol...men jag bröt ihop i fredagskväll framför honom. Han åkte iväg till en kompis en sväng och va borta längre än han sa att han skulle, men det är väl egentligen inte det som gjorde att jag blev arg och rädd såklart det tror jag ni förstår. Jag blev rädd för att han åter igen skulle komma hem mitt i natten aspackad och börja härja runt som han så många gånger gjort förut, den rädslan i mig va så påtaglig att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen under de timmarna. Jag had lovat mig själv att jag inte skulle ringa och höra efter, lyssna på alla de tecknen som utgör om han har druckit då ens en öl. När han kom hem så hade han inte druckit nåt, han hade suttit och pratat med sin kompis och tiden hade dragit iväg lite väl länge. Så jag bröt ihop när sonen hade somnat för natten framför honom. Han blev tvungen att lyssna på vad jag hade att säga till honom...sånt jag aldrig vågat mig för att säga förut och han lyssnade. Han lyssnade på sånt han aldrig velat lyssna på förut, men jag vet inte om han förstod eller ville inse faktan jag la framför honom. Det gör mig så ont att det ska behöva vara såhär, en känsla i kroppen som väntar på en tickande bomb att explodera och sen har allt fallerat igen. mitt huvud som inte ens kan vila under natten för det är då allt sätter igång, kvällar och nätter eller de dagar när han är ledig för då finns det tillgång och framförallt tid till att dricka till att suget kommer och drar ner honom i den världen där han trots allt mår bra en stund tills det går över styr och aggressiviteten, hoten och det onda tränger igenom.

Jag ska gå och börja prata med nån idag, det känns så långt borta allt detta bara för att man inte vara med om det på ett par dgr....det var bara en mardröm, det hände inte, det har inte hänt. Ni vet den känslan man har dagen efter när allt är bra för han är inte full...man har sovit lite och då är allt bra igen. det som har hänt har hänt och det är inget vi pratar om för det är en ny dag och vi börjar om. Lite så känns det, men ska gå dit såklart och jag vill ha en tid som vi kan gå dit också...han har sagt nu igen att han vill det, vill reda ut våra problem och hans drickande. Men kommer det att hålla? det har aldrig hällt förut så vad är skillnaden denna gång? Har han insett att det är på allvar denna gång, att jag kommer att stå för mina ord då jag påminner honom om den ibland?

Jag smider också planer bakom ryggen på honom, för att skydda mig själv på nåt sätt tror jag....eller drömmer mig bort till en värld som är enkel,där jag bara kan bry mig om mig själv och min son....det lättar iallafall upp min vardag på ett skönt och lite skrämmande sätt.

InteMera

Hos oss var helgen också märkligt lugn. Vi vet liksom inte vad vi ska göra med varandra när "elefanten" inte står i vardagsrummet och man inte behöver trippa på tå. Jag har svårt att ändå koppla av, man vet det bara är en tidsfråga innan det brakar igen. Han åkte iväg med sin son några timmar, skulle till köpcentret och jag satt i vånda och väntade att de skulle komma tillbaka för att höra om han från bilen skulle gå med en påse direkt till garaget. Vet ju i så fall vilken butik han handlat i...Har legat vaken stora delar av nätterna, funderat och fantiserat och försökt tänka tillbaka på allt som hänt sen vi flyttade ihop. Tyvärr mest en massa mer eller mindre otäcka scener som spelar upp i minnet och har sorgset kommit fram till att vi nog egentligen aldrig haft någon bra period. De korta perioder som han inte alls druckit som kanske varat i bästa fall 2-3 månader, har alltid slutat med än mer drickande efteråt så även dessa torra perioder går jag på nålar och bara väntar på nästa gång ändå. Ibland när man efter några veckor kopplar av lite och tänker att kanske jag inbillat mig att det är så hemskt, så kommer Herr Alkohol på storbesök igen och man är tillbaka på ruta 1.

