Missbruk, misshandel, trasslig ekonomi, i vår vardag. Hur har det påverkat er? Någon som blivit sjuk av detta? Man vet att depression, stress och utmattningssjukdomar är vanligt hos anhöriga, även PTSD börjar lyftas som en diagnos även om man inte är flykting och flyr från krig.

Ni som har barn, hur har de påverkats, för självklart påverkas barnen, mer än vad man vill tro och även man försöker att skydda...

Tyvärr finns det lite forskning om hur stressjukdomar i privatlivet påverkar en och hur man ska kunna rehabiliteras. Den mesta forskningen är riktad mot stress i arbetslivet och det är lätt att man som anhörig blir ifrågasatt.

Kommer ihåg en tid då jag jublade på måndagen, när jag fick gå till arbetet medan kollegerna gnällde och ombytt var det på fredagen... till viss del flydde jag till jobbet, där var åtminstone en organiserad, kontrollerbar stress.

Det är sju år som jag nu levt med diagnosen utmattningstillstånd, eftersom privatlivet gör mig sjuk är det svårt att bli frisk. Var gör man av barnen, allt som man som ensamstående måste fixa, barn som mår psykiskt dåligt av pappans missbruk och dödsfall i familjen? Var laddar man och hittar nya krafter när man inte ens har en ostörd nattsömn? Mindfulness, psykologsamtal, avslappning, goda sömn och matvanor, motion, egen tid (vilken?) osv i all ära!

Jag har levt själv m barnen i fem år och vi har en fungerande vardag men ingen återhämtning. Barnens pappa fortsätter att ställa till det för oss på alla möjliga vis. Jag fick diagnosen PTSD för ett år sedan men det har man idag ändrat, man kan inte sätta PTSD (posttraumatiskt stressjukdom) om man lever mitt i ett trauma.

Fick träffa en läkare som var specialist på denna typ av problem och det var viktigt. Hen undrade hur jag överhuvud taget kunde fungera i vardagen, arbeta (delvis sjukskriven) dessutom och allt ansvar för barnen, bara mitt privat liv var som två heltidstjänster konstaterade hen. Men det jag fa. vill dela med mig av var när hen berättade om hur ytterst kompetenta kvinnor med resurser långt utöver det vanliga pga hemförhållande som missbruk och misshandel slutade att fungera på sitt vanliga vis. Hur sjukvård, socialtjänst mm då helt plötsligt såg dem som svaga men en kvinna utan resurser hade gått under långt innan. Jag vet vad misshandel gör med en i nu i efterhand kan jag se ett eget destruktivt beteende som var en försvarsmekanism för att fungera i den destruktiva relationen och jag skäms idag!

Det finns en behandling som heter EMDR som är effektiv men utöver samtal behöver jag också lugn och ro men det styr jag inte över. Det är förfärligt att höra barnen fråga om deras beteende och tankar kan göra att det händer något hemskt. De är så vana vid att det händer tråkiga saker och rejält tråkiga sådana. Hur orkar man bära allt när dessutom mitt stora stöd nyligen gått bort???

Det är bra att skriva av sig, här och på bloggen, jag har en bra psykolog, jag har satt barnen i kö till BUP och jag vilar så mycket som bara är möjligt (vet ni hur tråkigt det är i längden?) Jag har några få fina vänner kvar men vill inte bara belasta dem.

Kram till alla som kämpar! Alice

Nykteristen

När man lever i allt det här så vill man inte se sig själv som sjuk, man vill se sig själv som oövervinnelig för att kunna överleva. Det är jag i vardagen som måste stå stark, för gör inte jag det vem ska göra det då?
För sonens skulle måste JAG vara den starka, för att hålla uppe vårt liv måste JAG finnas där för att fixa det annars fallerar allt. Det är inte nåt jag tänkt på förrän nu de senaste veckorna....det är verkligen så och det gör inte mig starkare, uppenbarelsen eller insikten hur man nu vill kalla det gör mig nog svagare och känner mig mer ensam än någonsin. Det gör också att ju mer jag erkänner för mig själv om min situation ju mer drar jag mig undan min vänkrets för att skydda dom från oss, från mig och min vardag. Hemskt när man tänker efter och det gör mig tårögd, men det är sanningen i vitögat, min sanning och kanske naivitet i att gör jag detta själv men får hjälp utifrån så skadas inte så många mer än jag själv...när jag kämpar för att orka, för att leva!

Såklart påverkas barnen, men man vill försöka att skydda dem med all kraft man har med all den kräkek man har att ge dom, för den kräkeken finns till överflöd men man är så rädd för att inte visa det tillräckligt för dom...de måste veta att mamma älskar dom mest i hela världen, så de inte glömmer det nångång! Det är svårt, det är så sjukt svårt och vad jag hör på dig så fortsätter kampen oavsett om man lever med personen i fråga eller ej.....

AliceAlice

Men på ett annat vis, utan missbrukaren i sin vardag är det lättare (därmed inte sagt att det är lätt) att fokusera på bra val. Men har man barn ihop och när barnen vill ha kontakt, om än så lite, med sin pappa, ja då måste man se till att det blir så. Din son är så liten så du hade kunnat få hjälp av socialtjänsten med att övervaka besöken, om det behövs.

