Missbruk, misshandel, trasslig ekonomi, i vår vardag. Hur har det påverkat er? Någon som blivit sjuk av detta? Man vet att depression, stress och utmattningssjukdomar är vanligt hos anhöriga, även PTSD börjar lyftas som en diagnos även om man inte är flykting och flyr från krig.
Ni som har barn, hur har de påverkats, för självklart påverkas barnen, mer än vad man vill tro och även man försöker att skydda...
Tyvärr finns det lite forskning om hur stressjukdomar i privatlivet påverkar en och hur man ska kunna rehabiliteras. Den mesta forskningen är riktad mot stress i arbetslivet och det är lätt att man som anhörig blir ifrågasatt.
Kommer ihåg en tid då jag jublade på måndagen, när jag fick gå till arbetet medan kollegerna gnällde och ombytt var det på fredagen... till viss del flydde jag till jobbet, där var åtminstone en organiserad, kontrollerbar stress.
Det är sju år som jag nu levt med diagnosen utmattningstillstånd, eftersom privatlivet gör mig sjuk är det svårt att bli frisk. Var gör man av barnen, allt som man som ensamstående måste fixa, barn som mår psykiskt dåligt av pappans missbruk och dödsfall i familjen? Var laddar man och hittar nya krafter när man inte ens har en ostörd nattsömn? Mindfulness, psykologsamtal, avslappning, goda sömn och matvanor, motion, egen tid (vilken?) osv i all ära!
Jag har levt själv m barnen i fem år och vi har en fungerande vardag men ingen återhämtning. Barnens pappa fortsätter att ställa till det för oss på alla möjliga vis. Jag fick diagnosen PTSD för ett år sedan men det har man idag ändrat, man kan inte sätta PTSD (posttraumatiskt stressjukdom) om man lever mitt i ett trauma.
Fick träffa en läkare som var specialist på denna typ av problem och det var viktigt. Hen undrade hur jag överhuvud taget kunde fungera i vardagen, arbeta (delvis sjukskriven) dessutom och allt ansvar för barnen, bara mitt privat liv var som två heltidstjänster konstaterade hen. Men det jag fa. vill dela med mig av var när hen berättade om hur ytterst kompetenta kvinnor med resurser långt utöver det vanliga pga hemförhållande som missbruk och misshandel slutade att fungera på sitt vanliga vis. Hur sjukvård, socialtjänst mm då helt plötsligt såg dem som svaga men en kvinna utan resurser hade gått under långt innan. Jag vet vad misshandel gör med en i nu i efterhand kan jag se ett eget destruktivt beteende som var en försvarsmekanism för att fungera i den destruktiva relationen och jag skäms idag!
Det finns en behandling som heter EMDR som är effektiv men utöver samtal behöver jag också lugn och ro men det styr jag inte över. Det är förfärligt att höra barnen fråga om deras beteende och tankar kan göra att det händer något hemskt. De är så vana vid att det händer tråkiga saker och rejält tråkiga sådana. Hur orkar man bära allt när dessutom mitt stora stöd nyligen gått bort???
Det är bra att skriva av sig, här och på bloggen, jag har en bra psykolog, jag har satt barnen i kö till BUP och jag vilar så mycket som bara är möjligt (vet ni hur tråkigt det är i längden?) Jag har några få fina vänner kvar men vill inte bara belasta dem.
Kram till alla som kämpar! Alice