Det är så svårt att lita på löften att de ska dricka mindre, för all logik och erfarenhet skriker i huvudet på en att det är lögn. Att inget ändrat. Att vad man än hotar och kräver så kommer det så småningom återgå. Men bra för dig Nykteristen om han ens medger att han har ett problem och att han vill försöka lösa det, ett stort första steg vunnet. Om det på riktigt är uppriktigt menat från hans sida, att det inte är nåt han bara säger för att lugna dig, inbilla dig att det ska bli annorlunda. Förlåt om jag låter cynisk, jag känner ju inte din man. Jag hoppas så för din och ert barns skull att han är ärlig och verkligen vill ordna upp. Jag har själv dessvärre den situationen att min man säger det är upp till mig att flytta eller inte, han tänker inte sluta dricka och passar det inte mig så kan jag dra. Men väljer jag att dra tänker han kräva och göra allt för att se till att vårt barn måste stanna med honom, och han är helt beredd att gå fram med lögner om att jag är psyksjuk, oansvarig eller vad som helst i rätten och hos barnskyddet om det är vad han tror krävs för att få behålla barnet. Hur försvarar man sig mot sånt? Och hans drickande och elakheter är givetvis bara min sjuka inbillning enligt honom. Och skulle det bli som han vill så kommer mitt barns hela framtid att vara slagen sönder och samman, för han kommer utsätta henne för samma psykiska misshandel och tassande runt spriten som han nu utsätter oss alla för, bara det att hon då inte har mig som "försvarsmur". Hur skulle jag då kunna leva med mig själv, om jag vet jag kommit bort för egen del men att min dotter måste ta en ännu större smäll för det och leva ensam med eländet? Blir helt gråtfärdig bara av att skriva detta, vet inte hur man ska kunna ta sig ur situationen. Skulle min man säga vi kan dra och ta barnet med mig, skulle jag inte tveka en minut. Skulle ordna allt på en vecka och vara ute så fort som möjligt. Det är såna här dilemman som andra utomstående inte förstår, inte heller barnskyddet som alltid bara tycker barn har rätt till båda föräldrar. Men om den ena är olämplig men en hejare på manipulation och lögner, vad gör man då?

Jag vet faktiskt inte om min man i grunden har en elak personlighet eller om det är spriten som längs åren gjort honom sådan, inte för att det spelar nån roll numera när konsekvenserna blir desamma. Han kan vara lika elak nykter som full, men det skärps och blir grövre full och för flera år sedan förföll han även i våld och skadegörelse när det var som värst. Så jag har provat hela rumban med myndigheter och polis och insett att jag måste fixa dethär själv för någon hjälp känner jag inte att de erbjuder. Jag ses som medskyldig för att jag låtit det pågå, hur man skulle löst det har ingen av dem haft ett bra svar på. "Du kan alltid ringa polisen om du tror han dricker med dottern hemma ensam". Är inte skadan redan då skedd, när ett barn varit hemma ensam med någon i 2 promilles fylla? För vem vet hur månnte gången innan jag kunnat bevisa det och verkligen kunnat ringa någon ens?

Nykteristen

Skönt att helgen även var lugn för er, men jag håller med dig. Känslan är där och gnager konstant, den skriker att detta är fel det ska ju inte vara såhär för det har aldrig varit såhär. Är det lugnet före stormen, när allt raserar igen. För som för dig så har min sambo sagt det otaliga gånger men aldrig genomfört det, så jag kan absolut inte lita på det och det gör jag inte heller. Finns inte en tillstymmelse till det i min kropp att tillåta mig göra det trots att hoppet är där som med allt annat.