Även om det är en kamp så känns det ändå värt det, på alla vis, jag tror inte jag levt idag om jag stannat och för att inte tala om hur barnen kunnat må- mycket sämre än idag.

Att bedyra sin kärlek till barnen är viktigt men de vänjer sig vid detta och till slut hör de kanske inte kärleksbedyringarna utan det är bara något som ska vara så. Har en känsla av att fler än jag är bra på att förklarar sin kärlek till barnen, men nu när mina hunnit bli tonåringar så hör/känner de inte längre den kärlek jag ger dem men de hör/känner mycket väl när jag säger något till syskonet... Kanske kan man älska för mycket?

Kram

InteMera

Jag har efter många år också kommit fram till att många symptom jag trott beror på mitt hektiska jobb kommer från mitt privatliv framom mitt arbete. På jobbet är det kontrollerat kaos i alla fall, man vet vad man väntas göra och det finns andra omkring så kan hjälpa till vid behov. Hemma är jag i stort sett ensam med allt ansvar för barn och hushåll, lever som om jag var ensamstående även om det finns en man i huset. Honom kan man inte räkna med och arbetsresor har jag till och med fuskat bort med att säga jag är sjuk och inte kan åka, för att jag helt enkelt haft sån ångest över att tvingas lämna barnen med honom ens för en kväll. Det är en sån press att leva med en alkoholist bara redan i sig, om man som i mitt fall dessutom har misshandel som förekommit att "akta" sig för att trigga igång igen så blir det än värre. Och att mitt ex dessutom har samma alkoholproblem som periodare och tidvis uppträtt mycket hotfullt med rättssaker och vårdnadsärenden till förbannelse pga detta, har ju inte minskat min stress.

Uppsökte i nåt skede för många år sen en krispsykolog, men hans enda hjälp och råd var att säga jag skulle försöka bortse från allt det jobbiga och leva som vanligt. Vad var det för hjälp?? Minskade inte alls min oro, gav mig inga verktyg att hitta tankemönster som skulle hjälpa eller nån som helst konkret hjälp i vardagen. Många psykologer och barnskyddsarbetare har ingen aning om vad de ska göra med såna som oss, där man lever under en ständig press och lätt själv blir galenförklarad eller betraktad som ett socialfall, även när vi är så starka så få skulle klara av att alls ta sig ur sängen med det vi lever i. Så ett hurra och klapp på axeln tycker jag till oss som är så duktiga som trots eländet ändå klarar av att ta hand om våra barn och våra egna liv (någotsånär i alla fall)! :)

Muminmamma

Så bra skrivet av er alla. Jag får återkommande ångestattacker och sover dåligt. Konstant trött och dåligt kom ihåg. Tror vi alla lever farligt nära gränsen för vad vi klarar. Tror egentligen att vi passerat gränsen.
Kärleken till mina barn gör att jag fortsätter att orka.
Hoppas kunna ta mig ur detta och jag tror att jag kommer få flera kroniska besvär av detta liv som jag lever nu. Eller lever, överlever är nog mer rätt ord.
Klappar och kramar till er alla!

Akvileja

Inte konstigt att bli sjuk i en relation med en alkoholist. Man vet aldrig hur det ska bli, nykter i helgen eller köpa ut, maktlösheten inför någon annans beslut kan göra en tokig. Man går inte till systemet om man inte tänker dricka, allt annat är trams!

AliceAlice

När man tittar runt i olika trådar så verkar det som om många drar sig för att söka hjälp och jag och många andra har dåliga erfarenheter. För egen del har jag fått bra hjälp av psykologer som varit specialiserade på stress och utmattning, efter samtal har de specialiserat sig även på PTSD, vilket behövs.

Verkligen inte konstigt att man blir sjuk, på den plats (hemma) där man normalt vilar upp sig, där utkämpas ett krig eller kamp. Tror att alla idag vet att stress i sig inte är boven utan bristen på återhämtning.

Idag fem år efter att jag lämnade min man så är jag fortfarande helt slut, barnen är slut och vi har sällan varken ork eller råd att göra sådant som normalt förgyller livet. De som är rika kan köpa in hjälp, RUT och ROT i all ära men vi som verkligen skulle behöva hjälp, vi blir utan! Samtidigt som man ses som okapapel så ses man som överkapabel av samhället.

Fick nyligen en fråga av en kurator som jag sökte upp för att få hjälp så att barnen kunde få träffa någon och få veta hur det är med deras pappa... hen frågade varför jag inte öppet pratade om barnens pappas missbruk, hon menade att jag skulle berätta för grannar, skola osv. ALDRIG! jag kan berätta men jag vet aldrig vilka reaktioner jag får av den som ska ta emot informationen, jag vet att det fortfarande är tabu och jag vet att det finns lärare på en av barnens skolor som skulle sprida informationen, flera som jag med stor sannolikhet skulle tänka mig att de behandlar mitt barn på annat sätt och att det kan påverka betygen. Det 'är 2017 och vi kan inte prata öppet om denna sjukdom! Inte för att jag skäms utan för att andra har så dålig kunskap!