Jag har också hört det där med polisen men känner samma sak, skadan är ju redan skedd och det blir ju inte bättre av att han får en polisanmälan på sig också. För det om något kommer att kastas rakt upp i ens egna ansikte tids nog och den gången om någon skulle jag vara rädd för vad som skulle hända.
Sambon är också elak när han är nykter under de perioderna när han dricker. Nu när han hällt upp ett tag så blir hans personlighet vad jag faktiskt tror är hans riktiga. Han är snäll, omtänksam, glad och älskar att vara med sonen. Dt gör fysiskt ont i mitt hjärta när jag ser honom och framförallt sonen som lyser upp när hans pappa leker, busar och myser med honom på riktigt. För när han är full och bakis så blir han bara irriterad för att sonen drar sig undan för det ska man ju inte göra med sin pappa. Man ska alltid älska sin pappa oavsett hur han är, det är iallafall hans tankesätt som det verkar....
Skulle aldrig i hela mitt förbannade liv låt sonen få bo hos honom om det skulle bli så, då lever jag hellre såhär...kanske är dumt tänkt men att inte veta hur han mår när och om pappa dricker jag kan inte leva så....Om vi nu skulle gå ifrån varandra så kommer jag att kämpa mig blodig till att få ensamvårdnad, det är inget jag har sagt till honom och inget jag kommer nämna förrän den dagen kommer men det är den bittra sanningen från min sida. Sen struntar jag hur svårt det nu än kan vara men det ska gå till på det sättet, mitt sätt...han har gjort på sitt sätt alldeles för länge.

Nykteristen

Mitt hjärta håller på att brista, tårarna kommer och det finns inget stopp längre....
Idag kom smällen jag väntat på så länge men inte vågat eller velat tro på! Han drack, jag blev asförbannad och började bråka. Till sist gick jag o la mig. Han kommer upp lugnt o sansat o vill prata. Så vi går ner och han säger att han nog inte vill detta längre....han vill nog att vi ska bryta helt o att han tänkt på det ett tag. För trots att han älskar mig så är han inte lycklig o han ser att inte jag är det heller....
Vi ska träffa banken om en månad för o prata lån, så vi kom fram till att vi har en månad på oss nu att i lugn o ro verkligen fundera och isånafall att vi redan då pratar med dom om lånen på huset. Varför känns det så jävla pissigt för då? För jag menar indirekt sa han ju precis till mig att jag skiter fullständigt i att du mår dåligt över alkoholen, jag lämnar hellre dig än min alkohol. Jag antar att det är såhär det känns när man kommit på sin man med en älskarinna mitt i akten....som att bli påkörd av en buss två ggr typ!
Jag är så arg, så ledsen och så besviken.....
Mitt i allt detta känns det ändå bra att få ha er här...dock skulle jag behövt ha er här IRL nu för en kram <3

Odelsten

Kramen alltså! Det blir en nätkram jag önskar att jag kunde ge den till dig på riktigt. Har följt din tråd och ser hur hårt du kämpar och förstår dina känslor precis. Det kanske är bra att ni får lite tid på er att tänka efter ordentligt nu. Han gör sina val och du får nu chansen att verkligen välja det som är bäst för dig och din son! Kram Odelsten

Nykteristen

Tack Odelsten, den behövs och värmer trots eller även att den är här via det här forumet.
Det som gör mest ont i allt detta förutom just alkoholen är att drömmen och önskan om ett till barn, drömmen om vårat familjeliv är borta för jag vet ju egentligen vad som är bäst för mig o sonen...men d gör bara så in i helvete ont så jag inte vad jag ska göra av mig själv. Jag förstår inte hur man kan vara så egoistisk att ens tänka en sån tanke som han gör.
Men som du skriver, d är nog ändå bra att vi har fått ett datum i d hela och hur ont d än gör så måste jag göra d för min son men framförallt för mig själv!

Muminmamma

Här kommer också en stor kram. Åh du har kämpat så. Du fixar detta och du kommer få mer energi över till dig och din son. Det gör ändå så ont. Precis som du skriver, drömmen om mer barn och en framtid tillsammans.
Detta kommer bli bra. Önskar jag kunde göra mer än bara skriva. Kram