Lyra

det är ju olika det där. Men jag har valt att berätta någorlunda öppet om min mans alkoholvanor. Det är många på jobbet som vet. och om någon frågade skulle jag aldrig dra mig för att berätta hur det är. Barnen berättar för vem de vill. Det är väl mer eller mindre officiellt på skolan. Om det sprider sig rykten i vårt lilla samhälle har det redan gjort det efter diverse år av eskapader från min mans sida.

Jag upplever att sedan jag började prata om det mer öppet så har min stress minskat. Den kommer aldrig försvinna helt för det enda man ju vill göra egentligen är att fixa allt åt mannen. Hjälpa honom! att förstå!

Jag har börjat inse att det går inte. Jag kan inte lösa det åt honom. Jag kan bara säga hur jag vill ha mitt liv! Hur jag vill leva! och jag vill leva utan stressen för när, om och hur han ska dricka. Att slippa rensa upp i röran efteråt. Att slippa förklara för våra barn hur vi gång på gång blir bortvalda till förmån för att han ska supa halvt ihjäl sig.

När jag berättade på skolan slutade det med att vi blev orosanmälda till socialen. Då var jag rädd. och arg. Nu efteråt kan jag säga att det är det bästa som kunde hända.

Trots att vi hade en pågående orosanmälan kunde han inte hålla sig från alkoholen och fick ett antal större återfall under loppet av ett halvår.
Han fick samtalsstöd, Jag fick samtalsstöd.
Socialen har nu mycket noterat så skulle det bli en strid mellan oss när nu skilsmässan är ett faktum så finns allt redan noterat. Det finns inga tvivel om den verklighet jag och mina barn lever i och jag vägrar att skämmas!

Vi har kämpat länge och väl nu. Det är dags att gå vidare nu.
Jag litar inte på mannen, men jag litar till att han vill att vår vardag ska funka. Han kommer mest troligt att dricka när han inte har barnen och det kan jag inte göra mycket åt. Men om jag märker att han dricker när han har ansvar för dem finns det inte ett enda medel jag skulle sky för att se till att de inte far illa. Det vet han.

Så. Att prata om situationen och söka hjälp tror jag är det enda som fungerar om man ska komma vidare. Alkoholisten vaknar till om man har tur. Har man inte det så finns det ändå inget annat val.

AliceAlice. Har du provat att prata om det med andra? att vara mer öppen om det? När jag öppnade upp på jobbet visade det sig av de 7 arbetskollegor jag berättade för så är det 3 som har en aktiv alkoholist i sin närhet. En med sin mamma, en med sin pappa och en med sin bror. och jag som trodde jag var ensam...

Vi är såååååå många! och nästan allihopa av oss tar beslutet att inte berätta, när det är det enda som hjälper!

AliceAlice

... men jag basunerar inte ut barnens pappas missbruk och följdsjukdom! På jobbet vet de, om de inte kan ta emot det så blir problemet mitt men när det gäller att prata om det för lärarna i barnens skola känns det svårare, eftersom det kan påverka deras betyg och hur de blir behandlade, vilket egentligen är märkligt år 2017!!! men så ser verkligheten ut, kunskapen är för dålig.

Jag har blivit dåligt bemött av läkare, terapeuter mm. Läkare; sökte för ett av barnens magonda, när allt visade sig vara bra, tog jag försiktigt upp att hens pappa drack oc om det kunde vara denna oro som ledde till magont? Då fick jag veta att jag minsann inte skulle lägga skulden på hans trevliga pappa! (pappan gick till samma läkare). En terapeut som säger till mig att jag är gnällig, när jag under drygt sex månader sovit max 20 min i sträck pga. svårt sjuka barn och inget stöd av mannen och när de dessutom lägger till " det är väl klart att din man behöver ta sig en whiskey eller två när du är så gnällig". Efter det är man lite försiktig med vad och hur man säger saker...

Sen blir det ju lite annorlunda om alkoholisten som i Lyras fall själv ställer till med problem och visar det, fö skulle jag aldrig heller förneka om någon frågade rakt på. Det finns det ingen anledning till.

Orosanmälningar leder ofta till något bra, hur läskigt det än är. Även om det inte förändrat så mycket för vår del så har en sak hänt och det är att barnens pappa erkänt sitt missbruk och det är skönt. Det svåra och tråkiga är att barnen inte har någon bra kontakt med honom idag, de är ledsna för det och jag vet att hans tid rinner ut men det är inget jag kan göra. Tyvärr så fortsätter han på allehanda vis att göra vår vardag osäker, skulder som kommit att involvera en ovetande mig osv. Inte konstigt att man inte kan läka när man aldrig får vila och lugn och ro, utan lever i ett ständigt snurrande av allvarliga trauman och mitt i detta ska man leva något som kallas liv...ta hand om barn, arbeta... hur nu detta ska gå till!

Skämmas! Aldrig jag skulle skämmas för vad en annan vuxen person gör, det får han i så fall göra själv! :)

Kram